Gothiques bokblogg

 

”Vera winkelvir. Det är några som har uppfunnit henne.

Det är också OK. Så länge hon är ensam om det. Det kunde minsann lätt vara värre. Om det t.ex. fanns flera av hennes sort. Då skulle hon börja bli rädd för sig själv. Hon skulle tro att hon var en del av en rörelse. Och att den var världsomspännande och omöjlig att styra.”

 

Vera Winkelvir från 1993 var danskan Kirsten Hammanns (f. 1965) debutroman (efter diktsamlingen Mellan tänderna) och hon räknas som en av Danmarks främsta och egensinnigaste författare. Hon är flerfaldigt prisbelönad på hemmaplan, och har bland annat nominerats till Nordiska rådets litteraturpris två gånger, men få av hennes verk finns översatta till svenska.

 

 

 

Och Vera Winkelvir är verkligen en egensinnig roman. Här kastas logiken över bord och språket slår sig fritt från alla hämningar. Prosa och poesi ingår oheliga allianser där resultatet kan ta i stort sett vilken form och betydelse som helst. Och mitt i alltsamman står vår huvudperson, Vera Winkelvir, och precis som citatet ovan säger så är det några som har uppfunnit henne. Fast nu får hon hitta på resten själv, uppfinna ett liv, komplett med sociala sammanhang och frisör. Ibland går det bra, men för det mesta inte. Veras väg är kantad av missförstånd och missräkningar. Men det är inte alltid hennes fel. Hon för en kamp mot månaderna och riskerar att falla ur. Ibland får hon lust att döda, det kostar ju ändå bara 300 kronor i böter. Då och då kör hon huvudet i sin röda gummiväska med svarta prickar.

 

 

Vem är egentligen Vera? Är hon en människa? En android? En fantasi? Vem uppfann henne och varför? Det är inte lätt att få rätsida på den här boken, och jag tror inte heller att det är meningen att man ska det. Tolkningarna är oändliga. Veras värld känns både begränsad och oändlig, vad som helst kan hända men vissa saker upprepar sig. Är det för att de bär på en betydelse? Eller är det bara en slump? Ett stilgrepp?

 

 

Den som vill ha en rak, klar handling ska definitivt inte läsa den här romanen. Gillar man däremot att dras med av ett lekfullt, på gränsen till vansinnigt språk, oväntade och omöjliga paradoxer, och en hel del humor har man en hel del att se fram emot. För en sak är säker. Man har aldrig tråkigt i Vera Winkelvirs sällskap.

Jag minns fortfarande den panik jag kände en synnerligen kall februari för ungefär 20 år sen då snökaoset valde att slå till just vid bokrean. Det fanns mycket begränsade möjligheter att ta sig ens till Simrishamn, och att köra hela vägen till den stora bokhandeln i Ystad var uteslutet. Jag klättrade på väggarna! Till slut fick mamma nog, satte mig i bilen och körde på stora omvägar till Simrishamn så att jag åtminstone fick reahandla där.

 

Jag minns också den totala lycka jag kände då jag som nittonåring, med ett halvårsgammalt körkort i fickan, själv kunde ta bilen och köra de nio milen till Ystad för att gå på bokreastarten klockan tolv på natten, och få stå i kö och trängas. På den tiden köpte jag reaböcker urskillningslöst och impulsivt. Förmodligen står det fortfarande några reafynd från den tiden olästa i något bortglömt hörn av min bokhylla.

 

Numera är jag betydligt mer selektiv med mina reaköp, och de senaste åren har det bara blivit en tre, fyra böcker, på sin höjd. Jag är inte ett dugg intresserad av deckare i massupplagor eller glassiga kokböcker, men blir glad då jag hittar en liten diktsamling eller en intressant debutroman till nedsatt pris. Om man köper av bokhandelns eget restlager får man oftast också tag i snyggare utgåvor, inbundna i stället för specialtryckt kartonnage.

 

I år kom jag iväg till rean först på fredagen, och blev ärligt talat ganska besviken. Det känns verkligen som om bokhandlarnas utbud blir allt sämre, särskilt när det gäller skönlitterära romaner som inte är deckare. Läser folk inte romaner längre? Det som förr var reans huvudnummer är numera förpassat till ett hörn.

