london calling
I morgon drar jag och sambon till London för en långhelg i kulturens och nörderiets tecken Innan dess tänkte jag tipsa om några av mina litterära Londonfavoriter. För det är ju inte givet att det finns bara ett London…
En av klassikerna i genren urban fantasy är Neil Gaimans Neverwhere som utspelar sig just i London, eller snarare London Below. Neverwhere var ursprungligen en TV-serie som Gaiman skrev manus till och under själva inspelningen av serien föddes idén till en roman med samma tema. Allt börjar med att den måttligt framgångsrike affärsmannen Richard Mayhew hjälper en ung skadad flicka, med det något märkliga namnet Door. Han tag henne till sin lägenhet, vilket visar sig vara ett stort misstag. Door är nämligen inte bara skadad utan även förföljd av två, inte helt mänskliga, professionella mördare. Det tar inte lång tid för Richard att bli insyltad i alla konflikter som pågår i London Below, där monster och helgon, mördare och änglar, riddare i rustning och bleka kvinnor i svart sammet håller till.
Kate Griffin (pseudonym för Catherine Webb) utgår från en liknande idé i sin A Madness of Angels. Hon målar en suggestiv version av London där trollkarlar drar kraft från själva staden, från tunnelbanan till duvorna på Trafalgar Square, och där nästan vad som helst kan användas som vapen eller försvar. Deras magi är helt och hållet urban, född ur vår moderna tid, med alla dess attiraljer. Romanen kretsar kring trollkarlen Matthew Swift som återvänt från de döda, besatt av något som bosatt sig så djupt i honom att han inte längre kan skilja sig själv från det. För att överleva måste han ta reda på vad verkligen hände, men hans sökande för honom in i en konflikt som skakar hela Londons magiska värld
I steampunkromanen Whitechapel Gods av S.M Peters har stadsdelen Whitechapel blivit avgränsad med hjälp av en ogenomtränglig mur. Därinne härskar nu Mama Engine och Grandfather Clock, två mekaniska gudar. Deras anhängare har gett upp sin mänsklighet och förvandlats till näst intill odödliga varelser av både kött och metall, blod och olja, och Whitechapel har blivit ett mörkt mekaniskt helvete, där smog och rök från industrierna ständigt stänger ute solens stålar. Men det finns en liten grupp människor som vägrar foga sig i maskingudarnas herravälde, och de har fått höra om ett mäktigt vapen, kraftfullt nog att förgöra till och med en gudom. Nu måste de hitta och erövra det. Och framför allt lära sig att använda det.
Fast ärligt talat hoppas jag kunna undvika den här typen av situationer under resan. Men en plats som jag faktiskt kommer att besöka är Highgate Cemetary, som Audrey Niffenegger skriver om i Her Fearfull Symmetry. Hon låter sitt tvillingpar Julia och Valentina ärva en lägenhet som visar sig ligga granne med den berömda kyrkogården. Det dröjer förstås inte länge förrän tvillingarna upptäcker att något underligt pågår i den gamla lägenheten. Kan det vara deras moster Elspeth som spökar, och vad vill hon i så fall? Har något att göra med den konflikt som skiljde henne från hennes egen tvillingsyster Edwina för tjugo år sen? Julia och Valentina finner sig snart indragna i ett händelseförlopp som hotar att splittra dem för första gången i deras liv.
var är brudarna?
Att läsa medeltidsinspiread high fantasy skriven av en manlig författare förenar sig inte särskilt väl med läsning av en feministisk realistisk roman skriven av en kvinna. Trots det var jag var tvungen att läsa om Bitterfittan just nu eftersom jag ska leda en bokcirkel om den på tisdag. Men den fick mig onekligen att rynka lite extra på näsan åt George R.R. Martins patriarkala värld. Varför är det så att majoriteten av alla fantasyförfattare tar för givet att våra så kallade traditionella könsroller (riktigheten i det begreppet kan diskuteras…) måste råda också i en helt uppdiktad värld. Jag upprepar: i en helt uppdiktad värld. Detta var en av orsakerna till att jag tröttnade på high fantasy till att börja med. Skulle det döda dem att hitta på lite originellare kvinnoroller, då de ändå höll på liksom? För hur svårt kan det vara? Jag menar, ni har ju redan hittat på en hel värld. Är det på något sätt lättare än att komma på att kvinnor kan göra andra saker än att gifta sig och föda barn?
