Gothiques bokblogg

Ord och inga visor har utlyst en tegelstensutmaning, och jag hängde på, men inte utan lite skrämselhicka. Det är nämligen så att jag med åldern blivit lite rädd för tjocka böcker. Så länge de håller sig kring 600 sidor går det bra, men mer än så får mig att streta emot. Underligt, för när jag var yngre tvekade jag inte alls, utan gav mig glatt i kast med Stephen Kings oavkortade version av The Stand (runt 1200 sidor om jag minns rätt). Men någonstans började jag fråga mig själv: varför läsa långa böcker då man kan läsa många böcker? Det är ju onekligen så att för varje tegelsten hinner man med en tre, fyra normaltjocka romaner på runt 200 sidor. Och när man insett att man faktiskt inte har all tid i världen längre så blir det onekligen ett starkt argument mot tjocka bumlingar. Å andra sidan hävdar min sambo att det är läsupplevelsen som räknas, inte tjockleken på boken, och själv läser han såväl Bröderna Karamazov som Svärdet och spiran, utan att blinka. Lite pinsamt med tanke på att det är jag som ska föreställa den stora läsnörden i det här hushållet. Ironiskt nog har den här rädslan för tjocka böcker inte hindrat mig från att införskaffa dem. Därför står det just nu flera olästa tegelstenar i mina hyllor. Och nu har jag alltså antagit utmaningen att läsa åtminstone två av dem under hösten. Mitt val föll på Jocye Carol Oates Blonde, eftersom jag faktiskt verkligen gillar JCO och för att jag hört mycket gott om Blonde, samt på Dan Simmons Drood. Simmons är också en gammal bekanting för mig och Drood låter som perfekt läskig höstläsning.Jag har fram tills mitten av december på mig för att ta mig igenom båda, och det borde egentligen inte vara något problem. Uppdatering följer.