Gothiques bokblogg

Jaha, då var det alltså 2008. Jag måste medge att jag sett fram emot ett nytt år. Att få börja om på ny kula, nya projekt, nya ambitioner. Ursprungligen planerade jag att påbörja redigeringen av min ungdomsroman, med arbetsnamnet Livsviktigt. Men i stället började det nya året med ännu ett av de där "bra" refuseringsbreven gällande min skräck/fantasy-roman Höstmåne. Ett sånt där "vi gillar detta, det är bra, du skriver jättebra, men..."-brev.
Ibland undrar jag om inte det här egentligen är värre än de rena refuseringsbreven. Det känns som om jag är så förbannat nära, men ändå fattas det något. Vad ska man egentligen göra för att räcka ända fram?
Hur som helst la jag om mina planer och plockade fram Höstmåne igen. Så nu läser jag igenom den för jag vet inte vilken gång i ordningen.
Samtidigt har jag på allvar börjat skriva på nästa bok, med arbetsnamnet Ekon. Den har länge bara varit ett antal fragment i okronologisk ordning, men nu börjar den så sakteligen ta formen av en roman den också.

På fredag kommer Svensk bokhandels vårkatalog och då är det julafton igen för alla litteraturkritiker. Då får vi skriva önskelistor med de böcker vi vill recensera och kanske kommer den snälla kulturredaktören på tidningen att ge oss åtminstone en del av dem.

För övrigt läser jag som besatt. Sluträkningen över lästa böcker 2007 var pinsamt dålig. I alla fall för att vara jag. Så nu gör jag allt för att ta igen det under januari.

Efter att ha sträckläst Philip Pullmans Den mörka materian-trilogi, och även sett filmen som bygger på den första boken, Guldkompassen, upptäcker jag med viss förtjusning att Vatikanen är på krigsstigen igen. Och den här gången är målet för deras fördömande just Pullman och Guldkompassen.
De kallar den "gudsförgäten och kall och utan hopp" eftersom det inte finns någon chans till frälsning.
Så fullkomligt olika vi läser och tolkar böcker, tänker jag, som tyckte att Pullmans trilogi var full med just hopp. Just det som Vatikanen fann så stötande, att  böckerna bygger på den "enskilda individers förmåga att påverka händelseförloppen", är just det som jag själv ser som bokens viktigaste, och mest hoppingivande, budskap.
Själv undrar jag om det nog inte egentligen är sättet som kyrkan och dess anhängare porträtteras på som stör katolska kyrkan, men faktum är att mycket av det otäcka som Magisteriet i böckerna gör sig skyldiga till är sånt som också katolska kyrkan gjort, till exempel att aktivt förfölja oliktänkare. Men att de inte vågar känna vid sin egen smutstvätt borde inte gå ut över tre bra böcker.
Sen är det ju lite roligt att böckerna är över tio år gamla och Vatikanen inte börjat klaga förrän nu, då det kommer en filmatisering. Tänk vad många barn (och vuxna med för den delen) som har hunnit utsättas för Pullmans gudlösa budskap under den tiden!
För övrigt är det här bland de bästa böcker jag läst på bra mycket länge. Läs dem du också.

Efter att i åratal ha skämtat om min "vampyrimage" håller jag nu på att bli tokig över att aldrig se dagsljus. Att jobba natt på vinterhalvåret är påfrestande. Jag är trött nästan jämt. Tack och lov ska jag bara köra tidningar i tio dagar till den här månaden.
Jag försöker också hitta tillbaka till mitt skrivande. Efter att ha delat min tid mellan två olika projekt har nu båda stannat upp totalt och jag inser att det är dags att bestämma mig för vilket jag vill fortsätta med just nu. Jag önskar att jag var en sån författare som kan arbeta på flera skrivprojekt samtidigt men erfarenhet har lärt mig att det inte funkar. Så nu måste jag alltså bestämma mig. Jag måste sätta mig ner och läsa igenom, måste fundera och strukturera.
Tills det lossnar skriver jag hämningslöst i min anteckningsbok.