 

Symptomatiskt nog köpte jag inte en enda roman. I stället blev det Haruki Murakamis memoarbok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning och Siri Hustvedts Den skakande kvinnan, samt Ann-Christin Grammings Köp inte den här boken! som handlar om hennes år med köpstopp. Lite ironiskt köp såhär mitt i rean.

 

Och eftersom jag var så besviken på bokhandlarnas romanutbud gick jag hem och gjorde något som jag aldrig gjort förr, nämligen beställde reaböcker på nätet. Fyra stycken för att vara exakt, och alla romaner. Förr har jag varit skeptisk till att reahandla på nätet. Jag tycker om att gå och botanisera bland de fysiska böckerna. Men problemet är ju att det blivit färre och färre böcker att botanisera bland, när man som en annan inte tilltalas av deckare och kokböcker. Jag har verkligen försökt hålla ut och stå fast vid mina principer, men frågan är om det ens är lönt att bry sig om bokrean nästa år.

 

 

De första reafynden

 

Nu har jag satt i gång med Strindbergutmaningen som Ord och inga visor utlyst, och helt otippat är det novellsamlingen Giftas som blev först ut. Som ljudbok dessutom Egentligen hade jag ju tänkt börja med Hemsöborna eftersom vi läser den i en bokcirkel. Men så behövde jag en ljudbok och där, i bibliotekets fina Mediejukebox , fanns Giftas. Så varför inte?

 

Visserligen hade jag redan Giftas som tilltänkt alternativ (ihop med En dåres försvarstal och Inferno), även om jag inte hade tänkt det som ljudbok. Inläsningen är lite svajig och tog ett tag att komma in i, men underhållande är det, även om jag och Strindberg tycker olika om mycket.

I kväll är det sista avsnittet sv Sherlock, för den här gången. Men misströsta inte! Det finns fortfarande mycket spännande att läsa om den store detektiven. Råkar man dessutom (som jag) vara lite förtjust i tentakelförsedda monster kan jag varmt rekomendera antologin Shadows Over Baker Street. Sherlock Holmes vs. Cthulhu, helt enkelt. Här finns bidrag från några av mina absoluta favoritförfattare, som Neil Gaiman (vars A Study in Emerald är helt briljant), Elizabeth Bear, Barbara Hambly, Poppy Z. Brite och Caitlín R. Kiernan. Bara till att plocka fram när abstinensen blir för svår.

 

I ett försök att pigga upp mig själv i det kalla grå februarivädret köpte jag mig ett nummer av den nya tidningen ”Skriva”. En tidning som enligt egen utsago är full av inspirerande tips och spännande läsning för de av oss som älskar att just skriva.

 

Men går det verkligen att fylla en hel tidning med enbart skrivande?

 

Efter att ha läst igenom de flesta artiklarna så är min uppfattning ganska blandad. Visst, det finns en hel del av intresse här. Intervjuerna är bra, och jag gillar verkligen att läsa om hur de etablerade författarna ser på sitt skrivande. Men skulle inte en sådan artikel lika gärna kunna platsa i säg ”Vi Läser”? Störst behållning får jag av de ”vitamininjektioner” för ditt skrivande som Stewe Claesson, Sara Gordon, Gunnar Ardelius och Åsa Lantz levererar. En del råd är ganska basic för oss som hållit på med skrivandet i några år, andra känns fräscha och lockande. Artikeln om hur man får nyårslöftet om att skriva en bok att hålla fick mig mest att skratta. Skriva och ge ut en bok på ett enda år, liksom! Har ni ens en aning om hur långsam bokbranschen är? Man ska vara glad om man som debutant "bara" behöver vänta ett år mellan kontrakt och utgivning. För att inte tala om den tid det faktiskt tar att skriva, redigera och korrläsa boken. Bloggskolan var också ganska intressant, om än inte så verklighetsorienterad. Jag har ännu inte träffat på en blogg som innehåller faktarutor…

 

På det hela taget är det en fin och inbjudande tidning, men jag har svårt att se vem den riktar sig till. Alla hobbyskribenter därute? Eller till de av oss som tar skrivandet på lite större allvar? Och frågan är hur många nummer som går att få ihop utan att upprepa sig.

