Gothiques bokblogg

När jag ger mina skrivarcirkeldeltagare hemuppgifter brukar jag alltid föreslå ett tema som de kan utgå ifrån. Jag påpekar också att det är fullt tillåtet att inte hålla sig till detta tema och att de lika gärna får skriva något helt annat om de hellre vill det. Jag har med åren lärt mig att en del människor behöver få något att utgå ifrån, medan andra helst skapar helt fritt.
Men jag har också upptäckt att en del deltagare har en osund "skolbarnsaktig" inställning till det här med skrivandet.
I torsdags hade jag textdiskussion med mina deltagare. En av dem hade skrivit en väldigt bra text, men som, enligt mig, fick ett väldigt snörpligt slut, ganska tvärt avhugget och trist jämfört med resten av texten. Jag föreslog att hon skulle utveckla slutet i samma anda som hon haft genom den övriga texten. Och fick till svar:
"Men då håller jag mig ju inte till temat."
I ungefär tre sekunder var jag helt ställd. Vadå tema?
Sen kom jag loss och fick återigen förklara att det där med temat inte var något som de behövde ta hänsyn till alls. Deras första, och enda skyldighet , var att skriva en text som är så bra som de kan få den.
Av diskussionen som följde insåg jag att många av de här människorna, vuxna allesammans och med skolan långt bakom sig, fortfarande försökte lösa uppgifter som kunde matchas mot ett facit. De trodde att om de inte höll sig inom temats strikta ramar så löste de uppgiften fel. Men herregud, tänkte jag, skrivandet handlar ju inte om att lösa uppgifter, det handlar om att släppa loss. Det handlar om att våga experimentera, använda sin kreativitet och våga ta ut svängarna. Temat är bara en språngbräda att ta sats ifrån, sen går det att landa precis var som helst.
Nu i efterhand kan jag tycka att det är lite sorgligt. Har skolans strikta tänkande satt så djupa spår i folk att de inte ens vågar skriva fritt?
Skrivandet som hobby är tydligen stort i Sverige just nu, men jag börjar undra vad det egentligen är som folk sitter och skriver? Skrivarkurser finns det gott om men hur många av deltagarna sitter just och försöker lösa uppgifter i stället för att använda sin kreativitet fullt ut?
Och finns det förresten någon som har hittat ett motgift?

För första gången på över ett år har jag sålt en novell till Frida STORY. Den finns med i månadens nummer (nr 6 2007) och heter "Lämna mig inte".  Jag trodde faktiskt att de skulle ändra titeln, det gör de nästan alltid, men den fanns kvar. Det är en vampyrnovell förresten.
När jag bläddrade i tidningen upptäckte jag dessutom att de inte längre satte ut författarnas namn under novellerna. Kan någon ge mig ett enda bra skäl till det? De har alltid angett författaren förut, i alla fall på mina noveller. Det känns lite respektlöst att inte göra det, som om de tror att noveller bara uppstår ur tomma intet.

För övrigt har jag ställt in allt vettigt arbete i dag. Jag tänker läsa Stephenie Meyer i stället. Så det så!

Jag har redan berättat om mitt billiga besök på Bokmässan då jag kom hem med endast tre nya böcker (varav en var en gratisbok). Nu tycks min bibliomani ha slagit tillbaka, och det med råge.
För ett par veckor sen var jag på Byring & Bråte i Halmstad, vilket resulterade i fyra nya böcker (Lina Sjöberg - "Resa till Port Said", Agneta Pleijel - "En vinter i Stockholm", Gustave Flaubert - "Salammbô" och Janet Frame - "En ängel vid mitt bord") till det överkomliga priset av 19 kronor.
Veckan därefter besökte jag Kattfotens loppmarknad och fann Unni Drougges "Jag, jag, jag!" och Suzanne Bröggers "Jadekatten" för en femma styck. I onsdags var jag på Byring igen och köpte mer Unni Drougge ("Andra sidan Alex").
Vid en fest förra lördagen uppstod en massa bokprat och på söndagen beställde jag raskt tre böcker av Stephanie Meyer.
Dessutom kom jag nyss på att jag verkligen behöver China Mievilles "King Rat". Det kan inte vänta. Förresten hade jag ett presentkort på 25 kronor på AdLibris. Det vore synd att inte utnyttja det.


Sen är det snart både födelsedag och jul. Min önskelista består än så länge av fyra böcker, och en CD-skiva.
Man ska ju önska sig sånt man behöver, eller hur?

Bokhora heter en trevlig site om böcker och läsning. Bland annat har de läst tidningen Eskapix, där undertecknad medverkar, och gillat vad de sett. Tyvärr har de fått mitt efternamn fel, men man kan ju inte få allt ;)

Ett romanprojekt som legat på is sen i februari har plötsligt börjat röra på sig igen. Scener och idéer dyker upp i huvudet på mig och jag hakar glatt på och skriver medan den roman jag hade tänkt skriva färdigt i höst ligger orörd. Det finns de som kan hålla på med tre, fyra romanprojekt åt gången, som kan hoppa mellan dem hur som helst och skriva lite här och lite där. Jag har aldrig trott på den metoden. När jag väl börjat på något försöker jag skriva färdigt det innan jag börjar på nästa grej. Men å andra sidan är det väl viktigare att man skriver än vad man skriver på. Och om jag verkligen har lust att skriva något annat än det jag borde så är det väl inte fel egentligen?
Jag vet också att det här sättet att tänka ligger bakom många ofullbordade romaner. Jag känner massor med skrivande människor som är fenomenala på att kläcka idéer och sen med liv och lust skriva tjugo sidor på raken. För att sen lägga det ifrån sig när den första inspirationskicken har sinat. Sen får de en ny briljant idé, skriver och överger. Och så plötsligt har man tio ofärdiga romaner i skrivbordslådan.
Kanske är det bäst att hitta någon form av mellanväg. Att ta tillvara energin och lusten i en ny idé är väl bra, bara man inte glömmer bort sitt ansvar för de saker man redan har påbörjat.
En roman på väg till förlaget är bättre än tio ofärdiga i skrivbordslådan.