Gothiques bokblogg

Ett sätt att faktiskt få sina hyllvärmare lästa: att på ett subtilt sätt övertyga sin nya bokcirkel om att de kanske skulle vara intresserade av att läsa just de böcker som av en händelse står på min första "Projekt hyllvärmare"-lista.

Det funkade. Nu får de läsa Murakamis Sputnikälskling allesammans. Och jag kan snart stryka ännu en bok från listan.

Tidigare i höst hakade jag på Ord och inga visors tegelstensutmaning, som går ut på att man ska läsa minst två riktigt tjocka böcker, så kallade tegelstenar, innan hösten är slut. Jag valde Drood av Dan Simmons och Blonde av Joyce Carol Oates.

 

Hur har det då gått? Inte jättebra, måste jag medge. Än så länge har jag bara hunnit 262 sidor in i Drood, vilket är min första bok i utmaningen. Till stor del beror det på att jag tvingats simultanläsa flera böcker samtidigt, eftersom jag har ett berg av recensionsböcker som måste skrivas om.

 

Över huvud taget har jag extremt mycket läsande framför mig i höst, eftersom jag dels är med i två olika bokcirklar, i en som deltagare och en som ledare, och dels tagit på mig en del andra intressanta uppdrag som innebär mycket läsning. Och allt det där utöver mitt ”vanliga” jobb som bokrecensent på Hallandsposten.

 

Jag ojar mig medan min sambo mumlar något om ”lyxproblem”. Men faktum är att det mesta av den här veckans fritid kommer att tillbringas i soffan med en bok. Så ärligt talat, jag har nog ingen rätt att klaga.

Nej, jag hade inte gett mig själv köpstoppsdispens under bokmässan. Och ja, det är väl självklart att det inte funkade. Trodde någon på allvar något annat?

Hur som helst, härmed bekänner jag mina synder:

 

Men jag måste påpeka att Svenska kulter köptes för presentkort, och om man handlar med presentkort räknas det inte som ett brott mot köpstopp! Alltså har jag rent tekniskt bara köpt en bok, Hannele Mikaela Taivassalos Åh, kom och se här. Men den var å andra sidan så snygg att det känns värt det.

Efter två intensiva dagar är bokmässan över för min del det här året.

 

Tyvärr glömde jag digitalkameran hemma och fick förlita mig på min usla mobilkamera under den första halvan av mässan. Som tur var dök sambon upp framåt fredagseftermiddagen och hade lyckats få med sig det jag glömt.

 

Jessika Gedin i Sveriges Tidskrifters monter.

 

Johanna Lindbäck pratar om sin senaste bok hos Rabén & Sjögren...

 

...och Mårten Sandén presenterar sin på samma plats ett tag senare.

 

Petina Gappah hos Sveriges Tidskrifter.

 

Inger Edelfeldt försöker läsa ur sin nya bok i Norstedts monter. Visste ni förresten att hon kan låta som ett brandlarm?

 

Maria Sveland pratar om sitt skrivande på Litteraturscenen.

 

Och sist men inte minst Erica Jong.

 

Andra höjdpunkter på mässan:

 

Översättaren Yukiko Dukes föreläsning om att översätta Haruki Murakami.

 

Rum för poesi, mitt vattenhåll i mässöknen. Slank in för att lyssna på Åsa Ericsdotter som läste ur sin senaste roman Svårläst.

 

Och så förstås Landgörst, i tyg, text och toner. Härlig läsning av författaren Jesper Lundqvist, ackompanjerad av Hector Projector och med bilder av Lisa Rydberg.

 

 

Temat för Lyrans tematrio den här veckan är damer i boktitlar, eller närmare bestämt tre romaner/noveller/texter med ett kvinnoförnamn i titeln. Det visade sig vara ganska lätt att få ihop.

Jane Eyre – Charlotte Brontë

En bok som jag sträckläste ett hett sommarlov. Jag älskar gotiken i Charlotte Brontës guvernantroman och hur mångbottnad den faktiskt är.

