Gothiques bokblogg

Liv arbetar som präst i en liten ort i Nordnorge, efter att ha flytt från sin väninnas självmord. Att hon blev just präst är lite av en slump, eller kanske en ingivelse från en högre makt. Oavsett vad var det inte ett självklart val. Prästgården delar hon med Nanna och hennes två döttrar, nittonåriga Maja och sladdbarnet Lillan. Men det är något med Maja som inte står rätt till, och Liv försöker förtvivlat nå fram till henne.

Hanne Ørstaviks Prästen (2004) är inte en helt lätt roman, även om själva grundhandlingen kan verka enkel. Det här är i själva verket en mångbottnad berättelse som utspelar sig på många olika plan, vilka ibland överlappar varandra. Här blandas minnen och fantasier med det som faktiskt händer, och gränserna är inte alltid tydliga. Allt skildras utifrån Livs perspektiv och hennes kamp med de stora frågorna kring tro, etik och moral. Det handlar också mycket om språkets förmåga, eller oförmåga, att binda samman människor och ge dem en gemensam grund att stå på.

Hanne Ørstavik har själv ett fantastiskt språk, mjukt och poetiskt samtidigt som det bjuder ett visst motstånd. Något som jag i och för sig tycker passar i just den här boken, som nästan kräver att bli läst i en långsam takt. Och det vinner den på, det är ganska mycket att smälta. Även om jag först upplevde den som lite trög drogs jag snart in i berättelsen, och den fortsätter att hålla sitt grepp om mig även efter att jag lagt ifrån mig boken.

Tidigare har jag läst Kallet – Romanen av samma författare, en roman som också innehåller religiösa undertoner, och tyckte mycket om den. Hanne Ørstavik är definitivt en författare som jag kommer att läsa mer av.