Lite produktiv har jag åtminstone varit. I det alldeles färska numret av Mitrania finns min artikel om Caitlin R. Kiernan.
Och så har jag skrivit klart de sista två bokrecensionerna för året. Nu väntar jag med spänning på att Svensk bokhandels vårkatalog ska komma ut.

Läser just nu: Philip Pullman - Guldkompassen

När jag ger mina skrivarcirkeldeltagare hemuppgifter brukar jag alltid föreslå ett tema som de kan utgå ifrån. Jag påpekar också att det är fullt tillåtet att inte hålla sig till detta tema och att de lika gärna får skriva något helt annat om de hellre vill det. Jag har med åren lärt mig att en del människor behöver få något att utgå ifrån, medan andra helst skapar helt fritt.
Men jag har också upptäckt att en del deltagare har en osund "skolbarnsaktig" inställning till det här med skrivandet.
I torsdags hade jag textdiskussion med mina deltagare. En av dem hade skrivit en väldigt bra text, men som, enligt mig, fick ett väldigt snörpligt slut, ganska tvärt avhugget och trist jämfört med resten av texten. Jag föreslog att hon skulle utveckla slutet i samma anda som hon haft genom den övriga texten. Och fick till svar:
"Men då håller jag mig ju inte till temat."
I ungefär tre sekunder var jag helt ställd. Vadå tema?
Sen kom jag loss och fick återigen förklara att det där med temat inte var något som de behövde ta hänsyn till alls. Deras första, och enda skyldighet , var att skriva en text som är så bra som de kan få den.
Av diskussionen som följde insåg jag att många av de här människorna, vuxna allesammans och med skolan långt bakom sig, fortfarande försökte lösa uppgifter som kunde matchas mot ett facit. De trodde att om de inte höll sig inom temats strikta ramar så löste de uppgiften fel. Men herregud, tänkte jag, skrivandet handlar ju inte om att lösa uppgifter, det handlar om att släppa loss. Det handlar om att våga experimentera, använda sin kreativitet och våga ta ut svängarna. Temat är bara en språngbräda att ta sats ifrån, sen går det att landa precis var som helst.
Nu i efterhand kan jag tycka att det är lite sorgligt. Har skolans strikta tänkande satt så djupa spår i folk att de inte ens vågar skriva fritt?
Skrivandet som hobby är tydligen stort i Sverige just nu, men jag börjar undra vad det egentligen är som folk sitter och skriver? Skrivarkurser finns det gott om men hur många av deltagarna sitter just och försöker lösa uppgifter i stället för att använda sin kreativitet fullt ut?
Och finns det förresten någon som har hittat ett motgift?

För första gången på över ett år har jag sålt en novell till Frida STORY. Den finns med i månadens nummer (nr 6 2007) och heter "Lämna mig inte".  Jag trodde faktiskt att de skulle ändra titeln, det gör de nästan alltid, men den fanns kvar. Det är en vampyrnovell förresten.
När jag bläddrade i tidningen upptäckte jag dessutom att de inte längre satte ut författarnas namn under novellerna. Kan någon ge mig ett enda bra skäl till det? De har alltid angett författaren förut, i alla fall på mina noveller. Det känns lite respektlöst att inte göra det, som om de tror att noveller bara uppstår ur tomma intet.

För övrigt har jag ställt in allt vettigt arbete i dag. Jag tänker läsa Stephenie Meyer i stället. Så det så!

Bokhora heter en trevlig site om böcker och läsning. Bland annat har de läst tidningen Eskapix, där undertecknad medverkar, och gillat vad de sett. Tyvärr har de fått mitt efternamn fel, men man kan ju inte få allt ;)

