Gothiques bokblogg

Tar och tjuvstartar mitt halloweenfirande lite...

 

Härmed avrundar jag min franska ”september” med ännu en roman av Nina Bouraoui (läs om Innan männen här), nämligen Kärlekens geografi.

 

En författare träffar en sexton år yngre konstnär, som läst hennes böcker och inspirerats av hennes verk. Det blir upptakten till ett intensivt förhållande dem emellan, sexuellt men också intellektuellt. För henne blir det i det närmaste en besatthet och hon har honom i sina tankar jämt och ständigt.

 

På många sätt liknar den här romanen Innan männen, det är en ström av tankar och känslor snarare än en rak handling och det ges i stort sett inga andningspauser i texten. Att läsa den är lite som att fastna i ett hypnotiskt tillstånd där allt glider in i vartannat. Men medan Innan männen kändes som en tydligt fiktiv roman, verkar Kärlekens geografi mer självbiografisk. Författaren i romanen skriver till och med på en berättelse som tycks vara exakt densamma som i Innan männen. Men båda är berättelser om besatthet, och jag tycker att stilen framhäver detta.

 

Eftersom jag själv skriver tycker jag att det är spännande med författare som huvudpersoner i böcker, och jag gillar när Nina Bouraoui skriver om skapande och kreativitet. Jag känner också igen mig i besattheten av att följa människor via nätet. Numera går det att hitta nästan vem som helst bara genom en sökning på Google.

 

Det är väl just igenkänningen som gör att jag fastnar mer för Kärlekens geografi än för Innan männen. Och jag kommer definitivt att läsa mer av Nina Bouraoui.

Nu vet vi vilka som är nominerade till Augustpriset i år. Själv har jag bara läst en enda bok av de 18 nominerade, nämligen Jessica Schiefauers Pojkarna. Den var å andra sidan en av höstens stora läsupplevelser för min del, så totalt annorlunda och djärvt utmanande. Läs min recension av den i Hallandsposten.

Cirkeln har stått i min bokhylla ett tag men får nu flytta upp några snäpp på läslistan.

 

De nominerade är:

 

Årets skönlitterära bok:

Korparna - Tomas Bannerhed

En kubikmeter jord - Sören Bondeson

Flod - Carolina Fredriksson

Lacrimosa - Eva-Marie Liffner

Välkommen till den här världen - Amanda Svensson

Rekviem för John Cummings - Bengt Ohlsson

 

Årets fackbok:

Skymningssång i Kalahari - Hur människan bytte tillvaro - Lasse Berg

Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea - Magnus Bärtås och Fredrik Ekman

Trädets tid - Christel Kvant

Ni har klockorna - vi har tiden' USA tio år efter 11 september - Lennart Pehrson

Spektrum: Den svenska drömmen - Johan Svedjedal

Och i Wienerwald står träden kvar - Elisabeth Åsbrink

 

Årets barn och ungdomsbok:

Vitas streck och Öjvind - Sara Lundberg

Konstiga djur - Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore

Pojkarna - Jessica Schiefauer

I den tysta minuten mellan - Viveka Sjögren

Cirkeln - Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

 

På Bokmässan står jag i kö vid entrén tillsammans med några andra kvinnor, både äldre och yngre. Den jämnåriga kvinnan som står framför mig har ett femmånaders barn i en sele på magen, och det drar förstås till sig mycket uppmärksamhet och ojanden från de andra kvinnorna i kön. En av de äldre vänder sig mot mig och frågar ”Längtar du inte?” Jag mumlar något undvikande till svar. När jag väl kommer in på mässan går jag till Sekwas monter och köper Ingen riktig kvinna av Virginie Mouzat och undrar stilla varför det fortfarande anses så självklart att alla kvinnor ska längta efter barn.

 

Ingen riktig kvinna är skriven som ett långt brev, en bekännelse från en kvinna som aldrig känt någon tillhörighet med andra av samma kön. Brevskriverskan föddes nämligen utan äggstockar och fram till arton års ålder var hennes kropp ett neutrum, en androgyn perfektion. Med hjälp av hormoner går det att tvinga fram något som kan kallas menstruation, och få små ömma bröst att växa. Men det kan inte skapa en känsla av tillhörighet.

 

Virginie Mouzat ställer en rad intressanta frågor kring vad som definierar och skapar en kvinna. Är det bara mannens blick som är avgörande? Eller krävs det något djupare, en naturgiven identitet? Och hur passar hon i så fall in i det sammanhanget? Det är inte bara så att hon inte kan få barn, hon önskar sig inga. Hennes högsta mål i livet är inte att gifta sig och bilda familj. Avsaknaden av äggstockar blir nästan bara ett fantasiskt argument mot det hela, något som slår spiken i kistan om diskussionen. Men det finns också en sorg, en vilja att utplåna sig själv, som skulle kunna tolkas som raka motsatsen till det hon själv hävdar.

