bokrapport maj
Nawal El Saadawi - Den stulna romanen
Stephen King - Vargarna i Calla
Maria Nygren - 100 meter lycka
Ali Shaw - Flickan med glasfötter
Linda Belanner & Fredrik Persson - Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll
Peter Waterhouse - Blommor
Libba Bray - Rebel Angels
Tahere Mafi - Rör mig inte!
Lotta Lundber - Ön (ljudbok)
Moa Eriksson Sandvberg - Den första flickan skogen möter
Hannele Mikaela Taivassalo - Åh, kom och se här
Bäst i maj: Jag som brukar hävda att jag inte gillar serier finner mig helt uppslukad av både Stephen Kings mörka torn och Libba Brays viktorianska feministiska fantasy.
Sämst i maj: Att jag inte lyckades få med någon fackbok den här månaden heller. Däremot en diktsamling (Blommor).
nordisk läsutmaning del 7: finland
”Åh, kom och se här! Kom och se!
Dörren öppnas. Men det är större än så, viktigare än en hand som öppnar en dörr och någon som står och väntar. Vänta! Kom och se, det kan knappast bli mer avgörande, nej inte ens slutet kan bli större än detta, inte ens ett böljande hårsvall och fragment av ett huvud mot ett rödfuktigt ekgolv, hur ödesdigert det än kan verka.
Det är bara ett slut.
Ty detta är
verkligen
ett möte.”
Jag fick upp ögonen för Hannele Mikaela Taivassalo då jag läste hennes förra roman, Fem knivar hade Andrej Krapl, en i det närmaste Twin Peaks- inspirerad historia om en ung kvinna som beger sig ut på en otrolig resa. Det finns liknande drag i Åh, kom och se här, även om miljöerna är mer vardagliga.
Här dras vi in i ett komplicerat drama som berör flera personer. En del av dem står varandra nära, andra rör sig i utkanten av den mänskliga gemenskapen. Kommer och går efter eget behag och kan inte hållas kvar ens av kärlek. Inte alla av dem har namn, de bär bara sina epitet, som kvinnan med det rödtonade håret. Redan från första sidan vet vi hur det kommer att sluta, det spännande är att få veta hur och varför det gick som det gick. Handlingen flyttar sig mellan Helsingfors och Stockholm, via färjorna som ständigt glider fram över havet. Det mesta utspelar sig parallellt med vartannat, växlande från ett ögonblick till ett annat någon annanstans. Vi rör oss lika obehindrat framåt som bakåt i tiden, men trots det blir det inte rörigt.
Stilen och tonen är helt egen. Taivassalo växlar mellan ett tredjepersonsperspektiv, för att ibland tilltala läsaren direkt, ofta med utropet ”Åh, kom och se här”. Ibland låter hon karaktärerna tilltala läsaren, låter dem bli uppmärksamma på oss. På så sätt går berättelsen in och ut i sig själv, tills man som läsare inte är helt säker på var man befinner sig. I berättelsen, eller utanför? Kanske är också vi bara karaktärer i en roman. Texten kommenterar sig själv, är alltid medveten om att den är just en text, samtidigt som den också gör anspråk på att vara liv. ”Livet är en snårskog. Texten är ett snår. Man måste ta sig fram varsamt, med noggranna fingrar lossa en mening från en mening, en utväxt från en utväxt.”
Det tog ett tag för mig att komma in i Åh, kom och se här. Den är inte lika direkt som debutromanen och många trådar i berättelsen lämnas lösa, men kanske är det också så det är i livet. Däremot gillar jag verkligen Taivassalos språk och stil, som skapar den suggestiva stämningen som genomsyrar romanen. Det här är helt klart en författare som jag kommer att fortsätta att läsa.