 

För egentligen så finns det ju bara en enda grundläggande sanning när det gäller skrivandet. För att bli bra på att skriva, måste du skriva. Det finns inga genvägar. Det spelar ingen roll hur många handböcker och inspirationstidskrifter man läser om du inte omsätter det i praktiken. Och efter mina snart sju år som cirkelledare i kreativt skrivande har jag märkt att det oftast är just där som skon klämmer. Jag blir ofta ombedd att tipsa om bra skrivhandböcker, och det gör jag gärna. Men när jag sen frågar om de lyckats skriva något också blir svaret ofta ett urskuldande leende och ett nej. Jag har haft cirkeldeltagare som på fullt allvar blivit förnärmade när jag säger åt dem att de faktiskt måste skriva hemma också. ”Men det hinner jag ju inte!” Nähä, men då kan du ju glömma den där boken du pratar om att skriva, för det kommer ju uppenbarligen aldrig att hända.

 

Fast på sätt och vis förstår jag dem. Det är ju mycket lättare att sätta sig ner med en snygg tidning och drömma lite, i stället för att starta datorn eller ta fram skrivblocket och faktiskt försöka få något verkligt gjort.

Precis som så många andra sitter jag just nu klistrad framför SVT1 halv tio på lördagskvällarna. Då är det ju Sherlock, den kanske smartaste, snyggaste och roligaste serie som går att se på TV just nu.

 

 

Jag måste erkänna att jag till en början var en smula skeptisk till upplägget. Sherlock Holmes i nutid, liksom, utan de viktorianska miljöerna, gatupojkarna, gaslamporna, hästdroskorna, kullerstenarna, pipan, kan det verkligen funka? Får man ens lov att göra så? Är det inte hädelse?

 

För det är ju så att jag är en inbiten Sherlock-fanatiker sedan späd ålder. I mina tidiga tonår läste jag så mycket Arthur Conan Doyle på en och samma gång att det fanns risk för överdosering och jag skäms inte för att erkänna att jag var mer än en smula förälskad i den store detektiven. När jag läst allt av Doyle gick jag vidare och letade upp några av alla de Sherlock-pastischer som skrivits. Bland favoriterna finns Laurie R. Kings romaner om Mary Russell och Mark Frosts De sju försvurna. Men Sherlock i nutid? Nja…

 

 

Jag hade fel! Sherlock i 2000-talet funkar fantastisk, mycket på grund av att serien trots allt håller sig tämligen nära ursprungsnovellerna, samtidigt som hänsyn har tagits till tidens förändringar. Bara en sådan sak att Watson har en blogg… det är ju fullständigt självklart! Serien är faktiskt mer trogen originalet än Guy Ritchies nya filmatiseringar med Robert Downey Jr. i huvudrollen, trots att de utspelar sig i ”rätt” tid. Jag älskar miljöerna i de nya filmerna, de har något lätt steampunkigt över sig som jag tilltalas av och som passar Sherlocks vetenskapsorienterade personlighet. Men oavsett hur svag jag är för Downey Jr. så är han inte Sherlock Holmes. Det är däremot Benedict Cumerbatch. Han är Sherlock i kubik, minst lika grinig, cynisk och rastlöst som han framställs i Conan Doyles noveller.

 

 

 

Men framför allt får jag samma känsla av att se Sherlock som jag som tonåring fick av att läsa novellerna. En nästan otålig uppslupenhet, att nästan inte kunna sitta still eftersom det verkligen är så spännande, och en förundran över hur väl allting faller på plats i slutändan. Boken har blivit film med gott resultat.

 

I år är det 100 år sen August Strindberg dog. Jag har inte tänkt nämnvärt över detta, bara noterat att det är så och sen lämnat det vid det. Men så hade vi en diskussion på bokcirkeln om vad vi skulle läsa härnäst. En av damerna framlade att hon var ganska besviken på de unga nya författarna, och kunde vi inte läsa något klassiskt? Diskussionen spann vidare och plötsligt var vi inne på Strindberg. ”Men ska vi ta och läsa nåt av Strindberg då?” slängde jag ur mig. ”Hemsöborna till exempel. Skulle det funka?” Alla nappade på förslaget. ”Ja, men det passar ju bra, nu när det är Strindbergår och allt.” Och så var cirkeln sluten.