Ingen riktig kvinna var ganska olik mot vad jag hade väntat mig. Den är välskriven, vacker och gripande, men jag vill veta mer. Jag vill ha svar på frågorna som berättaren antyder. Om det faktiskt finns ett alternativ till den traditionella kvinnorollen som inte innefattar skuld, skam och tomhet.

...och jag kommer att hänga en hel del på den här sidan den närmaste tiden.

Bokfika på Konditori Regnbågen.

 

Sambons bokfika (han envisades med att få vara med)

 

Jag passade också på att testköra min lilla "bookholder" som visade sig vara mycket praktisk. Som synes trycker den ihop marginalerna en aning, så det är ingenting för de mest tättryckta pocketarna, men på min bok med mjukpärmar från Sekwa funkade den utmärkt.

Franska är som bekant ett världsspråk som inte enbart talas inom Frankrikes gränser, så jag valde att ta med följande bok i mitt tema kring franska romaner, trots att det är skriven av en kanadensisk författare med vietnamesiskt ursprung.

 

Romanen är skriven av Kim Thuý och heter Ru, vilket har en dubbel betydelse. På franska betyder det flöde och på vietnamesiska vaggvisa. Båda orden kan användas för att sammanfatta och beskriva romanen.

 

Ru består av en samling korta fragment, minnesbilder, från huvudpersonens liv. Här blandas flykten från Vietnam med kärleken till den autistiske sonen, den vietnamesiska familjen med den nya obegripliga tillvaron i Kanada, krigets fasor med det kvinnornas vackra kläder. Och det är verkligen ett flöde av bilder med fokus på de små detaljerna, utan någon tydlig kronologi, på ett poetiskt och perfekt avvägt språk. Det är en uppgörelse med det förflutna men också en påminnelse om det som aldrig får glömmas bort, ett sökande efter en identitet i ett nytt land vars kultur ofta krockar med ens egen.

Jag misstänker att det bröts ut i spontant jubel på flera platser i Sverige vid ettiden i dag. Så också på stadsbiblioteket i Halmstad där jag befann mig ihop med en samling nyfikna för att mingla och tillsammans vänta på avslöjandet. Bara någon minut innan Peter Englund klev ut genom dörren stod jag och småpratade med en dam om just Tranströmer och att det verkligen borde vara hans tur nu, han är ju ändå 80 år. Så när beskedet kom blev det mycket glada utrop och skålande i äppelcider.

För bibliotekets del var det ju kul att de faktiskt hade en hel del av Tranströmer att erbjuda de som genast ville låna något av den nye Nobelpristagaren. För det är ju inte alltid så lätt det där, att ha böcker av rätt författare. En bibliotekarie avslöjade att året då Elfride Jelinek fick priset hade de just haft en utgallring av beståndet, och en hel del av Jelineks böcker hade gallrats bort. Tydligen hade en noggrann genomletning av biblioteket utförts efter tillkännagivandet för att se om någon bok möjligen kunde finnas kvar.

Själv hade jag inte tänkt låna något men drogs med och fick ändå med mig Sorgegondolen hem, även om jag redan läst en del av Tranströmer. Hur som helst tycker jag att det är svårt att hitta en värdigare mottagare än Tomas Tranströmer, och det här var verkligen ett Nobelpris som jag gläds åt.

 

 

Nobelprisfint på biblioteket

I vanliga fall är jag dålig på att läsa om böcker, också sådana som jag verkligen älskat. Jag har visserligen några lätt sönderlästa ex i min bokhylla, men eftersom det alltid kommer så himla mycket nytt och spännande finner jag att jag sällan tar mig tid för gamla favoriter.

 

En sak som ändrat på detta är bokcirklarna. Jag vet inte hur det kommer sig, men påfallande många av de böcker som cirklarna valt har varit sådana som jag själv redan läst. I vissa fall har läsningen inte legat så långt tillbaka i tiden och då har jag nöjt mig med att skumma igenom boken innan bokcirkelträffen. Med andra ligger läsupplevelsen kanske flera år bakåt i tiden och då har jag varit tvungen att läsa om. Och jag måste erkänna att det faktiskt varit riktigt givande.

 

För närvarande håller jag på att läsa om Markus Zusaks Boktjuven som nu inte är så värst gammal. Jag läste och recenserade den då den var helt ny, och tokälskade den nästan från första kapitlet. Nu när jag läser om den upptäcker jag betydligt fler detaljer, förundras över berättartekniken och språket.

