Gothiques bokblogg

Okej, jag vet att juni inte är slut riktigt än, men jag kommer att vara upptagen på annat håll ett tag och jag kommer ändå inte att hinna läsa särskilt mycket i dag.
Juni var hur som helst en betydligt bättre läsmånad än maj. Jag hann med så här mycket:

Unni Drougge - Andra sidan Alex
Monika Häägg - Solbarnet
Holly Black - Ironside
Laurell K. Hamilton - Danse Macabre
Claire Castillon - Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska
Sofia Rapp Johansson - Tills skulderbladen blivit vingar
Elizabeth Bear - New Amsterdam

Ljudböcker
Johan Theorin - Skumtimmen

Bäst i juni: New Amsterdam. Jag köpte den här boken i födelsedagspresent till mig själv då jag var i Malmö i julas, utan att egentligen veta särskilt mycket om den. Men den visade sig innehålla nästan allt jag gillar. Alternativ historia, steampunk, viktorianska mordgåtor, detektiver och dessutom vampyrer. Kan det bli bättre? Nä, det blir det faktiskt inte.

Sämst i juni: Det tar nästan emot att erkänna det, men... *gråter en liten skvätt* ...Danse Macabre sög verkligen. Och då tänker jag inte i första hand på vampyrerna. Inte ens de var tillräckligt för att rädda den här röran till bok.

Amelia och Vulkan utlyser en novelltävling med erotik som tema. Man kanske skulle vara med? Jag har ju faktiskt själv skrivit en hel del noveller med erotiska inslag. Men de tenderar att hamna i Eskapix allihopa. Jag undrar varför...

I natt gick jag och lyssnade på Biblioteket, där det pratades om bland annat sommarläsning. Och sommaren är och har alltid varit min intensivaste läsperiod under året. Vad jag förstod så kan sommarläsarna delas upp i två kategorier: dels de som ser fram emot att få koppla av med lite lättsam läsning, typ deckare och chick-litt, dels de som vill passa på att bilda sig lite nu när de har gott om tid och som därför väljer lite seriösare litteratur, t.ex. klassiker.
Själv tillhörde jag länge den senare kategorin. Under tonårens sommarlov läste jag allt från Singoalla till systrarna Brontë, det vill säga många av de böcker som nämndes i svenskaundervisningen men som vi aldrig läste i helhet. Något jag hade stor nytta av när jag började plugga litteraturvetenskap några år senare. Min bästa klassikersommar var 2006, då jag hann med sju stycken, bland annat Mrs. Dalloway, Stäppvargen och 1984. Sen blev jag litteraturkritiker. Det innebär att jag numera inte i första hand försöker läsa en viss typ av böcker på sommaren utan mest riktar in mig på att läsa det jag vill läsa. När man ägnar en stor del av året åt att läsa på kommando blir de där böckerna man själv väljer plötsligt väldigt värdefulla. Så i sommar har jag inga bildningsambitioner alls (eller i alla fall nästan inga). Jag ska läsa fantasy, sci- fi och skräck i stället.
En annan sak de pratade om i programmet var hur sommaren ofta innebär att man förknippar en viss bok med en viss plats, ofta den plats där man befann sig då man läste den. Det känner jag också igen. För att ta ovan nämnda Singoalla som exempel så minns jag väldigt tydligt hur jag låg på en filt på gräsmattan och läste, där ett par gigantiska körsbärsträd gav behaglig skugga. Om jag går ännu längre tillbaka i tiden minns jag hur jag som hästtokig tioåring låg på garagetaket, som jag hade bekväm tillgång till genom mitt sovrumsfönster, och läste hästböcker ur Wahlströms ungdomsbokserie, de där med de röda och gröna ryggarna, ni vet. De hade titlar som Petras ponny, Pysen vinner och Lotte på ridläger och jag älskade dem urskillningslöst. Garagetaket var stekhet men med en filt under gick det bra.
Nu är jag ju ingen strandfantast men om jag ändå skulle råka hamna där ser jag till att ha en bok med mig. Som jag nämnt tidigare läste jag Laurell. K. Hamiltons Guilty Pleasures på en strand. Jag har också starka minnen av hur jag läste slutet på Peter Straubs Gengångare under ett parasoll på en svartstening strand på Santorini. Dånet från vågorna blev det perfekta bakgrundsljudet. Jag har alltid tyckt att skräck passar bra i värmen. Den kyler liksom ner hjärnan. Pröva själva så får ni se.

