Gothiques bokblogg

”Jag vill framhålla att vi är vuxna människor. Vi har till exempel accepterat att man inte kan få allt här i livet. Att man får vara glad bara det blir hälften. Eller en tredjedel. Somliga kallar det mognad. Jag kallar det en katastrof.”

 

Första boken i den nordiska utmaningen är avklarad. Temalandet är Finland och mitt val föll på romanen Nej tack av Anna-Leena Härkönen.

 

Det här relationsromanen fick mig genast att tänka på Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Det är lite av samma hopplösa dömda stämning över den. I centrum står fyrtiotvååriga Heli, till synes lyckligt gift med Matti sen fjorton år, och tillsammans har de en tonårig dotter. Fast naturligtvis är ingenting som det ser ut. Matti vill nämligen inte ha sex. Matti vill faktiskt inte mycket alls, förutom att bli lämnad ifred med sin dator, medan den allt mer frustrerade Heli kämpar för att få någon sorts kontakt. Det går inget vidare, och konflikterna kommer allt tätare. Så när Heli träffar en fjorton år yngre man, som mer än gärna demonstrerar exakt hur mycket han tänder på henne, är frestelsen för stor för att motstå.

 

Upplägget är till synes ganska klassiskt. Går det att rädda förhållandet? Eller är det bara att ge upp och se sig om efter något annat? Är en separation ett misslyckande eller ett steg framåt? Och framför allt, vad har vi rätt att kräva av varandra i en relation? Just den sista frågan är kanske den viktigaste i den här romanen. Hur mycket bör man egentligen arbeta på att få en relation att fungera? Eller är det faktum att man alls måste anstränga sig ett tecken på att något är fel?

 

Anna-Leena Härkönen skriver på ett väldigt osentimentalt och lite cyniskt sätt som jag gillar. Relationsromaner är i vanliga fall kanske inte min kopp te, men den här funkar, just för att hon vågar ta ut svängarna så mycket mer. Dessutom genomsyras hela romanen av en ganska svart och bitsk humor. Heli sätter sig demonstrativt upp mot alla gamla normer och vägrar nöja sig med bara en liten bit av kakan, vägrar vara den som ensam tar ansvar för att familjelivet ska fungera. På så sätt är det här en ganska upplyftande roman. Heli är sina brister till trots ingen dum förebild.

Ibland undrar jag hur många helt fantastiska romaner som står och väntar på mig i min egen bokhylla utan att jag vet om det. Soulless av Gail Carriger köpte jag på Forbidden Planet i London då jag var där i september. Gick på personalens rekommendationer, och läste några sidor i den redan samma kväll, över en bägare med Ben & Jerrys. Vid det tillfället var jag inte jätteimponerad, fast jag medger att jag nog var mer fokuserad på glassen än på boken just då.

 

För ett par dagar sen tog jag upp den igen. Jag behövde lite distraktion från Bengt Ohlssons Kolka, något som inte var fullt så socialrealistiskt och laddat. Lite steampunk skulle kanske passa, tänkte jag, och började läsa Soulless. Och då jag väl börjat var det svårt att sluta. Fast med tanke på att den är full av vampyrer, varulvar, ångmaskiner, vetenskapsmän med storhetsvansinne och en hel del te, så var det väl inte helt otippat att det här skulle bli en favorit.

 

Miss Alexia Tarabotti visade sig dessutom vara en väldigt trevlig bekantskap, sin själlöshet till trots. Med mer skin på näsan (och vilken näsa sen…) än vad som är brukligt för viktorianska ogifta damer av god härkomst, har hon en tendens att hamna i de märkligaste situationer, varav en hel del inkluderar varulven Lord Maccon (”loud, messy, gorgeous”). Ibland är det nästan så att man sträcker sig efter skämskudden, men den formella brittiska tonen balanserar upp det hela. Just tonen i boken tycker jag är helt underbar, men jag är ju också förtjust i brittiska formaliteter á la Jane Austen. Behöver jag förresten nämna att humorn går i samma linje?

 

Soulless är första delen i serien The Parasol Protectorate, så nu hoppas jag få bok två och tre i födelsedagspresent, alternativt julklapp.

 

 

Den här veckan blir jag lite extra peppad av Lyrans Tematrio. Den handlar nämligen om något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Nu får jag alltså berätta om tre böcker som handlar om vampyrer eller andra övernaturliga varelser!

