Gothiques bokblogg

De två dagarna på Ivö var fantastiska. Stimulerande inspirerande diskussioner om kreativitet i allmänhet och skrivande i synnerhet. Stugan var hur mysig som helst. Och jag kom varken sent hem eller blev utsvulten. Särskilt inte utsvulten... Kursledare Ingvar såg till att göda oss ordentligt.
Två sammankomster till är planerade under våren. Jag ser redan fram emot det.

På tal om kurser så fick jag deltagarlistan till min Inspirationskurs på Studieförbundet Vuxenskolan i går. Tio deltagare! Det låter kanske inte mycket men det är vad jag kan hantera på en sån här kurs. Så nu har jag köpt mappar och plastfickor så att jag kan hålla ordning på allt kursmaterial. Planeringen är färdig. Kursen kör igång nästa vecka. Det blir första gången jag testar det här upplägget där fokus ligger på skrivandet under lektionerna och inte på hemuppgifter och textdiskussioner.

Läser just nu: Caitlín R. Kiernan - Daughter of Hounds
                         (Äntligen!!!)

I morgon drar jag i väg till Ivö i norra Skåne för ett tvådagars "skrivretreat" med ett gäng kollegor från Författarskolan. Det ska bli roligt och jag behöver verkligen omväxling.
Men som så mycket annat kräver det också en massa energi. Jag måste packa, boka tågbiljetter, stiga upp tidigt och resa i flera timmar. Kommer hem sent på söndagkväll, förmodligen dödstrött och utsvulten. Att "vila upp sig" är det alltså inte alls frågan om.
Och ändå tvekade jag inte ens tre sekunder med att bestämma mig för att åka.
Ja, det ska bli roligt. Hur kul som helst faktiskt.
Väck mig inte tidigt på måndag bara...

I början av december påbörjade jag en internetbaserad gratiskurs i skrivande med titeln Skriv dig hel.
I dag förklarade jag mig själv färdig med kursen. I två månader har jag flödesskrivit, skrivit ner drömmar, med mera, med mera. Egentligen hade jag inget särskilt syfte med kursen, jag behöve mest något att sysselsätta mig efter att ha gjort klart ett större projekt, för att inte hamna i ett  "tomrum".
Jag har aldrig direkt använt mig av skrivandet som terapi. Jag inser att jag kanske borde göra det. Eller snarare att jag borde tillåta mig mer när jag skriver och inte alltid vara så himla kontrollerad. Om jag bara kunde skriva, utan tanke på eventuell publicering, borde jag, i längden, också skriva bättre. Öppnare. Ärligare. Friare. Om jag inte censurerade bort tre fjärdedelar av mitt liv från skrivandet borde jag också få mer att skriva om.
Jag tänker att jag borde prova, att jag borde börja jobba på att komma dit, till den punkten då jag bara kan släppa orden fria. Att inte värdera vissa delar av mitt skrivande högre än andra (vilket jag verkligen gör just nu).
Det är en god tanke.

Läser just nu:  Jenny Jägerfeld - Hål i huvudet
(för att jag behövde lite lättsmält kvällsläsning. Fortfarande för mycket att göra för att våga mig på Kiernan.)

Funderade ett slag på att skriva något om helgen som gått, men noterade att Klipskkonst redan sammanfattat det. Böckerna jag fick tag på var för övrigt tre romaner av Henry Miller.
Hur som helst så har vi en ny bokhylla nu. Den var en bitch att montera, men blev väldigt snygg. Nu återstår arbetet med att sortera och flytta om hela boksamlingen så att det äntligen kan bli lite ordning och reda här. Men det lär inte hända den här veckan. För mycket annat att göra.
Och jag kommer inte åt min e-mail...  Den här veckan behöver jag verkligen komma åt min mail. Om den fortfarande inte funkar i kväll måste jag få igång ett nytt konto. Suck....