Trots det strålande solskenet (som jag i och för sig försöker akta mig för, jag måste ju tänka på min image), slog jag mig ner på biblioteket i går för att läsa Svensk bokhandels höstkatalog. För som recensent får jag göra roliga önskelistor som jag sen lämnat till tidningens kulturredaktör. Sen hoppas man på att få så många av favoriterna som möjligt.
Nu recenserar jag i första hand ungdomsböcker och hittade faktiskt en hel del intressanta sådana. Poeten Aase Berg ger till exempel ut en ungdomsbok med det lockande namnet Människoätande människor i Märsta, och en sån titel kan jag ju bara inte motstå. Bonnier Carlsen har upptäckt att det är inne med vampyrer och andra läskigheter och ger ut två nya serier för unga vuxna, Vampire Academy och House of Night. Så här på pappret ser de lite för tillgjorda ut för min smak (i min värld är vampyrer vampyrer, punkt, det finns inga konstiga halvmesyrer), men jag kanske blir positivt överraskad. Jag ser också fram emot nya böcker av Emma Granholm, Ingrid Olsson och Mårten Sandén, vars roman, Den femte systern, var en av förra årets bästa ungdomsböcker enligt min mening. I höst kommer uppföljaren, Det viskande barnet, och jag längtar redan. 

På vuxensidan ser jag allra mest fram emot Nick Caves Bunny Munros död. Det ska nog mycket till för att jag inte ska tokälska den boken. Andra favoritförfattare som ger ut nytt är Anna Jörgensdotter och Andreas Roman.

Allt som allt verkar det bli en rätt hyfsad bokhöst.

När jag började läsa Laurell K. Hamiltons böcker om Antia Blake - Vampire Hunter för en si sådär tio år sen blev jag vrålförtjust med en gång. Övernaturliga thrillers med en supercool hjältinna i huvudrollen och massor med sexiga vampyrer som rekvisita. Hamilton var också bland de första som skrev om övernaturliga varelser som om de vore en självklar del av världen (låååång före till exempel Charlaine Harris). Jag sträckläste Guilty Pleasures liggande på en strand (och fick en mycket lustig solbränna på köpet) och hann under samma sommar läsa del två, tre, fyra och fem. Det var ungefär så långt som serien hade hunnit vid den tiden. Sen dess har jag fortsatt att troget köpa och läsa böckerna om Anita Blake. Men någon gång efter den nionde boken började saker och ting förändrad. Böckerna var fortfarande spännande övernaturliga thrillers, men de där spännande delarna avbröts allt oftare av ändlösa diskussioner om olika parapsykiska fenomen och flera sidor långa grafiska sexskildringar. Men man läser vidare och hoppas att det ska bli bättre igen, även om ens förhoppningar blir lägre och lägre för varje bok.
Nu har jag insett att det nog inte blir det.
Efter att just ha läst Danse Macabre, del fjorton i serien, tvingas jag erkänna att Hamilton tappat greppet på riktigt. De där spännande delarna är nästan helt borta och i stället består boken till nittio procent av evighetslånga diskussioner och råknull i olika varianter. 517 sidor av diskussioner och råknull! Jag är så trött på sexskildringar att Stephenie Meyers "ingen sex innan du är gift"-propaganda känns som en frisk fläkt.  Men mest av allt känner jag mig blåst. Det här är ändå en författare som jag en gång såg upp till, vars böcker alltid fick det att pirra i mig av förväntan. Fan, jag skrev ju till och med ett fanmail till Hamilton! Och nu får jag denna fullkomligt undermåliga ursäkt till bok! När min sambo frågade mig vad den handlade om insåg jag att jag inte visste. Det verkar ärligt talat inte ens finnas någon handling i den.
Jag inser också att jag inte skulle ha varit lika arg och besviken om det gällt någon annan författare, någon jag inte haft lika stora förhoppningar på. Det gör helt enkelt ont när ens idoler faller.
Om jag kommer att läsa de kvarvarande delarna i serien? Ja, förmodligen. För att jag trots allt klänger mig kvar vid den lilla ynka gnuttan av hopp. Kanske, kanske Hamilton skärper sig nu. Kanske, kanske kan allt bli bra igen...