 

 

 

 

1. Sunshine av Robin McKinley. Alla som läst Charlaine Harris, Laurell K. Hamilton och liknande författare kommer att känna igen sig. I McKinleys version av Skönheten och Odjuret är vampyrer och andra övernaturliga varelser en del av vardagen som vi alla måste hantera. Men huvudpersonen Sunshine blir mer indragen i vampyrernas värld än hon önskat, och för att överleva tvingas hon samarbeta med en av dem. Till saken hör att vampyrerna i McKinleys värld inte är direkt trevliga och civiliserade…

 

 

2. Lost Souls av Poppy Z. Brite. Det är svårt att hitta en vampyrroman som är mörkare och dystrare än Lost Souls. Vampyrerna må vara evigt unga och odödliga, men de för en destruktiv tillvaro, full med våld, alkohol och droger. Trots det, eller kanske snarare på grund av det, dras unga outsiders till dem i hopp om att finna något äkta, något som motsvarar deras dödsromantiska fantasier. Bara för att bli utnyttjade och bortkastade när vampyrerna tröttnat på dem.

 

 

3. Sunglasses After Dark av Nancy A. Collins. Det är inte bara Blade som jagar andra av sin egen sort, Sonja Blue i Nancy Collins vampyrböcker gör det också. Stenhård, oresonlig och en smula galen har hon som främsta mål att hämnas på den vampyr som förvandlade henne, men innan hon kan komma åt honom duger det med vilka blodsugare som helst. Det här är mörkt, välskrivet och vackert, klart läsvärt för alla som gillar lite hårdkoktare vampyrromaner.

Man sitter på jobbet och har lite tid över, så man slösurfar runt på några bokbloggar. Hittar en spännande läsutmaning och tänker ”åh, häftigt, det där kanske man ska vara med på”. Skickar iväg en munter kommentar, surfar vidare, tänker inte så mycket mer på saken. Dagen efter kollar man sin mejl och där finns plötsligt en inbjudan till läsutmaningen som man nästan glömt bort att man anmält sig till.

 

Händer sånt här er andra också?

 

Men jag tänker inte banga ur, nu är det dags att ta tag i en nordisk läsutmaning, arrangerad av Dantes bibliotek. Det går till så här: tanken är att läsa en bok av en nordisk författare i månaden, fram till nästa bokmässa, som ju ska ha just nordisk litteratur som tema. I slutet av varje månad skriver man en liten recension på bloggen om den bok man läst.

 

Lässchemat är som följer:

November: Finland
December: Island
Januari: Färöarna
Februari: Danmark
Mars: Norge
April: Åland
Maj: Finland
Juni: Island
Juli:  Grönland
Augusti: Norge
September: Danmark

 

Det som ger mig huvudbry just nu är förstås Färöarna och Grönland, så tips emottages tacksamt redan nu.

 

Fösta boken blir för min del Anna-Leena Härkönens Nej tack, som jag alldeles strax ska sticka iväg och låna. Annars tänkte jag använda det här som en bra ursäkt för att läsa de nordiska författare som står olästa i min hylla.

 

Jag kan lika gärna börja med att erkänna att jag redan är vegetarian och har varit det ett tag. Med andra ord, jag äter inte djur. Så varför läsa den här boken i så fall? Delvis för att jag inte anser att det faktum att jag inte själv äter kött fritar mig från skyldigheten att ta reda på hur kött (och mat i allmänhet) produceras. Och delvis, förstås, för att det alltid är bra att ha några väl pålästa argument till hands när folk frågar varför jag är vegetarian. För den frågan dyker oundvikligen upp så fort man äter i ett nytt sällskap. Jag som ickeköttätare måste alltid förklara och försvara mitt val, vilket jag i och för sig gärna gör eftersom jag faktiskt gjort ett medvetet val i att avstå, medan köttätarna å andra sidan inte behöver förklara något alls. Köttätande är normen, och det räcker tydligen som argument.

 

Jonathan Safran Foer däremot vänder på frågeställningen och frågar varför man ska äta kött. Han går till botten med frågan, granskar den ur flera kulturella vinklar, undersöker djurhållningen på plats och intervjuar både småbönder och slakteriarbetare, analyserar statistik och ekonomiska beräkningar, och varvar dem med personliga erfarenheter och reflektioner. Han låter företrädare för båda sidor komma till tals argumenterar inte emot någon av dem. Och det är just det som gör den här boken trovärdig. Det är ingen stridsskrift, ingen propaganda. Bara ett långt svar på frågan: Varför äter vi djur?

