Gothiques bokblogg

I dag besökte jag den lokala biblioteksfilialen tillsammans med sambon, som skulle hämta ut en reserverad bok (något som i sig är så sensationellt att det nästan förtjänar ett eget blogginlägg). Han hämtar sin bok i receptionen, medan jag står en bit ifrån och kollar på böcker.

”Vi har en bok här till dig också”, säger plötsligt bibliotekarien.

”Jaha?” svarar jag och försöker febrilt komma på vad det kan vara för bok, kan inte minnas att jag reserverat något och har inte heller fått något meddelande om att det finns böcker att hämta. Och hur sjutton vet hon förresten att det är jag som ska ha boken?

Boken visar sig vara Märta Tikkanens Emma och Uno, som jag faktiskt helt glömt bort att jag reserverat.

Det är nämligen så att sen jag kom på att jag slipper undan reservationsavgiften om jag hämtar ut boken på närmaste filial istället för på huvudbiblioteket (det gäller i och för sig bara de böcker som filialen inte själv har) har jag blivit smått hänsynslös med mitt reserverande, så till den grad att bibliotekarien nu har full koll på vem jag är, medan jag själv har noll koll på vad jag klickat hem. Okynnesreserverande kallade min sambo det. Det ligger något i det…

En av mina absoluta favoritförfattare just nu är brittiske China Miéville. Han skriver fantastiska böcker i gränslandet mellan fantasy, science fiction och skräck (han föredrar att helt enkelt kalla dem ”weird” vilket är en rätt träffande beskrivning). Perdido Street Station, Miévilles första Bas-Lag-roman, har till exempel lyckats bli nominerad till priser inom både fantasy och science fiction. Den vann The Arthur C. Clarke Award 2001, men fanns också bland nomineringsförslagen till The Bram Stoker Award, som tilldelas böcker inom skräckgenren. Att inget svenskt förlag ännu översatt Miéville är bara att betrakta som ett enda stort tjänstefel.

 

I Miévilles sekundära värld Bas-Lag, där hans flesta romaner utspelat sig, förekommer både magi och avancerad vetenskap, inte sällan i mer eller mindre oheliga allianser. Ofta kräver magin vetenskapliga hjälpmedel för att fungera, liksom vetenskapen ibland är förvillande lik magi. Miéville gillar också att utforska gränserna för det mänskliga. Hur mycket kan en människa förändras utan att förlora sin mänsklighet? Är värdighet detsamma som att hålla fast vid sin mänsklighet eller kan man finna värdighet i att överge sin mänsklighet?

 

Miévilles berättelser skiljer sig också en hel del från den traditionella episka fantasy eftersom det aldrig finns ett öde som måste uppfyllas och därmed inte heller några profetior. Därför finns det inte heller någon status quo som måste bevaras, förändringar är oundvikliga. Till skillnad från många andra fantasyförfattare lägger Miéville inte heller någon större vikt vid vem som är god och vem som är ond.

 

En del av hans böcker ligger närmare urban fantasy eller alternativ historia, som till exempel The City & The City, som handlar om två östeuropeiska städer Besźel och Ul Quoma, vilka har olika språk och valuta, liksom olika kulturer. Men de existerar på samma plats, överlappande varandra, men de kan aldrig mötas. Innevånarna i de respektive städerna måste ignorera varandra, ose varandra, för det som existerar i Besźel kan inte existera samtidigt i Ul Quoma, man måste vara fullt ut i antingen den ena eller den andra staden, aldrig i båda samtidigt.

 

Berättelser med klara moraliska ståndpunkter och ett rättvist slut är mer lik sagan till sin natur, och Miéville är inte intresserad av att berätta sagor. Bas-Lag är en hård och tuff värld att leva i och också hjältar kan råka riktigt illa ut. Där finns inte heller några glamorösa rättrådiga alver eller otäcka och av naturen onda orcher. Miévilles fiktiva värld är, tack och lov, betydligt mer nyanserad än så. Den som gillar innovativ genreöverskridande litteratur får för allt i världen inte missa China Miéville.

Sen drygt sjutton år tillbaka för jag läsdagbok över alla böcker jag läser. Jag har snöat in på de förtryckta varianterna (men har också använt vanliga anteckningsböcker vid behov), och försöker skaffa en ny sort varje gång. Nu har jag nyss fyllt Läsdagbok för bokälskare från Kabusa böcker.