Ett romanprojekt som legat på is sen i februari har plötsligt börjat röra på sig igen. Scener och idéer dyker upp i huvudet på mig och jag hakar glatt på och skriver medan den roman jag hade tänkt skriva färdigt i höst ligger orörd. Det finns de som kan hålla på med tre, fyra romanprojekt åt gången, som kan hoppa mellan dem hur som helst och skriva lite här och lite där. Jag har aldrig trott på den metoden. När jag väl börjat på något försöker jag skriva färdigt det innan jag börjar på nästa grej. Men å andra sidan är det väl viktigare att man skriver än vad man skriver på. Och om jag verkligen har lust att skriva något annat än det jag borde så är det väl inte fel egentligen?
Jag vet också att det här sättet att tänka ligger bakom många ofullbordade romaner. Jag känner massor med skrivande människor som är fenomenala på att kläcka idéer och sen med liv och lust skriva tjugo sidor på raken. För att sen lägga det ifrån sig när den första inspirationskicken har sinat. Sen får de en ny briljant idé, skriver och överger. Och så plötsligt har man tio ofärdiga romaner i skrivbordslådan.
Kanske är det bäst att hitta någon form av mellanväg. Att ta tillvara energin och lusten i en ny idé är väl bra, bara man inte glömmer bort sitt ansvar för de saker man redan har påbörjat.
En roman på väg till förlaget är bättre än tio ofärdiga i skrivbordslådan.

1.
Jag var som sagt på bokmässan förra fredagen och lördagen och träffade bekanta, lyssnade på härlig poesi och intressanta föredrag. Och köpte bara två böcker. Två böcker! Det är rekordlågt för min del. I vanliga fall släpar jag med mig minst två kassar hem. Kanske beror det på att jag i egenskap av litteraturkritiker får en hel del bra böcker skickade hem till mig, alldeles gratis. Behöver jag säga att jag gillar det jobbet? Faktiskt så gillar jag det så mycket att jag nu letar nya uppdrag och försöker få in en fot på en del andra tidningar också.

2.
Jag fortsätter att dra från hus och hem för att sätta mig några timmar på biblioteket och arbeta. Funkar bra när det ska skrivas bokrecensioner eller planeras inför skrivarcirklar, men mindre bra när det gäller skönlitteratur.

3.
Och på tal om skönlitteratur... Jag fick en nödvändig men obehaglig insikt om mitt pågående romanprojekt. Det spår jag slagit in på visade sig vara tämligen dött och det fanns inget annat att göra än att stryka de senaste femton sidorna och börja om. Egentligen är jag inte förvånad. Det händer jämt.
Men jag skriver på den åtminstone. Det tog ett tag att komma igång igen, efter att jag övergivit den förra sommaren till förmån för ett annat romanprojekt som tog över (och som nu ligger och väntar på att bli genomläst och bearbetat igen).

Mitt "dra från hus och hem"-koncept funkar alldeles utmärkt. Både i dag och i går har jag tillbringat några timmar på högskolebiblioteket med Zelda, min laptop och vi har varit mycket produktiva. Artikeln jag håller på att skriva för Mitrania är så gott som färdig och jag har det mesta planeringen inför skrivarcirkeln klar. I morgon ska jag skriva en bokrecension och fika med några f.d. skrivarelever, på torsdag är det skrivarcirkelpremiär och på fredag drar jag till bokmässan där jag också kommer att hålla till under lördagen.
Och ja, jag känner mig laddad. Det ska bli skitkul, som vanligt. Jag bläddrar i mässkatalogen och stryker under med rödpenna. Det är så mycket jag vill se och lyssna på. I år har jag dock valt bort de långa seminarierna till förmån för fler monteraktiviteter. Sen är det förstås härligt att bara ströva runt och se vad man kan hitta.
När jag tänker på det så kommer det ju att bli som två dagars semester eftersom jag inte kommer att hinna (eller orka) göra något annat de dagarna. Bra. Jag kan behöva lite semester.

Jag har äntligen fått in i min sega skalle att det faktiskt är höst nu. Efter sommarens tämligen frisläppta och ostrukturerade vardag är det nu dags att börja hålla reda på tider igen. Ridningen har redan börjat och på torsdag börjar höstens första skrivarcirkel. Utöver det har jag massor med böcker att recensera, en och annan artikel att skriva och ett par manus att granska. Och så ska jag hinna skriva på min egen roman också förstås.
Jag har insett att det enda sättet att lyckas med allt det här, och få det gjort i tid dessutom, är att upprätta rutiner, vilket inte alltid är så lätt när man är frilansare och till stor del måste strukturera sin egen arbetsdag. Mitt första steg till detta är att ta mig ut ur hemmet.
Den här hösten har jag lovat mig själv att minst två gånger i veckan ta mig ut och sätta mig på ett bibliotek eller ett café och arbeta. Faktum är att jag för det mesta blir väldigt produktiv då. När det inte finns en massa andra saker som distraherar så brukar jag arbeta på helt enkelt för att det inte finns något annat att göra. Om jag behöver använda laptopen så är biblioteket att föredra eftersom de ofta har bra arbetsbord med lättillgängliga eluttag, men om jag bara ska läsa texter funkar ett café bra.
Det här tipset brukar jag ge till mina skrivarelever också. En av de främsta anledningarna till att folk inte skriver trots att de vill det verkar vara att de distraheras av saker i hemmet. När man väl försöker bestämma sig för att skriva uppenbarar sig plötsligt en mängd andra saker som bara måste göras först, disk, städning, rensa kylskåpet, handla någon onödig pryl.
Ut ur huset! Det hjälper garanterat.

