Gothiques bokblogg

 

 

Sitter just och lyssnar på min specialkomponerade halloweenspellista på Spotify och vad passar då bättre än en liten Halloween-enkät från Glory Box.

 

Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?

Utomjordingar. Jag har alltid varit livrädd för utomjordningar, kvittar om de är onda eller goda Fick mardrömmar om E.T som barn. Fast minus utomjordningar i Star Trek, de brukar inte vara särskilt läskiga.

 

Michael Myers eller Jason Voorhees?

Myers, om jag måste välja. Gillar mina monster sofistikerade.

 

Freddy Krueger eller Pinhead?

Pinhead förstås, i enlighet med ovan nämnda preferenser, samt för att jag dyrkar Clive Barker. Dessutom har Pinhead alltid de bästa replikerna.

 

Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?

Någon av Poppy Z. Brites böcker. Jag tror att Drawing Blood skulle kunna bli grym som film.

Högen med recensionsböcker krymper stadigt och andra läsuppdrag börjar lida mot sitt slut. Vilket innebär att jag faktiskt haft tid att läsa Drood. Har nu kommit till sidan 648. Det är med andra ord ”bara” drygt 300 sidor kvar innan jag går i mål. Fast min plan att hinna läsa ut den innan månaden är slut lär inte funka, men förhoppningsvis ska jag inte dra över tiden så väldigt mycket.

Jag måste också säga att jag verkligen tycker om den här boken. Den är så mustig och spretig, och samtidigt lätt att hänga med i. Och tydligen har den gjort intryck på mig också. En natt drömde jag till om med om titelpersonen Drood (och alla ni som redan har läst boken inser att det inte är en alltigenom angenäm upplevelse).

 

Jag måste erkänna att jag var lite osäker på hur min nya bokcirkel skulle ta emot Haruki Murakamis Sputnikälskling. Det hade jag inte behövt vara. Boken gick verkligen hem hos de flesta, och även de som inte gillat storyn tyckte ändå att de hade en hel del att säga om den och medgav att det här nog var en roman de skulle minnas länge. Ingen av deltagarna hade hört talas om Murakami förut, men det verkade som om ett par av dem var sugna på mer. Jag kan med andra ord inte vara annat än nöjd med min debut som bokcirkelledare.

 

Till nästa gång valde de att läsa Alam Bennetts Drottningen vänder blad. Passar mig fin, den har jag ju redan läst.

Just nu pågår det på bokbloggar runt om på nätet en diskussion om bokbloggarnas roll i relation till dagspressens litteraturkritiker, eftersom kritikerna verkar allmänt misstänksamma mot bokbloggarnas okritiska läsglädje. Som om det skulle vara något negativt.

 

Jag tycker att det här är intressant eftersom jag själv är både och. Jag har en blogg som handlar om böcker, samtidigt som jag skriver bokrecensioner i en dagstidning. Och för mig är det här så väldigt olika roller.

 

Jag arbetar som litteraturkritiker för att det är det jag är utbildad för. Jag är litteraturvetare och skribent, så vad skulle jag annars syssla med? Men jag har en bokblogg för att jag älskar böcker, och för att böcker är mer än bara ett arbete för mig, det är en livsstil som innefattar så mycket mer än bara vad jag tycker om en specifik bok.

 

Precis som många andra bokbloggare påpekat så har inte heller jag särskilt många läsare av min egen kaliber i bekantskapskretsen, vilket betyder att jag måste hitta dem på andra ställen. Och på nätet fullkomligt kryllar det av dem. För mig är bloggen ett sätt att kommunicera med alla dessa boktokiga människor. Medan litteraturkritiken för det allra mesta är en envägskommunikation. Det händer mycket sällan att någon kommer fram och vill prata med mig om någon bok jag recenserat (vilket ju förstås beror på att ingen vet att det är jag som skrivit recensionen).

 

Att bokbloggare skulle vara mindre kunniga än litteraturkritikerna är väl både sant och falskt. Naturligtvis har inte alla bokbloggare examen i litteraturvetenskap, men precis som alla andra nördar tenderar vi att vara påläsa inom vårt ämne, helt enkelt för att det ligger i vårt intresse att vara det. Jag har läst många riktigt bra bokrecensioner på bloggar, och också många riktigt dåliga bokrecensioner i dagspressen. Jag tror inte att det automatiskt blir en bättre text bara för att det råkar vara tryckt på papper.

Nu har jag valt att inte ha särskilt många recensioner på min blogg, just på grund av att jag skriver dem i andra sammanhang. Men en bokblogg kan ju vara så mycket mer än så. Vi kan ju fylla dem med allt möjligt som har med böcker att göra, medan litteraturkritiken är strikt fokuserad på litteraturens innehåll. Som litteraturkritiker har man ju också ett väldigt snävt urval av böcker att skriva om. Det ska vara aktuellt och gärna lite mer än bara den senaste svenska deckarsuccén. Detta beror ju förstås till viss del på att utrymmet är begränsat. Det finns ingen praktisk möjlighet för tidningarna att recensera all nyutkommen svensk litteratur. Man är tvungen att gallra. Men det behöver ju förstås inte bloggarna, vilket jag tycker är deras stora fördel. Här finns plats för all litteratur, hög som låg, aktuell som gammal. Med tanke på hur kort livslängd en bok har i media i dag är det väl fantastiskt att den kan få leva vidare på nätet, tack vare alla entusiastiska bokbloggare.