I tisdags så kom den. Äntligen.
Mitt exemplar av Daughter of Hounds, Caitlín R. Kiernans senaste roman.
Med andra ord: en ny roman av min absoluta favoritförfattare.
Den ligger på soffbordet nu. Jag sätter mig ner, tar upp den, pillar på den, bläddar i den. Läser de första meningarna, lägger den ifrån mig igen. Vet att om jag börjar så finns det ingen återvändo. Just därför låter jag bli.
Jag har inte tid just nu.
Förbannelse över allt annat som måste göras, jag vill läsa Kiernan!
Men det är ohyfsat mot gästerna som kommer i morgon. Det är ohyfsat mot mina skrivarelever, deras texter måste få gå först.
Tänker jag och börjar inte läsa Kiernan fast det kliar i hela kroppen av längtan.
Snart, snart, bara den här helgen också, bara ett par dagar till, sen så... 

"Beware friendships and love affairs with writers, because, sooner or later, it all goes into the stew."
- Catilín R. Kiernan
Och ja, det är sant.

Läser just nu: Bara Marcel samt mina skrivarelevers texter

Jag var på biblioteket här om dagen och letade efter skrivhandböcker. Med tre skrivarkurser på gång så behöver jag ladda upp med en hög nya övningar, och det är just detta jag hoppades finna i böckerna.
Jag botaniserade bland hyllorna och kom hem med två böcker, Birgitta Bouchts Det brinner en eld och Maria Gummessons Att skriva börjar här.
Båda har jag läst förr.
Det finns ett antal skrivhandböcker som jag alltid återkommer till. Att skriva börjar här är en av dem. Natalie Goldbergs Skriva med kropp och själ och Peter Gustav Johanssons Det sjunkna alfabetet är två andra. De är de bästa skrivhandböcker jag vet och definitivt de jag har haft mest nytta av.
Varför?
För att de inte kräver att man läser dem från pärm till pärm. För att man kan hoppa in där man känner för det, läsa en bit och sen lägga den ifrån sig och ändå få något värdefullt med sig. För att de är fulla med tips och övningar som faktiskt funkar. För att de inspirerar mig. Framför allt för att de inspirerar mig.
Så här sitter jag igen och bläddar igenom samma skrivhandböcker i jakt på någon övning som jag kanske har missat eller glömt bort.
För övrigt börjar min egen skrivhandbok, eller snarare skrivarcirkelhandbok, ta form.

Läser just nu: Christine Falkenland - Trasdockan

Det kom ett paket med medlemspremier från Ordfront i går: Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin, Lasse Bergs Gryning över Kalahari, Marjane Satrapis samlade Persepolis-album samt en bok om tidskriftsdesign.
I födelsedagspresent/julklapp fick jag Poppy Z. Brites Soul Kitchen, Neil Gaimans Fragile Things, Christopher Preists Skenverk, Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder samt en antologi med erotiska vampyrnoveller.
Innan jul köpte jag Christine Falkenlands Trasdockan och Lotta Snickares och Liza Marklunds Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.
Förra veckan beställde jag Sergej Lukjanenkos Nattens väktare och Caitlín R. Kiernans Daughter of Hounds.
Jag har med andra ord väldigt mycket bra böcker att läsa.
Och vi är också i desperat behov av en ny bokhylla...

Jag hittade den här annonsen på Platsbanken.
Om man känner mig lite så märker man nog att den låter som klippt och skuren för mig. Förutom på en väsentlig punkt.
Jag har ingen magisterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap. Och jag vill inte ha någon heller.
Inte för att jag inte har tänkt tanken. Eftersom jag själv känner mig väldigt hemma på biblioteket så har jag tagit mig en funderare och försökt komma fram till om jag verkligen vill bli bibliotekarie.
Jag gick så långt att jag sökte till utbildningen. Den ges på distans, jag skulle kunna kombinera pluggandet med arbete, vilket jag hade varit tvungen till eftersom jag inte har mer studielån att ta ut. Och så slapp jag flytta.
Jag kom in också. I första urvalet.
Och tackade nej.
Jag är en sån person som verkligen måste ha alla alternativ tillgängliga innan jag kan bestämma mig. Jag måste veta att jag kan komma in innan jag kan tacka nej på allvar. För först då vet jag verkligen om jag gör rätt val eller inte.
När jag kom in på författarskolan tvekade jag inte en sekund. Jag visste, jag kände så starkt att jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag tackade nej.
När jag fick antagningsbeskedet från Borås var det bara som en axelryckning. Jaha liksom. Jaha, jag kom in. Kul. Liksom. Fast utan glöd.
Jag vill verkligen inte plugga mer, jag tycker inte att jag behöver det. Jag kan så mycket redan, det vore bättre att försöka göra något av det.
Dessutom tror jag att jag skulle bli en rätt dålig bibliotekarie. Det är nämligen bara en enda sak på hela biblioteket som intresserar mig. Nämligen böcker. Och jag vet att biblioteks- och informationsvetenskap inte handlar om böcker. Inte ett dugg . Och de saker som jag faktiskt är intresserad av att arbeta med, som läsfrämjande och ungdomskultur, skulle jag nog kunna göra utan att vara bibliotekarie.
Jag går och hoppas på att en dag hitta den där perfekta platsannonsen.
Jakten fortsätter...