I dag vaknade jag till ett refuseringsbrev (ja, när jag går med tidningar på natten sover jag tills klockan ett på eftermiddagen) från Natur och Kultur. En hemsk upplevelse, eller? Nja, det här visade sig vara ett av de där "bra" refuseringsbreven där man märker att förlaget faktiskt har lagt ner både tid och energi på manuset. Min bok hade tydligen både hamnat hos lektör och ett par andra "testläsare". Och förlaget gillade den. Men... Det är en hård bransch, resurserna är begränsade, och bla bla bla.
Jag är ändå rätt nöjd. Det här innebär att jag åtminstone tog mig förbi både den första och andra urgallringen, även om det inte räckte ända fram. Det innebär att min bok kanske har nåt trots allt. Nåt som ett annat förlag kan tänkas nappa på.
Är det förresten nån som kan tipsa om svenska förlag som ger ut skräck?

 

KREATIVT SKRIVRETREAT MED YOGA

Den 19-21 oktober hålls ett tredagarsretreat för dig som skriver och vill inspireras och utveckla din inre kreativitet. Med hjälp av kreativa skrivövningar, tid för skrivande och eftertanke, dynamisk respons och yoga låter vi oss ledas djupare in i våra skapandeprocesser och hitta nya vägar i skrivandet.

 

Lärare är Jesper Lundqvist, dramatiker, Therése Granwald, författare, låtskrivare och skrivpedagog samt Emma Öberg, Hata- och Kundliniyogalärare.

 

Kursen hålls på Dagsås Yoga, en ekologisk retreatgård i hjärtat av Hallands vackra natur, just utanför Varberg. Ca en timmes bilfärd från Göteborg och två timmar från Malmö.

 

Gården erbjuder övernattning i flerbäddsrum med vandrarhemsstandard.
All mat lagas tillsammans och är vegetarisk.

 

Kursen börjar 09.00 på fredagen den 19:e oktober och slutar 15.00 på söndagen den 21:a oktober. Kostnaden är 2 100 kronor och inkluderar undervisning, mat och husrum. För mer information maila [email protected] eller [email protected]

 

 

I dag har jag en gäst här på bloggen, nämligen Ann Ljungberg. Ann är författarcoach, lektör och numera även bokförläggare, och allting sköter hon från en segelbåt. För närvarande är Ann ute på en bloggturné och min blogg är första anhalten den här veckan.

 
Du är något av en mångsysslare inom skrivarbranschen. Hur gick det till? 
Har du gått någon särskilt utbildning eller är du självlärd?


Jag lärde mig bokstäver ur pappas Playboy när jag var 2 år och har sedan 
alltid läst och skrivit. Studerade publishing i USA och har gått 
Skrivarakademins författarskola, plus en hel del kortare skrivarkurser. Blev 
lektör tillsammans med en mentor och har under de senaste 4 åren haft tid 
att djupdyka i ämnet och utveckla mina färdigheter genom att jobba med ca 
150 manus. Min universitetsutbildning som informatiker och systemvetare får 
numera komma till pass för att hjälpa mig skapa struktur, men alla åren som 
IT-konsult har jag lämnat bakom mig. Det här är mycket roligare! I höst 
kompletterar jag min coachutbildning för att kunna göra ännu mer av mitt 
författarcoachprogram.

