Gothiques bokblogg

Författare skapar sina egna världar. Det är något vi måste göra. Den fiktiva världen kan ligga nära eller långt ifrån vår verkliga värld, men som författare måste man kunna gå in i den helt och hållet för att kunna skriva.
Just nu känner jag hur jag försvinner alltmer in i min egen värld.
Det började i går, när jag låg på soffan och vilade ett tag. Tankar började röra sig i mitt huvud och plötsligt kom jag att tänka på ett romanprojekt, eller egentligen flera romaner, som jag övergett för något år sen. Jag fick en oemotståndlig lust att läsa igenom det igen. Vilket jag gjorde. Fram tills klockan fyra på natten. Jag hällde upp ett glas rödvin, satte på Deine Lakaien och läste mig igenom nästan hundra sidor av mitt eget skrivande.
Och nu vill jag inte göra annat än att fortsätta skriva på det. Tankar dyker upp i huvudet igen. Jag vet vad som ska hända, att någon kommer att dö. Jag vet att hjärtan kommer att brista, att förtroenden kommer att svikas, att vänskap kommer att sättas på prov. Det känns så levande för mig att det lika gärna kunde ha hänt på riktigt.
Det kommer det naturligtvis inte att göra.
Alltsammans händer i min inre värld, den jag skapade för nästan tio år sen och som har följt mig sen dess.
Ibland tror jag att jag aldrig kommer att bli fri från dem, dessa varelser som jag har befolkat min fantasi med.
Och för det är jag tacksam, för jag är inte säker på att jag skulle kunna leva utan dem.

Jag hade planerat att göra saker i dag, men det får vänta. Lusten att tillbringa dagen (och natten, särskilt natten...) med mina fantasivänner är mycket starkare. Jag inser att jag har saknat dem.

Och som i går, när månen lyste nästan full på en klar himmel, då kändes det som om de inte var alltför långt borta. Och om jag hade stått kvar där, i balkongdörren och tittar ut över husen, så skulle jag ha sett honom, en kvick skugga i månljuset. En skymt av blodrött och smaragdgrönt.

Med mitt nyväckta intresse för modern konst har jag börjat frekventera gallerierna här i Halmstad. Jag gillar det. Att se på konst är nästan som att meditera; jag varvar ner och börjar fokusera på nuet. I dag var jag på en utställning på Galleri Norre Port där Eva Bengtsson ställde ut målningar och keramik. Jag fastnade särskilt för en grupp stora keramikskulpturer, fulla med små detaljer i glaseringen. Bland annat rosor och snäckor. Plötsligt inser jag att jag känner igen just de där rosorna och snäckorna. De var gjorda med schabloner. Hur vet jag det? Jo, jag råkar ha exakt samma schabloner hemma. Jag brukar använda dem till att dekorera krukor med, men jag använder hobbyfärg i stället för keramikfärg och glasyr.
För ett tag sen var jag och såg Hallands Konstförenings Vårsalong på Länsmuseet i Halmstad. Där fanns bland annat en rad väldigt detaljerade teckningar av vardagsmotiv. Temuggar, badrumshyllor, handkontroller till tevespel. En av dem föreställde en vit disktrasa med döskallar på, hängande över en kökskran. Jag bara log när jag såg den. På min kökskran hänger det också en vit disktrasa med exakt likadana döskallar på. Min vardag hade just stigit in i finkulturens rum.
 
Så nu undrar jag: är det konsten som har blivit vardagligare, eller har vardagen blivit konstigare?

För ett tag sen hittade jag till Cynthia Morris blogg. Hon är vad man på svenska skulle kunna kalla en kreativitetscoach. Hon har som arbete att inspirera, stödja och handleda människor i deras kreativa skapande. Låter som ett riktigt häftigt jobb, eller hur? Varför hittar jag aldrig såna på Platsbanken?
Inspirerad av ett av hennes blogginlägg bestämde jag mig för att jag, varje dag i april, ska utföra följande kreativa små handlingar:
Jag ska skriva en dikt.
Jag ska teckna en liten skiss.
Jag ska skriva en "början" (inspirerat av en uppgift i e-boken Kom igång & skriv! av Johanna Wistrand).
Sen har jag en uppgift till på min lista, men det är hemlig. Den har i alla fall att göra med att jag ska sluta vara så himla allvarlig och börja fatta att det är okej att leka också, fast man är tjugoåtta.
Jag får en guldstjärna i min kalender för varje dag som jag lyckas utföra alla fyra handlingarna.

Över huvud taget jobbar jag just nu rätt mycket på att bli av med prestationskraven jag dras med, och som i längden sinkar mig. Jag försöker skriva för att det är kul att skriva, och inte för att bli publicerad/tjäna pengar/ få evig ära och framgång. Jag försöker skriva för att må bra, för att orka hålla huvudet över ytan, och allt det där är bättre skäl än att bli rik och berömd.

Nu ska jag gå och utföra en eller annan kreativ handling.


Läser just nu:  Carina Rydberg - Den som vässar vargars tänder