Gothiques bokblogg

Och om du råkar bo i Halmstad så kan du ju gå mina skrivarkurser på Medborgarskolan (Att skriva sitt liv - om självbiografiskt skrivande) eller på Studieförbundet Vuxenskolan (Inspirationskurs - för de som vill komma igång med sitt skrivande).
Annat läsvärt finns på Hallandsposten 
Angelica är en av mina "kollegor" från Författarskolan och på lördag har hon boksläpparfest.

Jag har (äntligen) upptäckt e-boken. Jag ska ärligt medge att jag länge varit skeptisk till just det bokformatet. Annars så älskar jag alla sorters böcker. Inbundna, mjukband, pocket... allt får vara med på mina hyllor. Men e-boken har jag diskriminerat . Det är ju inte en riktig bok. Och allting som bara finns på en hårddisk räknas liksom inte i min värld (vilket är ironiskt, eftersom jag har massor med egna texter liggande på hårddisken, utan att ha skrivit ut dem på papper). Men så hittade jag en bok som jag ville läsa, som bara fanns som e-bok. Det var bara till att  svälja prestigen och börja ladda hem de nödvändiga programmen. Första gången jag försökte gick det inte alls. Andra gången höll jag på i en timme med att försöka få det att fungera. Det gjorde det, till slut, men jag var knappast imponerad.
Men e-boken har en fördel som jag gillar. Jag kan få tag på den när som helst. Inte sällan upptäcker jag böcker som jag vill ha tag i, omedelbart. Finns de inne på biblioteket, och de har öppet, så drar jag dit direkt. Behöver jag säga att jag är ofta på biblioteket? Men bibliotek och bokhandlar har, tyvärr, stängt ibland. Men e-böckerna finns alltid där.
Nu har jag nyss laddat ner min andra e-bok, utan några problem. Det ser ljust ut.
Förmodligen var det oundvikligt. Jag är alldeles för boktokig för att dissa något som i längden kan bidra till att jag får tillgång till fler böcker.
Men den vanliga sorten lär ju alltid gå först ändå.

På torsdagar leder jag en skrivarcirkel på ett studieförbund. Det är väldigt kul och givande. Tycker jag nu i alla fall.
Att jag började med det beror dels på att jag faktiskt har cirkelledarutbildning, dels på  att jag ville testa om  jag verkligen kunde genomföra det. På riktigt. Efter att ha gått rätt mycket skrivarkurser själv (3 1/2 år sammanlagt) så ville jag pröva på att vara den som ger. Så jag hittade ett studieförbund som var intresserade och så körde jag igång.
Första kursen var på tio gånger. Jag räknade ner och kryssade med en suck av lättnad av varje gång och när det äntligen var slut var jag, milt sagt, tacksam.
Och nästa termin gjorde jag om alltsammans igen.
Den här terminen har jag kört två cirklar.
Till våren blir det två till, kanske tre. Och en sommarkurs i juni.
Att jag tyckte det var så jobbigt i början beror på många saker. Att jag är en smula lat till exempel. Men mest handlade det om mitt eget självförtoende, att jag verkligen var tvungen att tro på det jag gjorde och lita på mina kunskaper. Jag tror på mitt eget skrivande, men det är så djupt rotat i mig själv att jag inte verkar ha något annat val. Men att uttala sig om andras texter kräver mer...teknik. När jag granskar mina egna texter kan jag gå på magkänsla, men när jag ska ge andra ett omdöme  så måste jag verkligen veta vad jag snackar  om. Jag måste kunna förklara exakt vad det är jag menar. Det finns de som tror att skrivarkurser bara är flum. Så är det inte, flum är faktiskt totalförbjudet. Att kommentera texter kräver att man är exakt.  Och det är  väldigt nyttigt. Och  roligt. Faktiskt. Jag tycker det numera, när jag fått lite mer rutin på det.
Jag är fortfarande helt slut i huvudet efter varenda träff. Men jag tror att det är ett gott tecken. Man blir inte trött om man inte anstränger sig.
Jag har till och med börjar överväga om  jag ska försöka göra  en karriär av det. Eller halvkarriär, bredvid skrivandet då.  Och allt  annat man måste göra för att försörja sig...

I går trotsade jag och min sambo det dåliga vädret och gick och lyssnade på författaren Niklas Krog (www.niklaskrog.se) som höll föredrag på stadsbiblioteket. Han berättade om sin väg till skrivandet och hur han blev författare "på riktigt". Och han var både rolig och trevlig och intressant, men jag har redan hört det mesta förr. Fast det är skönt det med, på sätt och vis. För det bevisar att det funkar, att det går.
Niklas Krog menar att det där med att bli författare, det handlar inte så mycket om talang. Mest av allt måste man vara envis. Förbannat envis. En dåres envishet. Det gäller att aldrig ge upp, aldrig sluta, oavsett hur mycket det tar emot. Det handlar om att våga tro på att det går, även när oddsen talar emot det...
För något år sen möte jag en gammal klasskamrat på Bokmässan i Göteborg. Jag hade just börjat på Författarskolan och berättade om den.
    "Egentligen vill jag också gå en sån kurs", svarade hon då, "men jag vågar inte."
    Vadå vågar inte? tänkte jag. Själv hade jag inte haft en tanke på vad jag vågade eller inte vågade när jag sökte. Det här var något som jag bara måste göra. Jag skulle ha hatat mig själv i all evighet om jag tackat nej bara för att jag "inte vågade".
Så är det med mig och skrivandet. Jag fortsätter, ven då jag knappt står ut med att se vad jag skriver, då allt känns som skit. Jag fortsätter, trots att högen med refuseringsbrev växer för varje år. Jag fortsätter, eftersom jag inte kan se något annat alternativ. Jag fortsätter, eftersom jag är en dåre. Med en dåres envishet.

Jag måste erkänna att jag har frågat mig själv det  många gånger. Fast jag vet inte om jag har  något bra svar än.
Först tänkte jag den som någon sorts dagbok, en mer sofistikerad variant av det jag brukade skriva på Lunarstorm tills jag tröttnade på att det bara var fem människor som läste. Sen tycker jag själv att det är rätt trist med "dagboksbloggar". Nästa tanke var att ha något sorts tema för bloggen, och eftersom jag är den jag är så faller det sig rätt naturligt att den ska handla om skrivande, i olika former. Fast jag tycker ju om att läsa också, så varför inte kalla den en litteraturblogg? Det kan ju innefatta både mitt eget och andras skrivande. Å andra sidan är jag ju rätt förtjust i all sorts kultur så varför inskränka den till bara det skrivna ordet? Jag borde kalla den en kulturblogg! Sen gillar jag ju djur också, katter, hästar... Fladdermusblogg?
Och så vidare...
Jag tror inte att det kommer att dyka upp några fladdermöss i den här bloggen trots allt. Möjligen en och annan häst, då och då. Och katten, han är liksom oundviklig numera.
Men den kommer definitivt att handla om skrivande. Det är det jag gör. Skriver. Romaner, noveller, dikter, vad som faller mig in. Inget publicerat än, inga böcker i alla fall. Jag förekommer i tidningar då och då, och på en och annan hemsida, i synnerhet min egen. En vacker dag kommer det säkert en bok. Jag jobbar i alla fall på det.
Kanske är det just skrivandet som gör att jag vill ha en blogg. Som författare vill man ju att någon ska läsa det man skriver, och här kan jag i alla fall låtsas att jag har en läsare. Ibland räcker det. För stunden åtminstone.
Så här är den alltså, min blogg. Kalla den vad du vill.