Mitt nya favo-förlag heter Sekwa och ger mest ut modern fransk litteratur, bland annat författarinnan Claire Castillons noveller. Jag föll för henne redan efter att ha läst den fösta samlingen på svenska, Insekt, och nu håller jag på med Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Det som är så bra med Castillon är att hennes noveller är korta men ändå så innehållsrika. Mycket sägs mellan raderna och slutet har nästan alltid en knorr, ofta en lite obehaglig sådan. Så att man hajar till liksom.
I dag tog jag med mig Claire till jobbet. Det funkade fenomenalt. Hann läsa en novell på lunchen, en medan jag väntade på bussen till stationen och två medan jag satt på tåget på väg hem. Sen läste jag fyra medan jag åt kvällsmat (hade säkert hunnit med fem om jag inte behövt försvara min pizza från katten hela tiden). Det här är kvalitetslitteratur i små munsbitar helt enkelt.
Från Sekwa har jag också läst Céline Curiols Utrop, som också är en underbar roman, och ser fram emot att snart få sätta tänderna i Delphine de Vigans No och jag. Sen hoppas jag att fler av förlagets böcker kommer i pocket så att jag kan få min bokcirkel att läsa dem.

Här är två  nya (nåja, en av dem åtminstone) bokrecensioner av mig. En ungdomsroman utgiven av författaren på eget förlag samt Marika Kings Supernova.

Nu när jag äntligen har avverkat alla recensionsböcker för den här säsongen tänkte jag att jag skulle belöna mig själv genom att låna en eller två nya böcker från biblioteket. En eller två, alltså Max. När jag säger såna saker brukar min sambo skratta åt mig. Jag låtsas inte om honom utan går till biblioteket fullt inställd på att inte hitta särskilt mycket.
Trettio minuter senare går jag därifrån. Med ett långt lånekvitto och fem böcker nedtryckta i väskan.
Således kan jag nu se fram emot att läsa Kall hud av Albert Sánchez Piñol, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon, No och jag av Delphine de Vigan och Tills skulderbladen blivit vingar av Sofia Rapp Johansson. Dessutom kom andra delen av Kouta Hiranos manga Hellsing med (och jag måste säga att jag verkligen avskyr att läsa från höger till vänster...).
Eftersom jag ska vara ledig ett tag och således har gott om tid till att läsa så känns det inte som om det spelar någon större roll att mina försök att begränsa mina bibliotekslån gick i stöpet den här gången också. Och sambon kan få skratta om han vill. Det bjuder jag på.

P.S
I dag föll förstås ännu en recensionsbok ner på min hallmatta, just som jag trodde att jag var säker. Men den är kort och jag har som sagt gott om tid...
D.S

Maj var en usel läsmånad. Det finns inget annat ord för det. En stor del av orsaken bakom det stavas jobb, eller "jobb" som jag föredrar att kalla det. Det vill säga allt det där slitgörat som man gör för att kunna betala räkningarna och som i stort sett inte ger mycket mer än just pengar. Vilket kan vara användbart, det medges. Men litteratur är ju som luft för mig, utan litteratur mår jag helt enkelt inte bra.
Hur som helst, det här är vad jag lyckades skrapa ihop:

Neil Gaiman - The Absolute Sandman vol. III
Cannie Möller - Oktober
Mattias Johnsson - Vilddjuret vaknar
Philip Roth - Envar
Ted Bell - Nära ögat

Ljudböcker
Unni Drougge - Boven i mitt drama kallas kärlek
Silke Scheuermann - Timmen mellan hund och varg
Kate Mosse - Labyrinten

Bäst i maj: Kan bara bli Sandman, även om jag tyckte att Vilddjuret vaknar var en riktigt schyst roman.
Sämst i maj: Nära ögat. Den skulle jag definitivt inte ha läst färdigt om det inte vore för att jag fått i uppdrag att recensera den.