bokcirkelrapport november
I tisdags var det dags för bokcirkel igen och den här gången tog vi tag i marockanen Tahar Ben Jelloums Den tjugosjunde natten. Romanen handlar om Zarah, som på grund av ett bluff iscensatt av hennes far, levt de första tjugo åren av sitt liv som man. Först på sin dödsbädd erkänner fadern konspirationen och ger Zarah möjlighet att framträda som den kvinna hon är. Av en slump hamnar hon som gäst hos den barska Gumpan och hennes blinde bror. Med tiden utvecklas ett starkt band mellan Zarah och den blinde, något Gumpan har svårt att acceptera. Dessutom är Zarahs märkliga förflutna på väg att hinna i fatt henne.
När jag gick på folkhögskola för tio år sen hade jag en klasskamrat som var smått besatt av Tahar Ben Jelloum. Redan då blev jag nyfiken, men det dröjde alltså hela tio år innan jag verkligen kom mig för att läsa författaren i fråga. Och jag har definitivt inte blivit lika fängslad som min vän.
Reaktionerna på den här romanen var ganska ljumma i bokcirkeln. De flesta av oss hade förväntat oss något helt annat än det vi fick, nämligen en i det närmaste tidlös skröna med sagodrag, full med religiös mystik. En av damerna beskrev boken som ogripbar och svårt att placera, och de flesta hade svårt att komma in i den. Det var först mot mitten som handlingen verkligen började engagera, med ett triangeldrama som påtagligt höjer dramatiken. Däremot var vi några stycken, däribland jag själv, som verkligen tyckte om Tahar Ben Jelloums poetiska språk.
Det kom också fram att vi hade väldigt olika tolkningar av slutet, som en del av oss uppfattar som lyckligt och andra som djupt tragiskt. Detta lede också till att vi var tvungna att ta oss en närmare titt på inledningen, eftersom den kanske kunde ge någon ledtråd, men också där gick meningarna isär. Frågan fick förbli olöst eftersom biblioteket stängde och vi var tvungna att gå, och kanske var det lika bra det. Hur som helst var det roligt med en bok som tvingade oss att analysera mer än vad vi brukar. ”Jag gillade den inte, men jag är glad att jag läste den”, sammanfattade en av damerna, och menade att det var nyttigt att utmana sin egen bekvämlighetszon ibland. Och det håller jag förstås fullkomligt med om.
Vi bestämde oss också för att fortsätta med Afrikatemat resten av terminen och valde egyptiern Alaa al-Aswanis Yacoubians hus som nästa bok.
