sant eller falskt?
När vi nyligen läste Anneli Jordahls bok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) i bokcirkeln för någon vecka sen stötte vi på ett problem som jag tänkt över mycket förr. Nämligen hur mycket i en bok som är sant respektive falskt, och om det har någon betydelse för själva läsupplevelsen.
Jordahls bok handlar som bekant om Ellen Key, en historisk person som faktiskt funnits och som det dessutom redan skrivit och forskats en hel del om. Frågan som nästan genast kom upp var hur mycket av Jordahls bok som var sann, och hur mycket som författaren själv hittat på. Det visade sig att en del hade svårt att skilja på den verkliga Ellen och Jordahls huvudperson, och helt enkelt såg allt i boken som verkliga händelser. Medan andra hakade upp sig på att Jordahl förmodligen hittat på alltsammans och fick svårt att komma in i boken på grund av det. Det gick så långt att rätten till att få skriva skönlitterärt om verkliga personer ifrågasattes. Samma diskussion uppstod förresten i min andra bokcirkel efter att vi hade läst Joyce Carol Oates Mörkt vatten som ju också bygger på en verklig händelse (läs mer om Chappaquiddick incidenten). Också där hade många av läsarna svårt att skilja på romanen och historiska fakta, och diskussionen kom att handla minst lika mycket om den verkliga olyckan som om den i boken.
Jag förstår problematiken. Det står visserligen roman på Jordahls bok, men samtidigt är så pass mycket av Ellen Keys faktiska liv återgett att det är omöjligt att säga var gränsen mellan den verkliga och den fiktiva Key går. Men den riktigt intressanta frågan är förstås huruvida detta spelar någon roll för själva läsupplevelsen. Måste jag veta någon om Ellen Key för att uppskatta boken, eller är det kanske rent av bäst att inte veta något alls?
Själv bryr jag mig sällan om vad som är sant eller falskt när jag läser. Huvudsaken är att jag känner något, att författaren når fram till mig. Och om det innebär att ljuga om verkliga personer för att det ska funka, så okej, låt gå för det. Dessutom är jag av den åsikten att något kan vara ”sant” utan att det för den delen är verkligt. Om författaren framkallat en verklig känsla hos mig, så är ju det som står i boken på sätt och viss sant. Kanske inte alla fakta är precis som de var i verkligheten, men om budskapet nått fram så bryr jag mig inte om sådana detaljer.
Jag har hört människor säga att de bara läser självbiografier och böcker baserade på verkliga händelser, eftersom de upplever de berättelserna som mer ”äkta” än ren skönlitteratur. Jag tror inte alls att det är så. För det första finns det ingen text som är 100% sann, eftersom minnet alltid är opålitligt. För att få ett sammanhang krävs fiktion och efterkonstruktioner. Utan det blir det ingen läsvärd text. Under min tid som lektör läste jag tillräckligt många självbiografiska manus för att inse detta, eftersom de flesta hade stora brister just där. Det går inte bara att skriva ner det man varit med om, så som man själv ser det, det krävs att man ger texten liv och sammanhang så att den når fram till läsaren också. Lika lite funkar det att bara skriva det man med historisk korrekthet vet om en person, man måste fylla ut luckorna med känslor och tankar också, för att bilden ska bli komplett. Även om man inte med exakthet vet vad en person tänkte i ett visst ögonblick. Man måste helt enkelt hitta på den biten.
I fallet Ellen Key enades vi om att Jordahls tolkning trots allt kändes rimlig, även om inte alla gillade just den tolkningen. Därmed inte sagt att det är den definitiva tolkningen av Keys liv och gärningar. Men den funkar, den säger oss något. Den är, i någon mening av ordet, sann.
