Gothiques bokblogg

Liv arbetar som präst i en liten ort i Nordnorge, efter att ha flytt från sin väninnas självmord. Att hon blev just präst är lite av en slump, eller kanske en ingivelse från en högre makt. Oavsett vad var det inte ett självklart val. Prästgården delar hon med Nanna och hennes två döttrar, nittonåriga Maja och sladdbarnet Lillan. Men det är något med Maja som inte står rätt till, och Liv försöker förtvivlat nå fram till henne.

 

Hanne Ørstaviks Prästen (2004) är inte en helt lätt roman, även om själva grundhandlingen kan verka enkel. Det här är i själva verket en mångbottnad berättelse som utspelar sig på många olika plan, vilka ibland överlappar varandra. Här blandas minnen och fantasier med det som faktiskt händer, och gränserna är inte alltid tydliga. Allt skildras utifrån Livs perspektiv och hennes kamp med de stora frågorna kring tro, etik och moral. Det handlar också mycket om språkets förmåga, eller oförmåga, att binda samman människor och ge dem en gemensam grund att stå på.

 

 

Hanne Ørstavik har själv ett fantastiskt språk, mjukt och poetiskt samtidigt som det bjuder ett visst motstånd. Något som jag i och för sig tycker passar i just den här boken, som nästan kräver att bli läst i en långsam takt. Och det vinner den på, det är ganska mycket att smälta. Även om jag först upplevde den som lite trög drogs jag snart in i berättelsen, och den fortsätter att hålla sitt grepp om mig även efter att jag lagt ifrån mig boken.

 

 

Tidigare har jag läst Kallet – Romanen av samma författare, en roman som också innehåller religiösa undertoner, och tyckte mycket om den. Hanne Ørstavik är definitivt en författare som jag kommer att läsa mer av.

Efter en hyfsat inspirerad bloggperiod har det den senaste veckan varit tämligen tomt här. Jag är helt enkelt alldeles för upptagen med att läsa. Läsa recensionsböcker, läsa skrivarcirkeldeltagarnas texter, läsa och redigera mitt eget manus (för typ etthundrafemtionde gången, känns det som i alla fall), och så all den vanliga nöjesläsningen förstås. Finns sämre skäl till att inte blogga, eller hur?

 

Fick en massa lästid i helgen i form av en tågresa till Karlstad, tur & retur. Hann med nästan hela Timeless, femte och sista delen i The Parasol Protectorate, på den resan. Tåg + böcker = sant.

 

Fast det är dags att skärpa sig nu. Till helgen ska jag i alla fall se till att få till ett par inlägg, bland annat om konsumtionskritiska Köp inte den här boken! av Ann-Christin Gramming, som är min fackbok för den här månaden, samt nästa land i den nordiska läsutmaningen (Norge).

Hur många av er går direkt till bokhyllan när ni besöker någon för första gången? Räck upp en hand. Själv är jag en bibliovoyeur av stora mått. Det spelar ingen roll vilka häftiga inredningsdetaljer eller märkesprylar du har, sånt där är helt lost on me. Det är bara det som finns i bokhyllorna som räknas.

 

Lite mer bisarrt är kanske att jag uppvisar samma beteende när jag råkar läsa hemma hos-reportage om diverse kändisar. Syns det en bokhylla på någon av bilderna så är det den jag ägnar mitt odelade intresse, inte sällan med ett förstoringsglas i högsta hugg.

 

Därför måste jag ju bara älska den här boken!

 

I Unpacking My Library: Writers and Their Books av Leah Price får vi besöka ett flertal författare och framför allt, deras bokhyllor. Det utlovas massor av bilder, intervjuer, boktips, med mera, med mera.

 

Känns lite som att den här boken just klev upp på toppen av min önskelista.

