om att tas på allvar
Jag har varit verksam som frilansskribent rätt länge nu. Min första novell publicerades för snart nio år sen och sen dess har det rullat på. Eftersom jag mest skriver i genrerna fantasy, skräck och sci-fi blir det ofta så att mina texter publiceras i mindre tidskrifter som Mitrania och Eskapix, men jag har också skrivit för större novelltidningar och dagstidningar.
Och alla har gett mig någon form av ersättning. Till och med från de små tidskrifterna som ofta drivs av eldsjälar utan något krav på vinst över huvud taget.
Ibland rör det sig bara om gratisexemplar av tidskriften, ibland är det en mindre summa pengar. Men poängen är att också dessa små tidskrifter inser vikten av att ta sina skribenter på allvar. Och att faktiskt ge honorar, även om det är litet, är ett sätt att göra just detta.
När jag gick på Författarskolan i Lund fick vi höra att vi aldrig skulle acceptera att våra texter publicerades helt gratis. Till och med en liten symbolisk gåva var bättre än ingenting alls. För det är faktiskt ett jobb vi gör. Men tyvärr är det så att många anser att det inte är viktigt att ersätta skribenter för deras arbete, eftersom äran i att bli publicerad anses som tillräcklig. Och problemet är att den här attityden går igen långt upp i kulturvärlden. Också etablerade författare har svårt för att få den ersättning de förtjänar och förväntas till exempel ofta delta i evenemang gratis eller att publicera texter i antologier utan honorar.
Det här är förstår helt uppåt väggarna fel.
Skrivandet är något som tar tid och energi, precis som alla andra jobb. Att jag som skribent älskar det jag gör ska inte användas som ursäkt för att jag inte ska få något för det jag faktiskt producerar.
Jag skriver detta eftersom jag själv nyss råkat ut för ett fall där det visat sig att jag i princip gett bort en text gratis (och en text jag tyckte väldigt mycket om dessutom). Kanske var jag alltför naiv när jag antog att ett gratisexemplar var det minsta man kunde begära, särskilt med tanke på att det inte utgick någon ersättning i form av pengar (vilket jag var införstådd med). Men jag hade fel och nu ångrar jag mig faktiskt lite. Jag vill inte vara med och stödja de här attityderna. De gynnar varken tidskrifterna eller författarna.
Och alla har gett mig någon form av ersättning. Till och med från de små tidskrifterna som ofta drivs av eldsjälar utan något krav på vinst över huvud taget.
Ibland rör det sig bara om gratisexemplar av tidskriften, ibland är det en mindre summa pengar. Men poängen är att också dessa små tidskrifter inser vikten av att ta sina skribenter på allvar. Och att faktiskt ge honorar, även om det är litet, är ett sätt att göra just detta.
När jag gick på Författarskolan i Lund fick vi höra att vi aldrig skulle acceptera att våra texter publicerades helt gratis. Till och med en liten symbolisk gåva var bättre än ingenting alls. För det är faktiskt ett jobb vi gör. Men tyvärr är det så att många anser att det inte är viktigt att ersätta skribenter för deras arbete, eftersom äran i att bli publicerad anses som tillräcklig. Och problemet är att den här attityden går igen långt upp i kulturvärlden. Också etablerade författare har svårt för att få den ersättning de förtjänar och förväntas till exempel ofta delta i evenemang gratis eller att publicera texter i antologier utan honorar.
Det här är förstår helt uppåt väggarna fel.
Skrivandet är något som tar tid och energi, precis som alla andra jobb. Att jag som skribent älskar det jag gör ska inte användas som ursäkt för att jag inte ska få något för det jag faktiskt producerar.
Jag skriver detta eftersom jag själv nyss råkat ut för ett fall där det visat sig att jag i princip gett bort en text gratis (och en text jag tyckte väldigt mycket om dessutom). Kanske var jag alltför naiv när jag antog att ett gratisexemplar var det minsta man kunde begära, särskilt med tanke på att det inte utgick någon ersättning i form av pengar (vilket jag var införstådd med). Men jag hade fel och nu ångrar jag mig faktiskt lite. Jag vill inte vara med och stödja de här attityderna. De gynnar varken tidskrifterna eller författarna.
Kommentarer
Trackback
