Gothiques bokblogg

Som jag skrev för ett tag sen har jag sen 1994 skrivit upp alla böcker jag har läst. Eftersom Den oändliga historien inte finns med i den listan betyder det att jag läste den innan jag började skriva upp, vilket betyder för över femton år sen. Förmodligen är det runt sjutton, arton år sen.
Med andra ord, det har hänt en hel del sen dess.
När jag läste boken första gången tokälskade jag den. Jag gick runt med ett fånigt leende och var allmänt salig. Jag minns det här jätteväl, och det var till stor del på grund av det minnet som jag bestämde mig för att läsa om den.
Då det begav sig första gången läste jag boken väldigt snabbt. Den här gången tog det över en månad. Och under den tiden hann jag läsa flera andra böcker som helt enkelt verkade locka mer. Saken är att jag helt enkelt inte kom in i boken på samma sätt nu. Bitvis kändes den till och med... jag skäms för att säga det...lite tråkig. Inte för att jag inte uppskattade den, men den där saliga pirrande känslan uteblev. Kan det ha med ålder att göra? Har jag blivit gammal och avtrubbad och utestängd från Fantásien för all framtid? Eller är det så att barndomsböcker helt enkelt är omgivna av ett nostalgiskt sken, att man minns den som bättre än de egentligen var eftersom ens krav var så mycket lägre?
I går läste jag i alla fall till slut klart Den oändliga historien. Och precis där, på de sista fem sidorna, när herr Koriander talar om Fantásien och alla sina resor där, kom det igen. Det där pirret, den där känslan av att vara nära något alldeles fantastiskt. Precis så som jag kom ihåg att det kändes första gången. Och när jag satte tillbaka boken i hyllan var det med samma smått saliga leende.
Nu funderar jag på om jag vågar läsa om Narnia-böckerna också, eller om jag ska låta dem förbli inpackade i sitt nostalgiska skimmer.