Läser just nu: Johanna Nilsson -  Hon går genom tavlan, ut ur bilden

Brukar ni läsa Nemi? Serien med den kaxiga gothtjejen, ni vet? Om inte så borde ni göra det. Hon är bäst.
Alltså...
I en seriestripp skäller Nemi ut en kille på en fest för att han, det första han gör, frågar henne vad hon sysslar med. Och eftersom Nemi inte har något jobb så sysslar hon i princip med ingenting. Hon tycker att det är en astråkig fråga, det finns ju så mycket annat man kan snacka om på en fest. Hon avslutar med att be honom gå och vara dum i huvudet någon annanstans. Sen kommer nästa kille, och ställer samma fråga.
Jag håller med Nemi.
Det är den tråkigaste fråga man kan få. Och ändå envisas folk med att ställa den. Om och om igen.
Häromdagen hände det när jag var nere och lämnade en film, jag råkade känna expediten och det var ett tag sen vi träffats. Jag gav henne komplimanger för hennes snygga dreadlocks. Hon frågade vad jag gjorde nuförtiden. Jag svarade: ingenting. Alltså som i: jag gör ingenting.
Vilket är lögn och förbannad dikt.
Jag gör hur mycket som helst. Jag arbetar på mina böcker, skriver en massa, planerar skrivarkurser, sköter min hemsida. Jag ska själv gå en skrivarkurs nu i vår, och förhoppningsvis en kurs i cirkelledarpedagogik. Jag rider en gång i veckan. Och så söker jag jobb förstås, glöm inte det. Det är en hel vetenskap i sig. Jag har med andra ord hur mycket som helst för mig.
Och ändå: ingenting.
Ingenting som genererar några stora summor pengar alltså. Ingenting som kallas fast jobb.
Hur allt det jag sysslar med kan summeras som ingenting fattar jag inte. Och ändå är det jag själv som gör det.
Jag måste sluta med det där, att bara avfärda allt jag gör som ingenting.
Det är visst någonting.
Nästa gång någon ställer den där förbannade frågan igen så ska jag svara: åh, jag har fullt upp! Och sen räkna upp allt jag gör. Det tar nog en stund.
Förhoppningsvis går de iväg och är dumma i huvudet någon annanstans sen...

Så var det alltså ett nytt år igen. För min del har det börjat segt. Kanske är det all ledighet från skrivandet (frivilligt och ofrivilligt) som är problemet. För som de flesta vet är det alltid svårt att komma igång igen när man haft ett längre uppehåll.
Jag drar mig för att sätta mig ner framför datorn. Jag funderar på vad jag ska skriva. Inga idéer infinner sig. Kanske är det läge att ta itu med sånt som blivit över sen förra året.
Det ligger en oavslutad roman i min dator. Jag trodde att jag hade skrivit färdigt den för typ två månader sen, men upptäckte att slutet sög. Så jag raderade det. Nu har jag alltså en roman på 170 sidor utan något slut. När jag nu bestämt mig för att ta tag i det här problemet och faktiskt skriva ett slut (som jag inte kommer att radera) så upptäckte jag en massa andra saker som irriterade mig i romanen.
Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Skrota alltsammans? Skriva om?
Jag får helt enkelt skriva ut alltihop och läsa igenom det, ändra det jag vill ändra och sen se vad det blir för slut. För just nu har jag inte en aning. Det är irriterande. Och lite spännande...

Det positiva med ett nytt år är att jag kan börja använda min Skrivarkalender.

Läser just nu: Vendela Fredricson - Landar