 

Tyvärr hittar han inte särskilt många hållbara argument för en utbredd köttkonsumtion. Tvärtom blir det sorgligt uppenbart att det sätt på vilket vi massproducerar kött, både i USA och i Europa, inte bara är direkt uselt för djuren, utan också för oss själva. För det är köttindustrin som är den stora boven här, inte köttätandet i sig. Det är JSF noga med att påpeka. Att äta kött kanske inte automatiskt är fel (men att äta överdrivet mycket av det är det, oavsett vad), men att äta kött från djur som fötts upp under de omständigheter vi har i dag är det definitivt. Det är fel av såväl etiska, miljömässiga, ekonomiska och hälsomässiga skäl. Det finns i stort sett inga positiva aspekter alls. Förutom att vi får massor av billigt kött då. Men det låga priset är egentligen bara en illusion, visar JSF, det verkliga priset betalar vi genom ökade sjukvårdskostnader, miljöförstöring och utarmning av naturresurser.

 

Det är ironiskt att vi i dag lever i ett samhälle där vi lägger ner mer tid på att välja pensionsfonder, vårdcentral, bredband, mobilabonnemang, bank och tusen andra mer eller mindre oviktiga saker, än vi gör på att välja det allra mest basala, nämligen maten vi stoppar i oss. Och det är ju det som köttindustrin har lärt sig att utnyttja. För så länge vi köper falukorv och kotletter av gammal vana, utan att tänka på vad det innebär i ett större perspektiv, så kan de fortsätta med sina förkastliga system där djur i första hand betraktas som en produkt och inte som en levande varelse. Vi kan välja att fortsätta blunda för det, och köra på som vanligt. Eller så kan vi göra ett aktivt val. För det här problemet kommer inte att försvinna bara för att vi tycker att det är jobbigt att erkänna det. Vi kan inte smita från vårt ansvar här. Som Jonathan Safran Foer själv uttrycker det: ”Jag (kunde) mycket väl ha sett annorlunda på att äta djur om jag levat i en annan tid eller på en annan plats. Men i detta globaliserade nu finns det inga andra platser.”

 

På högskolan umgicks jag med några tjejer som ganska snart i vår bekantskap kom fram till att jag förmodligen inte var en riktig kvinna. Detta på grund av att:

1) jag avskyr alla sorters skaldjur.

2) jag hellre häver öl än dricker cider på puben.

3) jag avskyr att shoppa skor (eller shopping i allmänhet för den delen, med undantag för böcker då, men det räknas tydligen inte som "riktig" shopping).

 

Visserligen levererades det i en lättsam ton, men innebörden var bara halvt på skämt. Och de var inte de första. Mer än en gång har jag fått himlade ögon och överseende leenden till svar då jag vägrat begripa mig på sånt som anses vara universellt kvinnligt.

 

Jag önskar att jag hade haft Caitlin Morans How to be a Woman då. Jag funderar faktiskt på om det inte vore bra att ha den med mig överallt. Den har nämligen något att säga om det mesta som en modern kvinna möter i vardagen. Ta det här med shoppingen till exempel:

 

 

”Personally I find the idea that women are supposed to ’love’ shopping bizarre – nearly every woman I know wants to cry after 45 minutes of trawling the high street looking for a shirt, and hits the gin with alacrity upon the sad occasions where jeans have to be found.”

 

Där har ni mig i ett nötskal. Kan tillägga att det är åratal sen jag köpte ett par jeans. Jag hittar helt enkelt inga som passar längre, förmodligen för att min midja INTE är placerad halvvägs ner på rumpan… Vilket också är något som Moran reflekterat över och kommit fram till följande:

 

”Everything we see […] is made for wholly imaginary women – an idea in the designer’s head – and we buy it if we like it, say, 70 per cent. That’s about as good as it gets. […] And, of course, because it’s all made for an imaginary woman, often, none of it works for a real woman.”

 

Och jag är ju förstås ingen låtsaskvinna, jag är, trots allt, en riktig kvinna, som dessutom envisas med att kalla sig feminist. Men det är ju inte alltid så populärt. Det har till och med blivit så hotfullt att en del kvinnor själva blivit noga med att påpeka att även om de visst är för jämställdhet så är de absolut inte feminister (och ja, Nyamko Sabuni, jag pratar om dig). Moran har i alla fall sin syn på saken klar:

 

”What do you think feminism IS, ladies? What part of ’liberation for women’ is not for you? Is it freedom to vote? The right not to be owned by the man you marry? The campaign for equal pay? ’Vouge’ by Madonna? Jeans? Did all that good shit GET ON YOUR NERVES? Or were you just DRUNK AT THE TIME OF SURVEY?”