 

Det här är en lite dyrare och mer påkostad variant, som utöver läsdagboksdelen innehåller utrymme för listor över favoritförfattare, böcker att läsa, gåvor och lån, möten (t.ex. bokcirkelträffar) och boktips. Den innehåller också utrymme där man kan sammanfatta bokåret, eller rättare sagt fyra bokår, vilket jag dock inte hade mycket nytta av eftersom läsdagboken inte räckte ens ett helt år för mig. Det är synd, för jag hade verkligen kunnat tänka mig att umgås lite mer intimt med den här, och använda den mer aktivt. Men den känns som sagt inte riktigt proportionerlig. Om själva läsdagboksdelen kunde ha varit mer omfattande, skulle till exempel mötesdelen kunnat bli kortare. Inte ens jag, som för närvarande bollar tre olika bokcirklar, lyckades fylla den.

 

 

I Läsdagbok för bokälskare kan man, förutom att notera författare och titel, sätta betyg på boken med hjälp av olika smileys, utifrån hur du kände dig när du läste boken. Märkligt nog var de flesta av dessa negativa omdömen, eller väldigt abstrakta. Vad innebär det till exempel att känna sig ”utomjordisk”? Förmodligen är den här läsdagboken förstås tänkt att användas av lite yngre personer.

 

Alltså gav jag mig på jakt efter läsdagböcker för vuxna, och beställde hem två stycken av bara farten, Brombergs Jag läser – alltså finns jag samt en engelskspråkig variant betitlad Reading Journal for book lovers.

 

 

 

Rent spontant gillade jag den engelska varianten bäst. Den är lagom stor, snygg och med lagom mycket ”extramaterial” utöver själva läsdagboksdelen. Här får varje bok ett helt uppslag, det finns med andra ord gott om plats för egna kommentarer och tankar. Den innehåller också boktips, möjlighet att göra egna listor och samla citat. Den verkar helt enkelt kul att använda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Brombergs läsdagbok är också väldigt snygg, men lite tråkig. Här finns det ingen förtryckt information att fylla i alls, den liknar mest en vanlig anteckningsbok. Visserligen öppnar det för ett fritt användande. Antingen kan man bara skriva ner titel och författare rakt av, eller använda en hel sida åt kommentarer om boken. Själv är jag som sagt lite förtjust i de förtryckta varianterna och blev således smått besviken på den här.

 

 

I dag börjar Kulturradions Bokcirkeln i P1! Visserligen har jag bara hunnit till sidan 125 i Fågeln som vrider upp världen, men å andra sidan hinner jag ändå inte lyssna på programmet i dag. Det får bli podradio senare i veckan. Än så länge tycker jag mycket om boken, men så är jag ju redan ett Murakami-fan. Det här blir den fjärde boken av honom som jag läser.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bokfika på Konditori Regnbågen.

 

Visserligen har jag inget emot att fika själv, men för det mesta tar jag med mig sambon. Hans bokfika brukar bara skymta lite i bakgrunden, men nu tänkte jag att han också skulle få en riktigt bild. Som ni ser kör han lite mer klassiskt, både vad gäller böcker, bakverk och kaffe.

 

 

När jag började som litteraturkritiker fick jag mer eller mindre av en slump ungdomslitteraturen på mitt bord. Och det kändes rätt bra, med tanke på att det är en genre jag redan sen tidigare var intresserad av och gärna läste från. Nu recenserar jag 10 – 15 ungdomsböcker per säsong. Men när Lyrans Tematrio vill att jag ska berätta om tre barn/ungdomsböcker väljer jag några från min egen barn- och ungdom.

 

 

1.       Katarina Taikons böcker om Katitzi var några av mina stora barndomsfavoriter. Jag tror att det här var bland de första böcker jag valde att läsa själv, och dessutom bland de första jag lånade på biblioteket (ett litet filialbibliotek inklämt i ett rum i källaren under skolbyggnaden). Jag var väldigt intresserad av främmande kulturer som liten, och Katitzis romska familj tjusade mig fullständigt. Jag funderar på att läsa om dem.

