strindberg och jag - en uppföljning

Hur går det egentligen med den där Stridnbergutmaningen som jag trodde att jag skulle vara med i?  Att läsa fyra böcker av Strindberg under 2012. Tja, jag vet inte. Visserligen inledde jag starkt med att läsa Hemsöborna och Giftas i rask takt efter varandra, men sen dess har det varit dåligt med Strindberg för min del. Gjorde ett tappert försök att lyssna på En dåres försvarstal, men blev bara trött på Strindbergs ständiga gnäll. I stället lyssnade jag på Lena Einhorns Siri, och fick ju inte direkt en mer positiv bild av Stindberg efter det. Men jag tänker inte ge mig riktigt än. Jag vill nog läsa En dåres försvarstal, trots allt, men som riktigt pappersbok i stället för ljudbok. Även Inferno står på läslistan.

 

Men jag kan inte hjälpa att jag blir allt mer skeptisk till hela det här Strindbergåret. Är han verkligen så bra? Varje gång jag läser Strindberg får jag en känsla av tiden gått ifrån honom. Hans böcker är inte längre det sprängstoff de var när de först publicerades, och många av hans åsikter är rejält mossiga. Och även om jag själv är väldigt förtjust i Strindbergs dramatik måste det väl finnas massor av er aktuellare och intressantare pjäser att sätta upp. Redan innan Strindbergsåret var ju Strindberg en av de mest spelade på svenska scener, och jag misstänker att det kommer att fortsätta att vara så även i den närmaste framtiden. Egentligen ingen större skillnad alltså.

 

Jag har än så länge inget Strindberg-relaterat inbokat till bokmässan, men vi får se vad som dyker upp. Jag tänker som sagt ge honom en chans till, även om jag misstänker att jag aldrig kommer att ”gilla” Strindberg. Måste man förresten det bara för att man är litteraturvetare?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0