Faktum är att det inte alls är särskilt svårt, i alla fall inte om man heter Lene Kaaberböl. I sin serie om Katriona Teresadotter skapar hon ett matriarkat där kvinnorna äger land och männen är beroende av dem för att få tak över huvudet. Visst finns det problem även i Kaaberböls värld, men hon bevisar i alla fall att det faktiskt går att skriva fantasy utifrån andra mallar än de vedertagna.
Tyvärr har jag inget av Kaaberböl hemma, så i stället ger jag mig på Suzanne Bröggers klassiker Fräls oss ifrån kärleken, och hoppas på så sätt skapa lite balans i tillvaron. Lite kritik av kärnfamilj och äktenskap är precis vad jag behöver just nu.
bokfika (för att vintern kommer...)
Eftersom solen för en gångs skull sken passade jag på att ta en bokfika på balkongen. Vem vet när det blir möjligt igen liksom. Som så många andra verkar göra just nu, så läser jag en bok av George R.R. Martin. Och ja, det har kanske lite att göra med en kommande teveserie med samma titel, men faktum är att boken stått i hyllan i några år nu, införsökaffad av mig själv. Dock inte till mig själv, utan till sambon. Han håller för närvarande på med del fem i serien. Själv har jag bara läst enstaka noveller av Martin tidigare, och känner honom bäst som manusförfattare till en av mina favoritteveserier på 80-talet, nämligen Beauty and the Beast.
Till saken hör ju att om det är två saker jag är skeptisk till då det gäller böcker så är det teglstenar och långa serier. Jag medger att jag inte riktigt vet vad jag gett mig in på här, men är kanske är ett bra sätt att bearbeta mina fobier på. För så här långt tycker jag väldigt bra om boken. Den är välskriven, genomtänkt och känns...ja, annorlunda mot vanlig dussinfantasy. Efter urskillningslös fantasyläsning på 90-talet utvecklade jag, förutom en allergi mot långa serier, en viss aversion mot high fantasy. Inga svärdsvingade hjältar i avlägsna magiska riken för min del, tack. Numera håller jag mig hellre till subgenrena, urban fantasy och new weird. Den här stackars boken har alltså tre saker som talar emot den. Trots det vill jag knappt lägga den ifrån mig.
Katten gjorde mig för övrigt sällskap därute, men frågan är om det var boken eller mina kex som lockade mest...
bokrapport juli
Justin Cronin - The Passage
Richelle Mead - Last Sacrifice
Simona Ahrnstedt - Överenskommelser
Sara Kappelin - Stora sorg
Jane Austen - Emma
Steinunn Sigurdardottir - Hundra dörrar i brisen
Neil Gaiman - Death: The High Cost of Living
Sarah Waters - Nattvakten (ljudbok)
Månadens bästa: The Passage som var precis vad jag behövde efter ett skov med mindre intressanta böcker.
Månadens sämsta: Nä, det var inget dåligt den här gången.
Månadens överaskning: Att jag faktiskt gillade Överenskommelser trots att den inte alls är min typ av bok. Men bara för att bevisa att Ahrnstedt inte har det minsta gemensamt med Jane Austen (så som viss blurb hävdar på omslaget) var jag tvungen att läsa Emma nästan direkt efteråt. Och nej. Ahrnstedt och Austen har absolut inget gemensamt, men de är bra var och en på sitt håll ändå.