 

Grejen med bokcirklar är också att jag kanske tvingas läsa om böcker som jag inte själv i första hand skulle välja att ta upp igen. En del visar sig vara bättre än jag minns dem, andra sämre, men det är ändå intressant att se hur läsupplevelsen faktiskt skiljer sig rätt mycket åt beroende på när och under vilka omständigheter man läste boken första gången.

 

Vad gäller för er andra? Hör omläsningar till vardagen eller är det något ni inte vill slösa tid på?

En hel vecka har gått sen Bokmässan avslutades, men för de som ännu inte fått riktigt nog av mässnack kan jag rekommendera att lyssna på Verkligheten i P3, som i torsdags sände ett program om alla de som får mässan att gå runt, det vill säga inte författarna som håller ett par seminarier utan de riktiga hjältarna, alla som arbetar på golvet och bakom kulisserna för att vi besökare ska få en så bra mässa som möjligt. Respekt åt dem!

 

Höst och böcker går hand i hand, inte sant? Nu när det börjar bli lite kallare och mörkare finns ingenting bättre än att stanna i soffan med en kopp te och en bra bok. Antar att det är en av anledningarna till att det blivit så mycket läst den här månaden.

Sofia Nordin - Gå sönder, gå hel
Åsa Anderberg Strollo - Hoppas
David Levithan - En bit av mig fattas
Nina Bouraoui - Innan männen
Susan Hill - The Small Hand
Moa Eriksson Sandberg - Söta pojkar är bara på låtsas
Bengt Ohlsson - Gregorius
Maja-Maria Henriksson - Inte på riktigt inte på låtsas
Marie NDiaye - Tre starka kvinnor
George R.R. Martin - A Clash of Kings

Bäst i september: Jag har så totalt snöat in på A Song of Ice and Fire, fast det är en lång serie som består av tegelstenar. A Clash of Kings var visserligen inte lika lätt att komma in i som första boken, men den kompenserade för det i slutet. Sofia Nordin utmärker sig för sina klaustrofobiska stämningar och sitt glasklara språk.

Sämst i september: Utan att egentligen vara varken riktigt dålig eller ointressant lyckades Gregorius aldrig riktigt få grepp om mig. Läste den till bokcirkeln, och som sådan funkade den väl, men jag hade nog lagt den ifrån mig efter 20 sidor om jag inte haft den motivationen.  

Okej, jag vet att det rent tekniskt inte är september längre, men jag tänker ändå låtsas att det är det tills jag kommit igenom min hög med franska romaner. Den senast lästa heter Tre starka kvinnor av Marie NDiaye.

 

Jag hörde talas om Marie NDiaye första gången efter att hon hade mottagit Prix Goncourt, Frankrikes mest prestigefyllda litterära pris, 2009 för just Tre starta kvinnor och därefter skapade stor uppståndelse då hon öppet kritiserade Sarkozy. Sen 2007 lever hon i Berlin, eftersom hon anser att Sarkozy förvandlat Frankrike till en polisstat där människor med avvikande hudfärg, som NDiaye själv, ständigt misstänkliggörs, trots att de är franska medborgare. För var hör man hemma då hudfärgen säger en sak men själen en annan?

 

Just detta med identitet är ett centralt tema i Tre starka kvinnor, en roman i tre löst sammanhängande delar som alla handlar om kvinnor med afrikanskt ursprung. I första delen heter kvinnan Norah och är född i Frankrike men har en afrikansk far. Nu återvänder hon till Dakar för att besöka sin far, som aldrig tidigare visat sig ha något större intresse för henne. Naturligtvis har han en baktanke med besöket och Norah tvingas bli delaktig i ett skeende hon helst hade velat undvika.

 

Andra delen kretsar kring Fanta, en afrikansk kvinna som invandrat till Frankrike med sin europeiske man, och därigenom gett upp alla sina egna mål och självständighet. Vi får dock bara se Fanta genom hennes mans ögon, där hon allt mer tar formen av ett väsen med magiska förmågor.

 

Del tre handlar om Khady som lämnas i händerna på människosmugglare då hennes döde mans familj inte längre vill veta av henne. In i det sista håller hon fast vid sitt människovärde, fast övertygad om att hon är unik och har en viktig roll att spela i världens gång.

 

Marie NDiaye skriver påfallande väl med långa Proustlika meningar och stämningar som balanserar mellan det hyperrealistiska och det magiska. Det är inte alltid lättläst och många gånger fick jag läsa om hela meningar för att hänga med. Men det är något med rytmen i språket som griper tag i en och håller en fast. Det pågår en hel del under ytan och gradvis får vi som läser veta mer om bakgrunden till händelserna, men utan att någonsin få veta allt. Särskilt del ett och tre fängslade mig, berättelsen om Khady är nog det mest tragiska jag läst på mycket länge.