 

Det där med feminism är helt centralt när det gäller om rätten att bestämma över sitt eget liv. Vi skulle inte ha kommit så långt som vi gjort utan feministerna, men trots det är det fortfarande ett område där kvinnor förväntas vara totalt underkastade sin natur, nämligen när det gäller att skaffa barn. För kvinnor ska längta efter barn, eller hur? Nu är jag ju själv inte så där jätteintresserad av att föröka mig, så det känns bra att jag i alla fall har stöd från Caitlin (som för övrigt själv är tvåbarnsmor och ger några goda argument för ungar också, men ändå förmår se saken ur mer än en vinkel):

 

”Every woman who chooses – joyfully, thoughtfully, calmly, of their own free will and desire – not to have a child does womankind a massive favour in the long term. We need more women who are allowed to prove their worth as people; rather than being assessed merely for their potential to create new people.”

 

Som ni ser skulle jag kunna hålla på och citera den här boken hela dagen. Men det är faktiskt enklare om ni läser den själva. Så gör det. Läs den. Bara läs den.

 

Fler som har skrivit om boken: Bokbabbel, Läsdagboken, Dark Places.

 

Kvällens temaläsning:

 

 

 

Även om Halloween officiellt är över är man ju inte riktigt säker, eftersom det mycket väl kan dyka upp en och annan trick or treater även i morgon eller på lördag. Medan jag väntar roar jag mig med lite läskig läsning, vilket också Lyrans Tematrio handlar om den här veckan. Berätta helt enkelt om tre skrämmande bra romaner/noveller!

 

1. Guillermo del Toros och Chuck Hogans The Strain. Kort efter att jag läst ut den här boken var jag på en fest, där strömmen plötsligt och oförklarligt försvann sådär kring midnatt. I ungefär tio sekunder i beckmörkret var jag fullständigt övertygad om att det måste vara vampyrerna som låg bakom och att de nu var på väg hit för att äta oss. Även om min rationella sida ganska snart tog över igen tog jag mig tämligen snabbt från huset till bilen då det var dags att åka hem.

 

2. Clive Barkers The Hellbound Heart. Kortromanen/långnovellen som ligger till grund för Hellraiser-filmerna. I boken är cenobiterna ännu mer vältaliga och möjligen ännu ondare. Det finns onekligen något extra läskigt med ett monster som du kan resonera med och som lyssnar på dig, men ändå kommer att slita dig i stycken till slut.

 

3. Novellen The Ten O’Clock People av Stephen King. Det går ju nästan inte att göra en sån här lista utan att ha med något av King. Den här novellen från samlingen Nightmares & Dreamscapes lär oss att det visst finns monster mitt ibland oss, det är bara inte meningen att vi ska se dem.

Höstmys och böcker är uppenbarligen en oslagbar kombination. Fattar inte riktigt själv hur jag lyckats hinna med så mycket den här månaden, men en tunn diktsamling och ett gäng lättlästa recensionsböcker gör väl sitt till, antar jag.

Jon Kalman Stefánsson - Sommarljus, och sen kommer natten
Markus Zusak - Boktjuven (omläsning)
Johanna Nilsson - Gå din väg men stanna
Kim Thúy - Ru
Virginie Mouzat - Ingen riktig kvinna
Katarina von Bredow - Flyga högt
David Whitley - Midnattsmanifestet
Lin Hallberg - Vem är du Johanna?
Kerstin Ekman - Mordets praktik (omläsning)
Nina Bouraoui - Kärlekens geografi
Ingrid Olsson - Jag vill bara att du gillar mig
Tomas Tranströmer - Sorgegondolen
Nam Le - Båten

Bäst i oktober: Islänningen Jon Kalman Stefánsson överraskade och visade sig vara riktigt bra. Även Ru tillhör favoriterna den här månaden.

Sämst i oktober: David Whitleys fantasybok Midnattsmanifestet hade ett intressant upplägg och ett tänkvärt tema, men ändå tog det mer än halva boken innan jag kände mig ens måttligt intresserad av den. Den tog sig visserligen på slutet, men det är tvivelaktigt om jag orkar ge mig på del två.