 

Till sängs med Frida - Slavenka Drakulić
En biografi om Frida Kahlo i romanform. Typ. Mycket fascinerande läsning är det hur som helst.

 

Carrie - Stephen King

Den här boken har jag analyserat både kors och tvärs, som en del i ett specialarbete och skräcklitteratur på gymnasiet, som B-uppsats på litteraturvetenskapen och som en del av D-kursen i samma ämne. Stephen Kings debut är ovanligt kort och koncentrerad, för att vara King. Och det är fortfarande en av hans bästa romaner.

Kolik förlag har på sin blogg lagt ut en liten bokmässan-enkät som alla vi som tänker bege oss till Göteborg nästa helg kan fylla i.

Namn: Camilla

Hemort: Halmstad

Jag har varit på bokmässan i Göteborg (ggr): 8 gånger.

På årets bokmässa ska jag: Vimla runt och lyssna på författare i montrar och på allmänna scener. Har inte råd med seminariekort nu när jag inte är student längre. Försöka undvika att köpa böcker (se föregående blogginlägg).

Mitt bästa bokmässeminne: Då jag fick en liten pratstund med Inger Edelfeldt då hon signerade sin bok Skuggorna i spegeln åt mig. Hon gillade verkligen min Jack Skellington- tröja. Minns också men glädje ett väldigt skräcknördigt seminarium med John Ajvide Lindqvist, Mattias Fyhr och Anna Arnman.

Några böcker som jag ser fram emot: Jag får ju inte köpa böcker i år!

Jag hoppas få se: Gott om gamla vänner som jag i vanliga fall inte träffar så ofta. En och annan bokbloggare kanske. Erica Jong och Nadine Gordimer ska jag också försöka hinna se.
Jag hoppas slippa: Trängseln och toalettköerna (man kan ju alltid drömma…). 

Mitt bästa bokmässefynd: Förr fanns det ett ställe där man kunde köpa diktsamlingar jättebilligt. Kändes häftigt att kunna upptäcka nya poeter utan att behöva ruinera sig. Jag köpte alltid av dem, men de senaste två åren har jag inte sett till det. Om någon vet något om det får ni gärna hojta till.

Jag har en ofantlig massa olästa böcker i mina hyllor. Mellan 200 och 250 skulle jag gissa men det är möjligt att det är mer. För ett tag sen funderade jag på att räkna och lista dem, för att på så sätt göra det mer överskådligt. Det kändes som ett lagom höstprojekt att roa sig med på lediga stunder. Alltså började jag skriva ner bok för oläst bok. Men redan efter några minuter började jag känna mig yr och lite febrig. Höll jag på att bli sjuk? Jag la mig ner på soffan ett tag och besvären försvann, bara för att återkomma så fort jag började skriva på listan igen. Till slut gav jag upp helt och hållet. Min sambo hade genast en teori kring mina underliga besvär. Han trodde att det förmodligen var ett utslag av ångest, framkallad vid åsynen av alla dessa olästa volymer som alla pockade på min uppmärksamhet. Och jag tror att han kan ha rätt.

 

Därför har jag nu inlett Projekt hyllvärmare, vilket syftar till att minska mängden olästa böcker i mina hyllor. Detta innebär bland annat att jag har köp- och lånestopp på böcker fram tills nästa år (och ja, det gäller även bokmässan). Recensionsböcker får jag däremot läsa, så jag kommer åtminstone att få en del aktuell litteratur. Men jag ska i så stor utsträckning som möjligt läsa mina egna böcker.

 

Jag övergav också tanken på en enda lång övergripande lista för att i stället göra minilistor. Jag valde helt enkelt ut de tio olästa böcker som jag kände att jag är mest sugen på att läsa just nu. När jag tagit mig igenom de tio får jag göra en ny minilista, och så vidare tills jag förhoppningsvis lyckats minska beståndet av olästa böcker. Sådana saker som tegelstensutmaningen är också ett verktyg för att peppa mig själv.

