nördvarning
mer cirklar? ja, varför inte!
Visserligen är jag redan med i två bokcirklar, men när jag såg att Kulturradion i P1 ska ha bokcirkel kring Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen bestämde jag mig för att jag nog har tid med en till. Förresten tänkte jag ändå läsa Murakami i vår, och det här verkar vara ett utmärkt sätt att få ännu en tegelsten ur samlingen läst. Första programmet sänds 21 mars.
snyggaste boken
problemet med noveller
Om de första veckornas läsning kan tänkas säga något om vad jag ska ägna mig åt under det här året, så är det helt klart noveller som gäller. Under de här första två veckorna har jag läst tre novellsamlingar och håller just nu på med den fjärde (även om John Ajvide Lindqvists Låt de gamla drömmarna dö inte är en renodlad novellsamling, utan snarare en textsamling). Två av samlingarna, Alice Munros Nära hem och Petina Gappahs Sorgesång för Easterly lästes med mina bokcirklar. Och det var där jag insåg att det här med noveller inte är en helt okomplicerad genre.
Själv har jag alltid gillat noveller, kanske först och främst för att jag skrivit så många själv. Som författare av skönlitteratur är det ju gärna där man börjar, med novellen, eftersom den är lättöverskådlig och inte kräver någon större tidsinvestering, varken för att skrivas eller läsas. När jag var yngre läste jag en hel del noveller helt enkelt för att se hur man gjorde, hur man konstruerade dem. Det var en nyttig övning. Fördelen med noveller är ju just att man inte behöver berätta allt. Det är okej, till och med nödvändigt, att utelämna vissa saker. Novellen är ett utdrag, ett koncentrat.
Så döm min förvåning när jag upptäcker att i stort sett alla mina bokcirkelkamrater tycker att noveller är knepiga att läsa. Varför då? undrar jag. För att man får veta så lite, blir svaret. Men det är ju inte meningen heller, försöker jag förklara. Är det meningen att man själv ska fylla i resten då? undrar de. Ja. Det tycker jag. Använd fantasin, det är det den är till för. Särskilt Alice Munro gav upphov till de här kommentarerna. Munro är dessutom väldigt förtjust i öppna slut, något som också är vanligt inom novellgenren, vilket inte heller uppskattades riktigt. Det uppfattades nästan som provocerande att författaren valde att inte avslöja allt för läsaren. Varför ska vi läsa det här om vi inte får veta hur det slutar?
Nu är det ju trots allt så att det finns noveller med en tydlig början, mitt och slut också. Men i mitt tycke är de lite tråkiga. Jag tycker om noveller som lämnar lite att fundera över. Formen tillåter det, så varför inte göra något av det. När jag läste Munro var det just det jag imponerades av, hur extremt väl hon behärskar novellformen, hur hon verkligen använder sig av den. Kanske är måste man lära sig att uppskatta den typen av berättande. Jag hoppas i alla fall att jag kan få mina bokcirklar att läsa fler novellsamlingar i framtiden.
bokrapport december
Jul- och nyårshelgen har inte riktigt bjudit på så mycket läsning som jag hade hoppats, antagligen för att jag faktiskt jobbat en hel del. Nu ser jag i stället fram emot trettonhelgen, som blir min verkliga semester och då det förhoppningsvis ska hinna klämmas en bok eller två. Decembers resultat blev alltså följande:
Karolina Ramqvist – Flickvännen
Alaa al-Aswany – Yacoubians hus
Jocye Carol Oates – Blonde
Sarah Waters – Kyssa sammet
Jonas Jonasson – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (ljudbok)
Per Hagman – Vänner för livet (ljudbok)
Bäst i december: Kyssa sammet, vilken jag sträckläste över julen. Omöjlig att släppa.
Sämst i december: Vänner för livet. Jag gick inte alls igång på den här berättelsen, seg och tjatig och nästan omöjlig att koncentrera sig på, åtminstone i ljudboksformat.
Sen måste jag tillägg att jag inte heller fattar hypen kring Hundraåringen... Visst, den var smårolig och fyndig, men inte så mycket mer. Jag skulle nog inte ha läst den alls om inte ett flertal personer i min omgivning bedyrat hur fantastiskt bra den var. Nå, jag kan bara konstatera att jag, som vanligt, är mot strömmen igen.
nu är det fritt fram
Jodå, visst hade Tomten med sig böcker den här julen också. Tre stycken närmare bestämt, samt ett presentkort på Adlibris, som kommer väl till pass nu när mitt köpstopp har upphört. Jag kan stolt meddela att jag sen augusti bara köpt två nya böcker (på bokmässan, off course, att gå där utan att köpa böcker visade sig vara omöjligt). De böcker jag fick var The Fall av Guillermo del Toro och Chuck Hogan, The Passage av Justin Cronin och Kraken av China Miéville. Vad jag ska köpa för presentkortet har jag inte bestämt än, men jag är mycket sugen på Beate Grimsruds En dåre fri. Dessutom misstänker jag att det finns ännu några hårda paket att vänta framåt trettonhelgen då jag beger mig ner till Skåne för att hälsa på mina föräldrar.
Även mitt lånestopp på böcker upphörde i och med nyår och det enda undantaget från det var böcker som jag behövde till bokcirklarna samt ljudböcker. Något jag faktiskt lyckats hålla, även om det kliade grymt mycket i fingrarna emellanåt. När som helst nu kommer jag att rusa till närmsta öppna bibliotek och låna på mig en jättestapel.
Men trots att jag i så stor utsträckning undvikigt att skaffa nya böcker har jag tyvärr inte hunnit läsa lika många av mina egna som jag hoppats på. orsaken heter recensionsböcker, vilket det varit gott om i höst. I stort sett hela september och oktober ägnades åt recensionsböcker. Och november och december upptogs som bekant av två tegelstenar som krävde en hel del tid vardera.
Totalt har jag ändå hunnit med 107 böcker det här året, ljudböcker och recensionsböcker inräknade. Det är fem fler än förra året men åtta färre än 2008.
