Gothiques bokblogg

Förra helgen (19 - 20 maj) tillbringade jag på en fritidsgård i Stenestad i västra Skåne, tillsammans med fyra av mina klasskamrater från Författarskolan. Två dagar fyllda av skrivande, inspirerande samtal och skogspromenader, för att inte tala om all god mat som vår värd Ingvar lagade. Mellan måltiderna knaprade vi cashewnötter som galningar. Jag vet inte vad det är, men jag gillar att ha något att tugga på när jag arbetar. Tydligen är jag inte ensam om det.
De här sammankomsterna har blivit ett sätt att ladda batterierna på. Jag skulle inte vilja vara utan dem nu, även om jag måste erkänna att jag var en smula skeptisk till en början. Jag är ingen social människa. Men alltsammans har blivit så över förväntan bra. Nu ska vi ha sommaruppehåll, men vi kör igång igen till hösten.

Den här helgen var jag ensam hemma, så när som på katten. Jag hade tänkt sätta mig ner och rensa bland mina dikter. Jag har nämligen en samling på runt sjuttio dikter som bara ligger. Ett tag funderade jag på att bara låta dem ligga, men nu börjar jag bli sugen på att arbeta med dem igen. Jag tänkte att en helg ensam hemma vore perfekt för det. Korka upp en flaska rödvin, sätta mig ner på golvet och bara bre ut alla dikterna, plocka med dem, läsa dem, klippa i dem, forma om dem. Lät hur roligt som helst.

Det som hände var att jag glömde bort alltsammans. Först i dag, vid frukost kom jag ihåg det: Visst fan, dikterna! Nu ligger de där fortfarande, och jag funderar på om jag inte kan köra iväg sambon på något nytt äventyr, så att jag får en ny helg för mig själv.

Inte för att helgen blev oproduktiv. Jag skrev klart en novell och filade på en kvartsfärdig roman som behöver arbetas om. Novellen skickade jag nyss iväg till Story. Få se om de vill ha den.

Och jag har blivit blixtförälskad i Rufus Wainwright.

Jag kommer att medverka i sommarens nummer av Eskapix , en mycket  intressant och snygg tidskrift för fantasy och skräck. Redan nu skriver de snälla saker om mig i sin blogg.

I lördags avslutade jag ännu en skrivarcirkel, den andra för den här terminen. Det har varit en bra kurs, som jag lagt ner mycket tid på att planera. Den har fokuserat nästan helt på självbiografiskt skrivande, och jag tycker att både jag och eleverna fått en hel del att tänka under kursens gång. Nu måste jag smälta det ett tag och se vad jag kan utveckla och ta med till nästa kurs.
Det var de bra sakerna.
För den här kursen har också dragits med en massa problem.
Till att börja med hade jag bara tre deltagare, vilket är knappt hälften av vad som vanligtvis krävs för att få genomföra en studiecirkel. Till en början var sju personer anmälda, men tre dök aldrig upp och den fjärde hoppade av efter första gången. Det visade sig att hon fått helt felaktig information om kursen från studieförbundet som anordnade den.
Vad gör man åt sånt?
Det stod klart och tydligt i kurskatalogen vad cirkeln skulle handla om. Jag har förklarat det för studieförbundet ett flertal gånger. Men ändå gick det inte in.
När jag pratade med de deltagare som faktiskt gick så visade det sig att även de fått felaktig information. Någon på studieförbundet hade tydligen sagt att det var en "vanlig" skrivarcirkel. Samma person hade också sagt att det var en fortsättningskurs för såna som tidigare gått skrivarcirkel. När jag snokade än mer i det verkade det dessutom som om personen i fråga anpassat sin information efter vem det var som frågat. Frågade man efter en fortsättningskurs så fick man svaret att det var en fortsättningskurs.
Allt för att värva deltagare.
Att sen deltagarna inte fick det de efterfrågat verkade vara ett mindre problem.
Problemet är att det blir mitt problem. Det är jag som håller kursen, det är jag som står för kursens innehåll.
Just nu har jag ingen större lust att hålla cirklar på detta studieförbund till hösten, och om jag skulle hålla någon så får det bli en helt "vanlig" skrivarcirkel. Det är tydligen det enda de klarar av.
Själv ser jag en poäng i att utveckla mina cirklar, att försöka med nya inriktningar, att gå vidare och inte bara harva i samma spår om och om igen.
Medan den första frågan från studieförbunden brukar vara hur många deltagare som vill fortsätta till nästa termin. De brukar nämligen ringa upp alla som gått cirklar och fråga om de vill gå igen. Hur utvecklande är det? Hur får man då in friskt blod?
Jag vet att det inte alltid är lätt för dem att få allt att gå ihop, att de måste ha ett visst antal deltagare för att över huvud taget kunna sätta igång en cirkel. Men får man det genom att hela tiden försöka värva gamla deltagare, eller bör man försöka marknadsföra sig mer? Nå ut till nya grupper genom nya kanaler. Jag vet vad jag håller på.
Gå vidare. Utvecklas.
Och det är just det jag planerar att göra. Det är därför jag spinner idéer kring att starta eget. Så att jag kan ha kontroll över mina egna skrivarkurser. Så att jag kan ge dem utan att behöva anpassa mig efter studieförbunden.


Läser just nu: Sofia Rapp Johansson - Silverfisken

Jag har sökt arbete rätt länge nu, utan några större resultat. Men för ett par veckor sen drabbades jag av en "ketchupeffekt" och har nu på kort tid hunnit med tre intervjuer, varav en resulterade i ett sommarjobb. Jag hoppas att det blir mer, för jag behöver verkligen en paus ifrån jobbsökandet.
Jag behöver tänka.
Jag behöver hinna ifatt mig själv och komma underfund med vad jag vill.
Än så länge har detta eviga jobbsökande lärt mig följande:

- Att jag inte vill ha ett heltidsjobb. Det finns ingen anledning för mig att lägga fyrtio timmar i veckan på att arbeta. Jag behöver inte pengarna. Efter att ha levt på studiebidrag och a-kassa så länge är jag expert på att få ut så mycket som möjligt av varje krona. Jag tycker inte om att köpa prylar. Och att inte jobba heltid ger mig mer frihet att ägna mig åt det jag verkligen vill, nämligen att läsa och skriva.

- Att jag inte vill vara anställd. Jag lockas mer och mer av tanken på att starta eget. Att samla ihop det frilansarbete jag redan gör som skribent, lektör och skrivkursledare under ett och samma tak och arbeta på att utveckla det i större skala. I slutändan är det ju det jag verkligen vill göra, så varför inte göra det ordentligt? Även om det skulle betyda mer arbetstid och minde betalt än ett "vanligt" jobb.

Det handlar om att överleva. För att jag vet hur jävla dåligt jag mår när jag inte hinner göra det jag älskar; skriva, läsa, inspirera, handleda. För att jag vägrar tro att olyckliga människor är till nytta för någon. Jag har träffat så många människor som avskyr sina jobb. Jag vägrar bli en av dem.