drood
Nu är jag äntligen färdig med den första tegelstenen i tegelstensutmaningen! 958 sidor viktoriansk mysteriefrossa. Lika omfångsrik, spretig och dramatisk, som om den skrivits av Charles Dickens (eller för all del Wilike Collins) själv. Å andra sidan går den kanske alltför mycket i gråskalor för att passa den pryda viktorianska publiken, med en berättare som intar mer laudanum än vad som är brukligt och dessutom mer än gärna smädar en av den viktorianska erans största litterära idoler, Charles Dickens, så ofta han kommer åt. Tur att jag inte är en av dem då, för jag gillade verkligen det här. Jag pratar förstås om Drood av Dan Simmons. Det här är en berättelse som kommer att snurra i mitt huvud ett bra tag till, som trots sin tjocklek lämnar läsaren med mycket att fundera över. Dessutom är jag grymt imponerad över hur väl sammanhållen denna mastodontroman ändå är. Ännu mer imponerad blir jag över Simmons research, för det är förbaskat många detaljer som visat sig överensstämma med verkligheten. Simmons kombinerar fakta och fiktion på ett i det närmaste sömlöst sätt. Det går nästan inte att skilja det ena från det andra. Och det gör nästan boken ännu bättre. Nu när jag vet att den verklige Wilkie Collins (bokens berättare) faktiskt var en paranoid opiummissbrukare framstår han allt tydligare som en opålitlig berättare. Eller så var han egentligen inte paranoid alls…
Som sagt, den här kommer att snurra i skallen ett tag.
Detta känns som en bok för mig! tror du att den kommer ut på svenska snart? För drood är väl engelska titeln eller?