 

Och faktum är att jag tror att det kommer att funka. Jag har väldigt mycket bra litteratur i mina hyllor, böcker som jag verkligen vill läsa, men liksom aldrig kommit mig för att sätta igång med. När jag nu har en lista med bara tio böcker att välja på åt gången känns det på något sätt lättare att fokusera än när alla de där 200 olästa står och skriker efter min uppmärksamhet. Det blir också lättare att komma ihåg vad jag faktiskt har att se fram emot, särskilt när jag står där i biblioteket och frestas av låneböcker.

Min sommarkurs må vara över men jag har fortfarande inte släppt vampyrerna. Den senaste romanen i raden är The Strain av Guillermo del Toro och Chuck Hogan. Allt börjar med ett flygplan som oförklarligt stannar direkt efter landningen. Det är omöjligt att få kontakt med piloterna och också passagerarna är onormalt tysta. När räddningsaktionen sätter igång visar det sig att alla ombord på planet är döda, utan någon synbar orsak. Men ett par nätter efter landningen händer något som kommer att ändra historiens gång. Passagerarna har återuppstått som vampyrer.

 

Det här är en rätt skitig och brutal historia med riktigt monstruösa vampyrer, mer lika zombies än glittriga fotomodeller. Egentligen är zombies inte min kopp te, de är alldeles för osofistikerade monster för min smak, men trots det gillade jag verkligen den här romanen. Inte minst för att den faktiskt skrämmer mig. Det här är nämligen riktigt läskigt. Kanske är det för att allting känns så väldigt genomtänkt. Idén om att vampyrism orsakas av ett virus är inte ny, Richard Matheson använde den redan 1954 i I am Legend. Men del Toro och Hogan beskriver det på ett så övertygande sätt att jag faktiskt börjar tro på det. Framför allt har författarna lyckas skapa en riktigt krypande otäck stämning som verkligen drar in mig och håller mig fast. Tempot är egentligen ganska makligt i den första halvan av boken, samtidigt som man verkligen känner hur katastrofen onekligen närmar sig. Jag gillar också de flesta av karaktärerna, även om det är lite väl könsstereotypt. Varför är det bara de stora grabbarna som får sparka vampyrrumpa? Men utöver det så är det här en riktig sträckläsarbok. Den är dessutom tänkt som den första boken i en trilogi, så det är mer att vänta.

Budgetbokfika på Öresundståget.

 

Jag älskar att läsa på tåg. Det är något med rytmen som gör att jag verkligen kommer in i böckerna, förutsatt då att det inte är alltför många människor som för liv runtomkring. I det här fallet hade jag kupén nästan helt för mig själv, vilket inbjöd till intensiv läsning. En bit bort satt en kvinna och läste hon med. Jag var tvungen att tjuvkika på vad. Det visade sig vara Igelkottens elegans av Muriel Barbery.

Datorproblem hindrade mig från att hänga på förra veckans tematio från Lyran. Då gällde det tegelstenar, den här veckan tunnisar. Altså, berätta om tre minnesvärda tunnisar (kortromaner, långnoveller c:a 100-150 sidor)!

1. Alan Benett - Drottningen vänder blad
Alan Bennetts lilla roman är en smart och underhållande hyllning till litteraturen och lusten att läsa. Det tycks helt enkelt finnas något i läsningen som är väldigt välgörande för sinnet och som är starkt nog för att påverka även den mest upphöjda av individer. Personligen tycker jag att ”Drottningen vänder blad” är bland det roligaste jag läst. Och slutet är helt enkelt klockrent.

2. Sara Shamloo - Gloria
Sara Shamloos debutroman ”Gloria” handlar om enkelriktad kärlek, besatthet och idoldyrkan hos en tonårig flicka. Det är just det obevekliga allvaret i tonårsflickans känslor som både berör och oroar. Shamloo förmedlar dessa känslor till läsaren på ett sätt som gör det lätt att ta till sig, och kanske till och med känna igen sig i.

