fast i vampyrserieträsket (igen)
Mitt första möte med Sookie Stackhouse i bokform gick ju inget vidare. Men skam den som ger sig, eller låter en usel översättning stå ivägen för en läsupplevelse. I julklapp råkade jag få True Blood Omnibus, en samling med de tre första Sookie Stackhouse-böckerna (på engelska, förstås, vi gör inte samma misstag två gånger) och i förra veckan började jag läsa.
Och jag är positivt överraskad. Väldigt positivt överraskad. Jag måste medge att jag varit skeptisk till de här böckerna länge, men de var faktiskt riktigt underhållande. Och språket är inte alls så pjåkigt (vilket får mig att undra ännu mer över vad översättaren egentligen höll på med för att få det så dåligt på svenska). Harris är väl ingen fantastisk stilist, men det behövs ju inte heller i den här typen av litteratur. Visserligen påminner de en hel del om Laurell. K. Hamiltons Anita Blake-böcker, både i upplägget och i stilen, fast med en mer jordnära hjältinna. Vilket jag gillar. Jag har ju bestämt mig för att göra slut med Hamilton, eftersom de senaste böckerna i hennes serie varit i stort sett oläsbara. Så jag hakar väl på Harris i stället. Hon verkar åtminstone ha den goda smaken att inte låta sina böcker dra i väg mot 600 sidor, varav det mesta är oändliga metafysiska diskussioner och sexscener utdragna in absurdum. Hon har humorn som Hamilton tappat på vägen.
Och så gillar jag verkligen Eric.
Och jag är positivt överraskad. Väldigt positivt överraskad. Jag måste medge att jag varit skeptisk till de här böckerna länge, men de var faktiskt riktigt underhållande. Och språket är inte alls så pjåkigt (vilket får mig att undra ännu mer över vad översättaren egentligen höll på med för att få det så dåligt på svenska). Harris är väl ingen fantastisk stilist, men det behövs ju inte heller i den här typen av litteratur. Visserligen påminner de en hel del om Laurell. K. Hamiltons Anita Blake-böcker, både i upplägget och i stilen, fast med en mer jordnära hjältinna. Vilket jag gillar. Jag har ju bestämt mig för att göra slut med Hamilton, eftersom de senaste böckerna i hennes serie varit i stort sett oläsbara. Så jag hakar väl på Harris i stället. Hon verkar åtminstone ha den goda smaken att inte låta sina böcker dra i väg mot 600 sidor, varav det mesta är oändliga metafysiska diskussioner och sexscener utdragna in absurdum. Hon har humorn som Hamilton tappat på vägen.
Och så gillar jag verkligen Eric.
nytt nummer av mitrania
Det nya nummret av Mitrania finns ute nu och jag har bidragit med en artikel om skräck och fantasy i Inger Edelfeldts författarskap.
ljudböcker in english
Jag är ju som de flesta redan vet ett nyblivet fan av ljudböcker. De förgyller mina nätter som tidningsbudsvikarie, för att inte tala om badrumsstädningen. Än så länge har jag bara lyssnat på ljudböcker på svenska, men nu har jag gjort ett försök med en ljudbok på engelska. Tryckta böcker på engelska har jag läst sen jag var femton, men jag har av någon anledning fått för mig att det är för svårt att lyssna på engelska.
Men se där, jag hade fel.
Än så länge går det nämligen alldeles utmärkt att lyssna på en engelskspråkig uppläsning. Det tar förstås ett litet tag att komma in i det, men när man väl gjort det är det inte svårare att hänga med än de svenskspråkiga ljudböckerna.
Nu kan mitt val av ljudbok ha med saken att göra. Jag lade ribban lågt och bestämde mig för... Stephanie Meyers The Host. Meyer är ju inte direkt känd för sitt banbrytande språk, om man säger så. Vilket i och för sig är en fördel när det ska göras ljuböcker av det. I övrigt funkar The Host utmärkt som ljudbok, den har en enkel handling och inte alltför komplexa karaktärer. Det gör med andra ord ingenting om man missar någon minut här eller där, det går utmärkt att hänga med ändå. På minussidan är att den är lång. Jättelång. 22 timmar eller så. Alldeles för lång för min ljudbokssmak egentligen.