 
Du har dessutom nyligen startar ett bokförlag, vilket innebär en hel del 
väldigt varierande arbetsuppgifter. Hur mycket av arbetet med den 
första utgivningen har du gjort själv?

Nästan allt utom att skriva boken! Jag har gett lektörsomdöme, varit 
redaktör, gjort omslag och formgett inlaga, korrekturläst, fixat ISBN, 
registrerat boken i bokdatabaser, gjort annonser för bokkataloger, lagt upp 
förlagshemsidan, skickat pressmeddelanden  osv osv. Claes Grill som har 
skrivit boken - Jag dog i Barcelona - jobbar nu med föreläsningar, 
boksigneringar, bokhandelskontakter, mässor, distribution av recensionsex 
och sålda böcker osv. Det är mycket jobb runt en bok! Om det blir fler 
böcker i framtiden har jag ett nätverk av duktiga korrläsare, redaktörer och 
formgivare att anlita. En säljare skulle vara bra också!

 
Du skriver själv skönlitteratur. Finns det inte en risk att man blir 
överdrivet självkritisk när man själv arbetar med att granska och 
bedöma andras skrivande?

Jo usch! Jag får verkligen stålsätta mig för att inte gå tillbaka och ändra 
varenda mening, det går långsamt för mig att skriva nu.


Har du något bra råd till dem som kämpar för att få sin bok utgiven?

Se till att du verkligen har något att berätta, att storyn är originell, 
skriven med en unik egen röst. Väldigt många välskrivna och välformulerade 
manus har tyvärr inte en chans hos förlagen eftersom de bedöms som 
ointressanta.  Våga lite mer!

 
Du hjälper många att uppfylla sina författardrömmar, men har du något 
mål för ditt eget skrivande?

Jag jobbar med en roman och en faktabok - planerna för att färdigställa dem 
flyttas fram med ett halvår i taget när jag låter för mycket annat komma 
emellan :-)  Och skrivarkalendern förstås, vi är precis klara med 
Skrivarkalendern 2008 och tankarna på 2009 års upplaga börjar formeras. Det 
bästa med en sådan bok är att den har en tydlig deadline som jag inte kan 
rucka på själv - åren startar liksom första januari...

Varmt tack för att jag fick komma hit!
/Ann 

 

Mitrania nummer 2 är ute nu och innehåller, bland mycket annat intressant, en artikel om Poppy Z. Brite som jag har skrivit.

Nu har jag lagt upp min nya webbsida Rum för Ord. Den är tänkt som en resurssida för folk som skriver och för de som funderar på att starta egna skrivarcirklar. Än så länge är den lite mager men den kommer att byggas ut i framtiden. Låt mig gärna få veta vad ni tycker och vad ni skulle vilja se mer av på sidan.

Om du bor i Halmstad med omnejd och är sugen på att gå en skrivarcirkel i höst så kan jag, helt oblygt, rekommendera Studieförbundet Vuxenskolans cirklar i ämnet, med undertecknad som ledare.
Två kurser är planerade, en för nybörjare och en för de som hållit på ett tag.

Hallandsposten kör min recension på Mara Lees Ladies i dag.

Jag tog semester i fyra dagar och åkte till M'era Luna. Jag tog med mig en bok och ett anteckningsblock. Jag skrev inte ett ord på fyra dagar, öppnade inte boken på tre. I vanliga fall brukar min resepackning innehålla minst två, tre böcker, två anteckningsblock och en laptop. Dåligt med sömn, för mycket skräpmat och alkohol samt mycket begränsade möjligheter till moderna bekvämligheter som elektricitet och resårmadrasser visade sig vara precis vad jag behövde. Samt en stor dos riktigt bra musik.
När man arbetar med att läsa och skriva tenderar fritid och arbete att glida ihop. Därför var det skönt att lämna läshuvudet hemma och låta andra delar av mig komma fram i stället.
Jag borde kanske göra det oftare...

Min andra bokrecension kom med i Hallandsposten i dag. Finns också på nätet, titta här.
För övrigt närmar sig utgivningen av nästa nummer av Eskapix. Jag bidrar med två skräcknoveller.
I en inte alltför avlägsen framtid kommer också nästa nummer av Mitrania ut och de kommer (förmodligen) att ha med en artikel av mig.