 

Jag är ingen inbiten Strindbergsfanatiker. Mitt och Strindbergs förhållande har varit minst sagt svajigt och jag är faktiskt ganska kluven till den store mästaren. Det började med att vi tvingades läsa Röda rummet på gymnasiet, vilket inte var en hit för min del. Jag tror inte ens jag kom igenom halva boken. Träig och tråkig var omdömet från mitt sextonåriga jag. Men något år senare såg jag Ett drömspel på Hipp i Malmö, något som jag fortfarande räknar som en av mina stora teaterupplevelser.

 

Medan jag läste litteraturvetenskap ingick förstås en del Strindberg, och återigen tvingades jag ta mig an Röda rummet. Den här gången gick det bättre, jag klarade åtminstone av att läsa ut boken, men det var fortfarande inget som jag gick i spinn över. Tvärtom kändes den fortfarande ganska tråkig. Däremot fattade jag tycke för Strindbergs dramatik och läste både Fröken Julie och, ja, Ett drömspel med stor behållning.

 

Men jag måste erkänna att jag sen dess knapp ägnat Strindberg någon större uppmärksamhet, fast jag tänkt att man kanske borde. Och så plötsligt, Strindbergår och Hemsöborna. Någon dag efter att detta bokcirkelbeslut togs vandrade jag in hos Ord och inga visor och fann att hon utlyst en Strindbergsläsutmaning. Ja, varför inte, tänker jag, Jag har ju faktiskt redan börjat.

 

Den stora frågan är ju om all denna läsning kommer att få mig att omvärdera Strindberg som författare, om jag kanske till och med kommer att börja gilla honom lite, på riktigt.

 

Tja, vi får väl se.

Äntligen dags för årets första bokfila på Konditori Regnbågen. Läsesällskap blev Tom Rachmans De imperfekta.

Eftersom vi nu hunnit ända fram till februari var det semlor (i mitt fall inte vilken semla som helst utan en med saffran och vaniljkräm) som gällde, ihop med en liten färgglad blåbärsmacaron. Som man för övrigt kan matcha med bokfyndet man gjort tidigare på dagen.

Sambon fikade med Murakami och testade på en Karlsbadersemla och hallonmacaron. Lite matchning med boken där också faktiskt.

Januari har bjudit på ovanligt många tillfällen till att lyssna på ljudböcker, så jag har hunnit med nästan lika många såna som "vanliga". Och tur är väl det, annars hade statistiken för den här månaden sett bedrövlig ut. Så här blev det i alla fall:

Gail Carriger - Changeless
Chimamanda Ngozi Adichie - Lila hibiskus
Tomas Bannerhed - Korparna (ljudbok)
Stephen King - Revolvermannen (ljudbok)
Gail Carriger - Blameless
Helena von Zweibergk - Anna och Mats bor inte här längre (ljudbok)
Philippe Grimbert - Hemligheten
William Heinesen - Laterna Magica - Nya minnesnoveller"
Marie Hermanson - Himmelsdalen (ljudbok)
Susan Faludi - Den amerikanska mardrömmen
Stephen King - De tre bli dragna (ljudbok)

Bäst i januari: Det är svårt att slå Alexia Tarabotti. Gail Carrigers The Parasol Protectorate fortsätter att underhålla stort.

Sämst i januari: Ingen var egentligen dålig, men William Heinesen skulle jag nog inte ha tag mig an om det inte vore för den Nordiska läsutmaningen.

Månadens fackbok: Jo, jag ska ju försöka läsa en i månaden. Först ut blev Susan Faludi med Den amerikanska mardrömmen. Fascinerande och skrämmande om mytbildningen i amerikansk media efter 9/11, med betoning på könsrollerna.

Månadens överaskning: Att jag äntligen kommit igång med Stephen Kings epos Det mörka tornet som jag tänkt läsa ett tag nu. Del 1 till 4 finns som ljudböcker, så det är bara till att lyssna vidare.