Vad jag tycker om den? Svårt att säga än, jag har bara lyssnat på drygt 3 timmar. Men jag hoppas att den är bättre än Breaking Dawn.
Men se där, jag hade fel.
Än så länge går det nämligen alldeles utmärkt att lyssna på en engelskspråkig uppläsning. Det tar förstås ett litet tag att komma in i det, men när man väl gjort det är det inte svårare att hänga med än de svenskspråkiga ljudböckerna.
Nu kan mitt val av ljudbok ha med saken att göra. Jag lade ribban lågt och bestämde mig för... Stephanie Meyers The Host. Meyer är ju inte direkt känd för sitt banbrytande språk, om man säger så. Vilket i och för sig är en fördel när det ska göras ljuböcker av det. I övrigt funkar The Host utmärkt som ljudbok, den har en enkel handling och inte alltför komplexa karaktärer. Det gör med andra ord ingenting om man missar någon minut här eller där, det går utmärkt att hänga med ändå. På minussidan är att den är lång. Jättelång. 22 timmar eller så. Alldeles för lång för min ljudbokssmak egentligen.
Vad jag tycker om den? Svårt att säga än, jag har bara lyssnat på drygt 3 timmar. Men jag hoppas att den är bättre än Breaking Dawn.
bokrecension
Förra månadens toppbok blev ju Whitechapel Gods av S.M. Peters. Och eftersom jag hade tid över passade jag på att recensera den för Catahya.
fler hårda klappar
Ibland har man tur, nyårsgästen hade med sig ännu fler (försenade) klappar. Nu kan jag glädja mig åt följande böcker:
Notera tändstickan bredvid Kattboken. En mycket liten bok med andra ord, men fylld av visdomar som till exempel: "Att äga en katt är att vara en del av ett världsföretag bestående av hängivna slavar" och "En katt kan inte tala - men den kan ändå ge order" Så sant som det är sagt, eller hur.
bokrapport december
Okej, lässtatistiken för årets sista månad blev väl inte så jätteimponerande, men hjälptes upp lite med hjälp av ett par ljudböcker.
Inger Edelfeldt - Den täta elden
Amanda Hellberg - Styggelsen
Henrik Örneberg - Kapten Nova vid planetpolisen
Herta Müller - Hjärtdjur
Tobias Persson - Himlen hatar skinka
S.M. Peters - Whitechapel God
Ljudböcker
Helena Henschen - Hon älskade
Marjaneh Bakhtiari - Kan du säga schibbolet?
Bäst i december: Whitechapel Gods, underlig och stämningsfull steampunk. Språket är väl inte det bästa men världen Peters målar upp är fantastiskt fascinerande.
I bokcirkeln lät vi oss imponeras av Herta Müller som blev en ny gemensam favorit.
Sämst i december: Nej, det var nog inget riktigt dåligt.
Sammantaget har 2009 varit ett sämre läsår än 2008, bara 102 lästa böcker mot 115. Bättring utlovas.
Och om jag har något litterärt nyårslöfte så är det att läsa mer facklitteratur. Minst en i månaden ska det bli. Och att låna färre böcker på biblioteket (för närvarande har jag inte en enda biblioteksbok hemma!) och i stället läsa mina egna.
Inger Edelfeldt - Den täta elden
Amanda Hellberg - Styggelsen
Henrik Örneberg - Kapten Nova vid planetpolisen
Herta Müller - Hjärtdjur
Tobias Persson - Himlen hatar skinka
S.M. Peters - Whitechapel God
Ljudböcker
Helena Henschen - Hon älskade
Marjaneh Bakhtiari - Kan du säga schibbolet?
Bäst i december: Whitechapel Gods, underlig och stämningsfull steampunk. Språket är väl inte det bästa men världen Peters målar upp är fantastiskt fascinerande.
I bokcirkeln lät vi oss imponeras av Herta Müller som blev en ny gemensam favorit.
Sämst i december: Nej, det var nog inget riktigt dåligt.
Sammantaget har 2009 varit ett sämre läsår än 2008, bara 102 lästa böcker mot 115. Bättring utlovas.
Och om jag har något litterärt nyårslöfte så är det att läsa mer facklitteratur. Minst en i månaden ska det bli. Och att låna färre böcker på biblioteket (för närvarande har jag inte en enda biblioteksbok hemma!) och i stället läsa mina egna.
