var är brudarna?
Att läsa medeltidsinspiread high fantasy skriven av en manlig författare förenar sig inte särskilt väl med läsning av en feministisk realistisk roman skriven av en kvinna. Trots det var jag var tvungen att läsa om Bitterfittan just nu eftersom jag ska leda en bokcirkel om den på tisdag. Men den fick mig onekligen att rynka lite extra på näsan åt George R.R. Martins patriarkala värld. Varför är det så att majoriteten av alla fantasyförfattare tar för givet att våra så kallade traditionella könsroller (riktigheten i det begreppet kan diskuteras…) måste råda också i en helt uppdiktad värld. Jag upprepar: i en helt uppdiktad värld. Detta var en av orsakerna till att jag tröttnade på high fantasy till att börja med. Skulle det döda dem att hitta på lite originellare kvinnoroller, då de ändå höll på liksom? För hur svårt kan det vara? Jag menar, ni har ju redan hittat på en hel värld. Är det på något sätt lättare än att komma på att kvinnor kan göra andra saker än att gifta sig och föda barn?
Faktum är att det inte alls är särskilt svårt, i alla fall inte om man heter Lene Kaaberböl. I sin serie om Katriona Teresadotter skapar hon ett matriarkat där kvinnorna äger land och männen är beroende av dem för att få tak över huvudet. Visst finns det problem även i Kaaberböls värld, men hon bevisar i alla fall att det faktiskt går att skriva fantasy utifrån andra mallar än de vedertagna.
Tyvärr har jag inget av Kaaberböl hemma, så i stället ger jag mig på Suzanne Bröggers klassiker Fräls oss ifrån kärleken, och hoppas på så sätt skapa lite balans i tillvaron. Lite kritik av kärnfamilj och äktenskap är precis vad jag behöver just nu.
Jag tänkte precis på samma sak när jag läste "A Game of Thrones" för några dagar sedan. I övrigt är den en bra bok, men just det drar ned läsupplevelsen en del för mig.
Jag tycker det är så tråkigt om det faktum att grunden i George R R Martins världsbygge inte är särskilt unik eller nyskapande drar ner på upplevelsen av böckerna för vissa. För om det är något jag gillar med Martin i jämförelse med andra fantasyförfattare i lite liknande berättelser, är det just det faktum att han är duktig på att beskriva människor, och det är människor som inte bara är män. Eller för den delen bara män samt en eller två kvinnor vars enda roll verkar vara att vara just kvinnor och gärna kärleksintressen för en manlig huvudperson.
Det är liksom inte Martins fel att så många författare blivit inspirerade av medeltiden och inte tänkt ett steg till. Det han gör med sin berättelse är så mycket bättre än det de flesta författare gjort med sina svagt liknande berättelser (är förstås färgad av att ha läst mer än en bok i serien).
Jag läser Martin med stor behållning just nu, för det är verkligen enormt spännande och mer välskrivet än det mesta i genren. Och jag gillar verkligen att det är karaktärsdrivet (till skillnad från mycket annan high fantasy där handlingen går ut på att uppfylla en profetia eller ett öde) och håller med om att Martin är duktig på att gestalta, däribland en del handlingskraftiga kvinnor. Men det är fortfarande en värld där män ärver titlarna och kvinnorna gifts bort. Det är ett val som Martin själv har gjort, och i det fallet följer han ett förutsägbart mönster. Att andra gjort samma val före honom fritar inte honom (eller någon annan författare) på den punkten.