 

Jag måste också påpeka att jag i min roll som litteraturkritiker visst kan påverka vilka böcker jag vill recensera, vilket förstås innebär att jag i första hand väljer sådana som jag tror att jag är intresserad av att läsa, vilket i sin tur ofta resulterar i en positiv recension. Jag har under de tre år jag arbetat som litteraturkritiker bara sågat en handfull böcker, och då har det varit för att jag uppriktigt tyckt att de var dåliga. Jag ser inget självändamål i att såga i stället för att hylla. Och när det gäller debutanter och böcker från små förlag väljer jag nästan alltid att skriva upp i stället för att skriva ner, om det är så att boken har både bra och dåliga sidor. Man kan faktiskt välja hur man vill se på det, utan att för den delen gör avkall på professionaliteten.  


Läs mer hos: Lyrans Noblesser, Bokmania, enligt O och enbokcirkelföralla.

Vad gör man när man plötsligt har en ledig torsdagskväll? Jo, man tar chansen att läsa lite förstås. Gärna i kombination med (nästan) nybakade bullar, ett par mandelskorpor och en god kopp te.

Så var det äntligen dags att träffas och prata böcker med mina tanter igen. Den här gången handlade det om Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol. Det visade sig att denna bitvis ganska dystra skildring av Nigeria och Biafrakriget föll de flesta i smaken.

 

Själv sträckläste jag stora delar av boken, dels på grund av tidsbrist, men också för att det faktiskt gick. Det är en sån bok. Mycket välskriven och med en bra blandning av innehåll. ”Den här boken har allt!” utropade en av damerna. ”Romantik, spänning, fakta.” Tydligen var det många som läst boken med både karta och uppslagsverk nära tillhands. Lusten att ta reda på vad som verkligen hade hänt var stor, men många fick också en känsla av att det gick lättare att ta åt sig de otäcka krigsskildringarna när det också fanns andra teman att engagera sig i.

 

Däremot hade nästan alla svårt för de nigerianska namnen, vilket gjorde diskussionen lite hackig, och också gjorde att det var svårt att hålla reda på de olika karaktärerna. För mig var de helt klart lättare att läsa än att uttala.

 

Men på det hela taget tyckte alla att det här var en mycket gripande roman, och omfånget på 682 sidor verkade inte ha varit ett hinder för någon.

 

Till nästa gång ska vi läsa Tahar Ben Jeolluns Den tjugosjunde natten.

 

 

Den första tegelstenen är utläst och det blev, lite otippat, min bonustegelsten En halv gul sol. Mer om den kommer senare, efter att vi diskuterat den i bokcirkeln på tisdag. Ska bli intressant att se om alla orkade igenom den. Själv tyckte jag att den gick förvånansvärt snabbt att läsa (har klämt de sista 300 sidorna den här helgen), men så var den ju ”bara” 682 sidor och knappt hundra sidor över min bekvämlighetsgräns. Nu ska jag ägna lite tid åt stackars Drood som legat övergiven på byrån medan jag ägnat mig åt annat. Planen är fortfarande att läsa ut den den här månaden.

Ljudboken fortsätter att vinna mark hos mig och numera lyssnar jag på runt 20 böcker om året. Här är några av mina favoriter från det här året.

 

Jonas Karlsson – Det andra målet

Jonas Karlsson gör en mycket lyckad inläsning av sina egna noveller. Bitvis är det till och med mer dramatisering än läsning. Det är spännande och fascinerande, inte minst då man allteftersom upptäcker att flera av novellerna hänger samman.

 

Frans G. Bengtsson – Röde Orm

Den här gamla klassikern vinner verkligen på ljudboksformatet, mycket tack vare Stephan Karlséns uppläsning, där han lyckas gjuta liv i alla karaktärerna och ge dem en egen omisskännlig röst (och ja, jag menar det bokstavligen). Karlsén är lite som en enmansteater. Att det sen är en rysligt rolig och spännande berättelse till att börja med gör ju inte det hela sämre.

 

Stephanie Meyer – Bree Tanners andra liv

Till skillnad från de flesta andra av Meyers romaner är den här alldeles lagom lång (eller snarare kort) för att funka som ljudbok. Fint och stämningsfullt uppläst av Mirja Turestedt. Jag har inte läst Meyer på svenska tidigare, men översättningen känns helt okej.