3. Philip Pullman - Once Upon a Time in the North
Det här är en fristående roman som utspelar sig i samma värld som Pullmans mest kända bok Guldkompassen. Här får vi veta hur det gick till när Texasbon Lee Scoresby lärde känna pansarbjörnen Iorek Brynison.

Bokfika på Skånskan i Halmstad.

 

 

Har jag berättat om min bokcirkel? Nej, trodde väl inte det. Och då har vi ändå hållit på i lite över två år redan. Cirkel består av en grupp kvinnor i blandade åldrar. Jag är yngst, vilket lett till att jag kärvänligt refererar till cirkeln som ”mina tanter”. Vi träffas cirka var fjärde vecka på stadsbiblioteket i Halmstad och läser med stor bredd.

I tisdags träffades vi för första gången efter sommaruppehållet för att diskutera Siri Hustvedts Sorgesång, vilken det rådde väldigt delade meningar om. Vi har tidigare också läst Vad jag älskade, av samma författare, och det blev därför ganska många jämförelser de böckerna emellan.

Själv tycker jag mycket om Hustvedt och tyckte att jag kom snabbt in i Sorgesång. Jag gillar hennes språk, hennes ton och stämningar och också hennes sätt att bygga upp historien, där en massa olika handlingar som till synes inte har särskilt mycket med varandra att göra, binds ihop på ett övertygande sätt. Men jag får hela tiden en känsla av att det döljer sig mer under ytan än vad jag begriper. Jag är också lite svag för Hustvedts akademikermän. Både Leo från Vad jag älskade och Erik i Sorgesång är sympatiska, om än lite torra, intellektuella figurer.

Men det fanns också de i cirkeln som tyckte raka motsatsen, som inte alls kände att de drogs in i boken och hade svårt att intressera sig för karaktärerna. Tråkiga, sa någon, svåra att tro på sa en annan. Ändå var vi ganska överrens om att många av karaktärerna är ganska extrema i sitt sätt att agera, förutom Erik då som mest är passiv, ett stillastående nav kring vilken allt annat snurrar. Det var just dessa extrema karaktärer som vissa av oss fann svåra att tro på. Vi kunde också enas om att förutom sorg, så är främlingskap och trauma tydliga teman i boken. Den mångfald av händelser som jag fascinerades av fann många andra rörig och onödig. De flesta av oss tyckte också att Sorgesång påminde en hel del om Vad jag älskade. De utspelar sig båda i samma typ av miljö, bland akademiker och konstnärer, och har båda män som berättare.

”Jag har definitivt fått nog av Hustvedt”, meddelade en av damerna efter diskussionens slut. Själv ser jag fram emot Den skakande kvinnan som kommer på svenska i höst. Så olika kan man tycka om en författare. Men det är å andra sidan det som är charmen med bokcirklar. Till nästa träff ska vi läsa En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie.

Detta var vad jag hann med under augusti:

Josefin Palmgren - Engångsligg
Jeanette Winterson - Passionen (ljudbok)
Becca Fitzpatrick - Fallen ängel
Inger Edelfeldt - Samtal med djävulen
China Miéville - The City and The City
Herta Müller - Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (ljudbok)
Richelle Mead - Shadow Kiss
Muriel Barbery - Smaken (ljudbok)
Charlaine Harris - Definitely Dead
Siri Hustvedt - Sorgesång
Bitte Havstad - Och?

Bäst i augusti: China Miéville bevisar återigen att han är en av de mest intressanta unga fantasyförfattarna i dag. Jag tycke också mycket om Sorgesång, men mer om den kommer i min bokcirkelrapport.

Sämst i augusti: Står och väger mellan Engångsligg, som mest var trist, och Fallen ängel, som var ett skrattretande dåligt Twilight-plagiat.