Förra månaden hann jag lyssna på ovanligt mycket ljudböcker. Som jag skrivit tidigare är mina krav på ljudböcker inte riktigt desamma som de jag har för vanliga pappersböcker. När jag läser själv är jag som regel väldigt tillåtande och gillar språkliga experiment och texter som tar ut svängarna både vad gäller form och innehåll. När det gäller ljudböcker däremot är jag mycket konventionell. Det ska vara enkla berättelser, ett rakt språk och inte för mycket utbroderande. Berättelsen ska gå direkt in i mitt huvud, det finns ju inget utrymme för att läsa om, ta pauser eller analysera. Samtidigt måste berättelsen vara så pass spännande och intressant att jag inte slutar lyssna och börjar tänka på annat. Det får alltså inte bli för enkelt heller, för då blir det tråkigt.

 

 

Det finns några författare som för mig funkar lika bra i både pappersboksformat och ljudboksformat. Marie Hermanson är en av dem. De flesta av hennes böcker har jag så att säga läst själv, två har jag lyssnat på. Nu senast var det hennes nya Himmelsdalen. Hermanson uppfyller alla mina krav på en bra ljudboksberättelse. Lättillgänglig och genomtänkt, men aldrig banal och förutsägbar. Boken var också väldigt bra uppläst av Magnus Roosmann.

 

Den andra författaren jag vill tipsa om är ny för mig, nämligen Mia Ajvide. Romanen heter Mannen som föll i glömska, och upplägget påminner faktiskt en del om Marie Hermansons romaner. Man vet liksom aldrig riktigt om det är något övernaturligt på gång eller inte, och inte får man något klart svar på det heller. Men det är hur som helst sjukt spännande. Kanske var Ajvides berättelse lite svårare att komma in i, men när jag väl kommit igång var den oerhört svår att släppa. Av någon anledning tycker jag att det är svårare att lyssna på manliga uppläsare jämfört med kvinnliga. De manliga rösterna försvinner på nåt sätt lättare in i bakgrundsljuden. Men Niklas Falk gör ändå ett riktigt bra jobb, och lyckas framför allt lyfta fram dramatiken i berättelsen.

 

Korta böcker funkar som regel väldigt bra som ljudböcker, och omtalade Felicia försvann av Felicia Feldt är bara drygt 4 timmar lång i ljudboksformat. Kapitlen är ibland extremt korta, bara ett par meningar, och handlingen hoppar ständigt fram och tillbaka i tiden. Till en början trodde jag att det skulle kännas jobbigt, men det gick fort att komma in i. Eftersom den inte är längre är det lätt att minnas hur avsnitten sitter ihop kronologiskt och uppläsaren Julia Dufvenius förtydligar skickligt med hjälp av tydliga pauser och övergångar.

Jag vet att jag kanske borde sluta tjata om Alexia Tarabotti, men efter att ha läst fjärde, och näst sista, boken i serien, älskar jag den bara ännu mer. Därför finns det risk för en och annan spoiler här!

Men alltså, när så ni senast en höggravid hjältinna som svingar både parasoll och revolver utan att tveka? Som ger sig på såväl vampyrer som zombiepiggsvin utan att blinka och som aldrig skulle drömma om att låta sin otympliga kroppshydda hindra henne från att göra det som måste göras. Att vara storögd och hjälplös är knappast Alexias grej (Bella Swan, du är såååå utklassad!) Alexias själlösa cynism och pratiska handlag gör henne till en frisk fläkt bland hjältinnorna i paranormal romance-genren. Därmed inte sagt att hon är någon actionhjältinna a lá Buffy eller Anita Blake. Alexia har stil och håller på konventionerna, artighet och gott uppförande är A och O, även då man råkar vara i närkamp med en mordisk vampyr. Och om man ändå tvingas ge efter och av nödvändiga, för att inte säga livsviktiga skäl, måste tillåta sig att vara en liten smula skandalös, ja, då får man ju ta det. Även om det blir pinsamt. Men Alexia vet att bara man håller huvudet högt och ryggen rak så ordnar sig det mesta till slut.