 

2.        Inger Edelfeldt – Juliane och jag. Jag fann den här boken vid precis rätt tid, då jag själv var en udda tonåring med alltför stor fascination för det ockulta och övernaturliga. Jag kände så totalt igen mig i Kim och Julians känslor och tankar och längtan efter något större än den grå vardagen. Naturligtvis ville jag också ha en egen Juliane. Tyvärr hittade jag aldrig någon.

 

3.        Nan Inger Östman – Rosettjakten. En stor del av min tonårstid tillbringades som bekant i stallet, och i en period mellan nio och tolv års ålder läste jag i stort sett bara hästböcker. Rosettjakten var nog en av de bättre. Den behandlar ett problem som förekommer inte bara i ridsporten utan i alla ungdomsidrotter, nämligen den fanatiskt pådrivande föräldern.

När jag leder skrivarcirklar försöker jag alltid ägna en hel träff åt poesi. Åt att läsa poesi, prata om poesi och förstås skriva poesi. Varje gång börjar jag med att fråga hur många som brukar läsa dikter. Har jag tur brukar det vara en i varje grupp, men för det mesta är det ingen alls. Jag frågar varför de inte gör det och får ofta svaret att de tycker det verkar för svårt. Och om de ändå läser poesi är det mest klassiska svenska diktare som Nils Ferlin, Karin Boye och Dan Andersson. Inget fel i det, men vi har ju faktiskt ett stort garde med samtida svenska poeter också, varvid jag visar fram och ber dem läsa några dikter av till exempel Johannes Anyuru, Bruno K. Öijer och Anna Jörgensdotter och frågar om de tycker de är svåra.

 

Nej, inte särskilt, blir svaret. Sen brukar jag ge dem några dikter av mer postmodernistisk och språkmaterialistisk karaktär, vilket naturligtvis betraktas som svårare, men det brukar alltid finnas en och annan som gillar det med. Sen diskuterar och analyserar vi dikter i en halvtimme och alla har något att säga om det.

 

Min poäng är förstås att avdramatisera poesin. För det finns verkligen ingenting att vara rädd för. Men ändå, vad är det som gör att också relativt lätt dikt uppfattas som svår?

 

I en av mina bokcirklar diskuterade vi nyligen Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, och det blev tydligt att också denna raka och okomplicerade diktform försvårade läsningen för en del. De visste helt enkelt inte hur de skulle närma sig texten. Det blev också tydligt att det finns en massa förutfattade meningar om poesi. Som att den inte går att sträckläsa till exempel (själv sträckläser jag ofta diktsamlingar) och att den ska ta minst lika lång tid att skriva som prosan.

 

När jag framlade teorin att Märta Tikkanen valt diktformen för just den här boken på grund av att det koncentrerade formatet gav henne möjlighet att få ner mycket innehåll på kort tid, då tid var något som hon just enligt samma bok hade ont om, rynkades det en del ögonbryn. För dikt ska ju ta lång tid att skriva, med mycket eftertanke och funderande. Men samtidigt skar sig bilden av den eftertänksamma författarinnan som väger varje ord på guldvåg våldsamt mot bilden av en halvt utbränd alkoholisthustru med tre barn.

 

Det finns helt klart en vördnad för poesin som litterär form, men en vördnad som snarare stjälper än hjälper den. Och det är synd, väldigt synd. För, precis som mina skrivarcirkeldeltagare upptäcker, har dikten många olika ansikten, och om du bara vågar pröva hittar du säkert något som tilltalar just dig.

Hade februari behagat vara lika lång som alla andra månader (eller om jag ägnat mer tid åt att läsa och mindre åt att glo på Doctor Who varenda kväll...) hade jag förmodligen hunnit med en bok till, men nu blev det "bara" det här:

Charlaine Harris - Dead and Gone
Anneli Jordahl - Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)
Edward Morgan Forster - Ett rum med utsikt (ljudbok)
Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Beate Grimsrud - En dåre fri
Anne Swärd - Till sista andetaget

Bäst i februari: Jag blev väldigt gripen av Beate Grimsrud, en författare jag känt till länge men inte läst tidigare. Varför inte, frågar jag mig nu. Hon är ju skitbra!

Sämst i februari: Nä, jag tror inte det.

Månades överaskning: Att Charlaine Harris fortfarande, nio böcker in i sin serie, håller en jämn kvalité. Den här var dessutom ganska mycket mörkare än de tidigare. I like!