 

Muriel Barbery – Smaken

Matporr, kallade min sambo den här, och det ligger en hel del i det. Kanske lite för mycket beskrivningar för att funka som ljudbok, men å andra sidan är det mycket inlevelsefullt inläst och precis som Igelkottens elegans av samma författare är det en berättelse som är lätt att följa med i och som gör en glad. Uppläst av Kerstin Andersson.

 

Herta Müller – Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Förra årets nobelpristagare i litteratur gör sig förvånansvärt bra som ljudbok, även om det i början är lite svårt att hänga med i alla scenskiftningar och tidshopp. Irene Lindh läser romanen och lyckas förmedla både den absurda humorn och allvaret i berättelsen.

Nu är den igång, höstens bokhyllestädning. Dags att ta ut alla böckerna ur hyllorna, damma och sätta tillbaka dem snyggt igen. Jag försöker göra en rejäl bokhyllestädning ungefär en gång i halvåret, oftast på våren och hösten. Fast det brukar ta tid, det är lätt att börja bläddra och fastna i läsning i stället för att damma. Framåt kvällen kommer vinflaskan fram och förhöjer stämningen.

Katten känner sig något förvirrad bland alla bokstaplarna.

Senast jag hängde på Lyrans tematrio handlade den om kvinnoförnamn i boktitlar. Därför känns det passande att hänga på den här veckan, eftersom det nu ska handla om mansförnamn. Alltså, berätta om tre romaner/noveller/texter med ett mansförnamn i titeln!

 

 

 

 

 

1. The Death of Bunny Munro av Nick Cave. Jag tokälskar Nick Cave som musiker och sångare. Och efter att ha läst Bunny Munro inser jag att han inte är så pjåkig som författare heller. Det här är en helt absurd och väldigt burlesk, men samtidigt mycket rörande, historia om en man som far land och rike runt för att sälja skönhetsprodukter, vilket egentligen bara är en ursäkt för att förföra kvinnor, samtidigt som han försöker vara en god pappa åt sin lille son.

 

2. Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver. Jag lånade ut den här till min mamma med orden "Den här är jättebra, men jättehemsk. Men så bra! Du måste läsa den!" Hon gjorde det, och hon höll fullständigt med mig.

 

3. Orlando av Virginia Woolf. Nu kan man ju debattera huruvida Orlando i boken verkligen är en man eller en kvinna, eller både och. Hur som helst är det en fantastisk bok, min favorit av Woolf. Extremt tänkvärd och väldigt modern.

Bokfika på Konditori Regnbågen.

När jag antog Ord och inga visors tegelstensutmaning valde jag två rejäla bumlingar ur min egen boksamling, eftersom ett annat av mina projekt den här hösten är ju att försöka minska antalet olästa böcker i mina egna hyllor. Drood och Blonde klockar in på runt 900 sidor vardera, ett par rejäla tegelstenar således.  Särskilt Blonde, som jag har i inbunden version, går ju nästan att använda som ett vapen…

Men när jag började kolla runt vad andra läste, började jag fundera på hur många sidor som egentligen krävs för att kvalificeras som tegelsten, samtidigt som jag insåg att en av böckerna jag håller på med just nu skulle kunna räknas till kategorin, trots att den ”bara” är 678 sidor.

Jag talar om Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, min ena bokcirkels val till nästa träff.  Jag måste säga att jag blev lite stolt över mina tanter när de valde den här (jag hade inget med saken att göra), för i början var också de lite misstänksamma mot tjocka böcker, men det verkar de ju ha kommit över, för En halv gul sol fick odelat bifall. Det är nämligen tänkt att vi i bokcirkeln ska ha ett litet Afrika-tema vi med, passande så här efter bokmässan och allt.

Så det verkar som om det trots allt blir tre tegelstenar för mig i höst. Min plan just nu är att bli klar med de första två i oktober, varvat med recensionsböcker och novelläsning, för att sen ägna november åt Blonde.

Den första höstmånaden visade sig vara som gjord för läsning. Vad ska man ut och göra när vinden tar i som värst och regnet piskar? Bättre att stanna inne med en bok. Då får man tid att läsa allt det här:


Holly Black - White Cat
Ulrika Lidbo - Farsta fritt fall
Guillermo del Toro & Chuck Hogan - The Strain
Gunnar Ardelius - Bara kärlek kan krossa ditt hjärta
Johanna Thydell - Ursäkta att man vill bli lite älskad
Bruno K. Öijer - Svart som silver
Hanna Jedvik - Snart är jag borta
Charlaine Harris - All Together Dead
Cornelia Funke - Reckless
Patti Smith - Just Kids (ljudbok)

Bäst i september: The Strain. Nu minns jag varför jag älskar skräckgenren så mycket.
Sämst i september: Just Kids, som inte var direkt dålig men som ändå gjorde mig besviken. Kändes aldrig som om jag kom in i den och det var lite för mycket namedroping för min smak.

Månadens mest försenade: Jag har inget bra svar på varför jag dröjde nästan ett och ett halvt år med att läsa Bruno K. Öijers Svart som silver. Kan ju inte direkt skylla på omfånget där...