 

Egentligen räknas väl serien i strikt mening inte alls till paranormal romance-genren, däremot får jag en känsla av att den parodierar nämnda genre ganska ofta. Ta Alexias käre make till exempel. Lord Maccon är visserligen både adlig, snygg, rik och övernaturlig och skulle platsa i vilket Harlequin-äventyr som helst. Om det inte vore för det faktum att han är ganska korkad. Och helt saknar stil. Och det där med gott uppförande och takt ska vi inte ens tala om. Alexia är förstås väl medveten om allt detta, hon är ju själlös gubevars, det går inte att slå rosa romantiska dunster i ögonen på henne. Hon idealiserar aldrig sin make, men hon älskar honom faktiskt. Bara en sån sak känns ju väldigt fräsch i genresammanhanget.

 

Alldeles nyligen kom den femte och avslutande delen ut. Den ska jag införskaffa på lördag. Sen blir det nog läskoma i några dagar.

 

Det där med att läsa ungdomsböcker som vuxen, hur självklart är det egentligen? De flesta andra som jag känner i min egen ålder, som ägnar sig åt sådan läsning är bibliotekarier och lärare. Som bok- och skrivarcirkelledare för unga hamnar jag åtminstone delvis själv i den kategorin. Och så recenserar jag väldigt mycket ungdomslitteratur. Att det blev så är mest en slump. När jag började skriva för Hallandsposten 2007 var det tydligen en nisch som behövde fyllas, och eftersom jag faktiskt läst barn- och ungdomslitteratur som ämne på högskolan kändes det inte helt orimligt att jag skulle ta det. Dessutom skriver jag ju för tonåringar och har en egen ungdomsbok på gång.

 

Egentligen är det lite ironiskt att jag skulle välja att skriva och läsa om just tonåringar. Jag tyckte själv inte alls om att vara tonåring och vantrivdes både på högstadiet och gymnasiet. Men ändå, kanske är det just därför. På grund av alla spänningarna, att man lever i någon sorts mellanting mellan barn och vuxen. Inte riktigt någotdera, men samtidigt både och.

 

Det är en intressant period som jag märker att jag dras till. Jag har ibland tänkt på att jag skriver (och läser) som jag gör för att ge min inre tonåringen en andra chans (eller kanske snarare mina inre tonåringar, för de verkar vara flera). Eftersom mitt verkliga tonårsjag mest gick runt och var deprimerad hela gymnasiet igenom känns det oerhört skönt att få uppleva samma grej genom en annans ögon. Vare sig jag läser om det eller skriver det själv. Det gör att jag lättare får syn på de stunder av mina egna tonår som inte kändes jobbiga. Som kanske till och med var lite bra.

 

Min poäng här är väl att fler vuxna borde läsa ungdomsböcker. Det är nyttigt att bli påmind om hur det är att vara femton ibland, även om man gjort sitt bästa för att förtränga det. Om inte annat kanske man uppskattar att vara vuxen mer.

 

 

 

En hög "ungdomsböcker" som alla går alldeles utmärkt att läsa även om man råkar vara "vuxen".

I dag satsar jag på att läsa så mycket som möjligt i Johantan Strange & Mr Norrell så att jag faktiskt blir klar med den nån gång inom den närmaste framtiden. Eventuellt varvar jag med lite lättsam ungdomslitteratur i form av nya Det borde finnas regler av debutanten Lina Arvidsson. Massor med Strawberry Cream-te till det, samt blåbärskakor och choklad. Känns som en helt okej lördag, eller hur?

 

 

Det är onekligen lite historiskt det här, mitt första bokreapaket från en nätbokhandel. Faktum är att det känns ungefär som vilket bokpaket som helst, förutom den snuskigt låga priset då (154 spänn för fyra böcker. Jag betalade mer för de tre jag köpte i den fysiska bokhandeln.).

 

Egentligen var det bara Den röda soffan som jag verkligen behövde eftersom vi ska läsa den i bokcirkeln. Men när jag ändå höll på och beställde verkade det dumt att inte lägga till några till. Therese Bohmans Den drunknade för att jag har hört så mycket bra saker om den. Detsamma för Ali Shaw. Johanna Mo för att Modernista som regel har de intressantaste debutanterna och dessutom de i särklass snyggaste böckerna.

 

 

Jag tror också att det här avslutar min bokreashopping för den här gången. Och sju böcker allt som allt var faktiskt mer än vad jag räknat med. Och det är böcker som jag känner mig nöjd men, som jag verkligen vill läsa, och som förmodligen inte kommer att stå och värma hyllorna i flera år.

Strindberg och jag… är vi polare än? Har jag kommit över min gamla aversion, nu när jag läst ytterligare två verk av honom, Giftas och Hemsöborna. Jag tror det är så här, att ju mindre av Strindbergs egna åsikter jag ser i texten desto bättre tycker jag om den. Alltså tummen upp för Hemsöborna och ett tveksamt ”nja” till Giftas. Inte för att den inte var intressant och välskriven, men Strindbergs åsikter är ganska svårsmälta. Och de blir så påfallande tydliga i Giftas. Det märks direkt när agitatorn Strindberg går in och föreläser, och en del av novellerna är snarare debattinlägg i litterär form.

 

Och hur vill han egentligen ha det? Kvinnor som gifter sig för pengar och status är fel, men kvinnor som yrkesarbetar och försörjer sig själva är också fel. Särskilt om de har barn, vilket de förstås måste ha, för kvinnor utan barn är onaturligt. Att han målar in de stackars kvinnorna i ett ganska trångt hörn verkar inte bekomma honom det minsta. Kvinnoporträtten i Giftas är milt sagt onyanserade, de är över lag dumma våp som inte fattar att de borde vara tacksamma för den starka manliga hand som vill leda dem. För det är ju männen det är mest synd om, enligt Strindberg.

 

Hemsöborna däremot är en lättsam och roligt bok, som är väldigt mycket lättare att ta till sig i vår tid. Här tycker jag också att Strindbergs fantastiska gestaltningsförmåga kommer fram mycket bättre, människorna är mer nyanserade och blir därför också intressantare. Berättelsen kommer i fokus och åsiktsmaskinen Strindberg håller sig i bakgrunden. Hemsöborna är nog den bok som stått sig bäst och som fortfarande känns läsbar.

 

Frågan är ju vad jag ska gå vidare med nu? Vill jag bli provocerad eller bara njuta av språk och gestaltning? Kanske är halva grejen med Strindberg hans förmåga att just provocera? Det är ju det han gjort sig känd för. Och jag måste erkänna, att oavsett hur illa jag tycker om Strindbergs kvinnosyn i Giftas, så är den också intressant ur ett historiskt perspektiv. Det är ju när Stridberg ger sig på sin samtid som han brinner som mest.

Ljudbokslyssnandet har hållit i sig in i februari och har, tillsammans med ett antal korta diktsamlingar och ungdomsböcker, starkt bidragit till lässtatistiken. Hela 14 böcker hanns med den här månaden, varav 5 lyssnades på.

Tom Rachman - De imperfekta
Mia Ajvide - Mannen som föll i glömska (ljudbok)
Johanna Lindbäck - Saker som aldrig händer
Anna Charlotta Gunnarson - Utan titel
Stephen King - De öde landen (ljudbok)
Anna Hallberg - Colosseum, Kolosseum
Kirsten Hammann - Vera Winkelvir
Ulrika Knutson - Kvinnor på gränsen till genombrott
Marguerite Duras - Älskaren (omläsning)
Felicia Feldt - Felicia försvann (ljudbok)
Per Hagman - Cigarett (ljudbok)
Clara Diesen - staden din resa
August Strindberg - Giftas (ljudbok)
Lene Kaaberböl - Silverhästen

Bäst i februari: Kvinnor på gränsen till genombrott var väldigt intressant och inspirerande.

Sämst i februari: Per Hagman. Tråkig, tråkigare, tråkigast. Det här är en författare som åtminstone på pappret verkar passa mig, men i praktiken funkar det helt enkelt inte.

Antal fackböcker: 1, ovan nämnda favorit i februari.

Antal diktsamlingar: 2. Det var evigheter sen jag läste en diktsamling. Jag borde göra det oftare.

Antal ungdomsböcker: 3 (och bara en av dem var en recensionsbok)