Gothiques bokblogg

 

I ett försök att pigga upp mig själv i det kalla grå februarivädret köpte jag mig ett nummer av den nya tidningen ”Skriva”. En tidning som enligt egen utsago är full av inspirerande tips och spännande läsning för de av oss som älskar att just skriva.

 

Men går det verkligen att fylla en hel tidning med enbart skrivande?

 

Efter att ha läst igenom de flesta artiklarna så är min uppfattning ganska blandad. Visst, det finns en hel del av intresse här. Intervjuerna är bra, och jag gillar verkligen att läsa om hur de etablerade författarna ser på sitt skrivande. Men skulle inte en sådan artikel lika gärna kunna platsa i säg ”Vi Läser”? Störst behållning får jag av de ”vitamininjektioner” för ditt skrivande som Stewe Claesson, Sara Gordon, Gunnar Ardelius och Åsa Lantz levererar. En del råd är ganska basic för oss som hållit på med skrivandet i några år, andra känns fräscha och lockande. Artikeln om hur man får nyårslöftet om att skriva en bok att hålla fick mig mest att skratta. Skriva och ge ut en bok på ett enda år, liksom! Har ni ens en aning om hur långsam bokbranschen är? Man ska vara glad om man som debutant "bara" behöver vänta ett år mellan kontrakt och utgivning. För att inte tala om den tid det faktiskt tar att skriva, redigera och korrläsa boken. Bloggskolan var också ganska intressant, om än inte så verklighetsorienterad. Jag har ännu inte träffat på en blogg som innehåller faktarutor…

 

På det hela taget är det en fin och inbjudande tidning, men jag har svårt att se vem den riktar sig till. Alla hobbyskribenter därute? Eller till de av oss som tar skrivandet på lite större allvar? Och frågan är hur många nummer som går att få ihop utan att upprepa sig.

 

För egentligen så finns det ju bara en enda grundläggande sanning när det gäller skrivandet. För att bli bra på att skriva, måste du skriva. Det finns inga genvägar. Det spelar ingen roll hur många handböcker och inspirationstidskrifter man läser om du inte omsätter det i praktiken. Och efter mina snart sju år som cirkelledare i kreativt skrivande har jag märkt att det oftast är just där som skon klämmer. Jag blir ofta ombedd att tipsa om bra skrivhandböcker, och det gör jag gärna. Men när jag sen frågar om de lyckats skriva något också blir svaret ofta ett urskuldande leende och ett nej. Jag har haft cirkeldeltagare som på fullt allvar blivit förnärmade när jag säger åt dem att de faktiskt måste skriva hemma också. ”Men det hinner jag ju inte!” Nähä, men då kan du ju glömma den där boken du pratar om att skriva, för det kommer ju uppenbarligen aldrig att hända.

 

Fast på sätt och vis förstår jag dem. Det är ju mycket lättare att sätta sig ner med en snygg tidning och drömma lite, i stället för att starta datorn eller ta fram skrivblocket och faktiskt försöka få något verkligt gjort.

November är som bekant numera lika med National Novel Writing Month (NaNoWriMo). Utmaningen går ut på att skriva en roman (eller delar av en) på 50000 ord på en månad. Och det är ganska mycket arbete, kan jag intyga.

 

Jag har själv aldrig varit med i det här, och jag tänker inte vara det den här gången heller. Men det innebär inte att november kommer att vara helt utan romanskrivande för min del. Jag har bestämt mig för att köra mitt eget race och ta itu med redigeringen och korrekturläsningen av ett av mina redan färdigskrivna romanmanus. För jag har några stycken liggande. För mig har utmaningen nämligen aldrig legat i att skriva de där romanerna, utan i att arbeta vidare med dem, skriva om och finputsa dem. Arbetstiteln på romanen är Livsviktigt och det är en ungdomsroman, och det är ungefär allt jag kommer att avslöja om den här. Tanken är att jag vid månadens slut ska ha ett manus som är så pass genomarbetat att jag med gott samvete kan skicka det till förlagen.

Det nya nummret av Mitrania finns ute nu och jag har bidragit med en artikel om skräck och fantasy i Inger Edelfeldts författarskap.

Amelia och Vulkan utlyser en novelltävling med erotik som tema. Man kanske skulle vara med? Jag har ju faktiskt själv skrivit en hel del noveller med erotiska inslag. Men de tenderar att hamna i Eskapix allihopa. Jag undrar varför...

Både Eskapix och Mitraina har nya nummer ute just nu och jag har bidragit med texter till båda. I Eskapix är det förstås en skräcknovell, och åt Mitraina har jag skrivit en essä om svensk skräcklitteratur.
Mitraina har också med en lång recension av Catahyas novellantologi Tecken i aska och eld. Både antologin som helhet samt mitt eget bidrag Tecken i aska får bra betyg. Roligt!

Okej, jag vet att jag för det mesta lever i min helt egna lilla värld och därför missar lite allt möjligt som pågår därute i verkligheten, men hur i h-vete kunde jag missa att jag ska hålla skrivarcirkel med början nästa vecka? I dag damp nämligen deltagarlistan ner på hallmattan och jag kollade lite förstrött och noterade att det var rätt många anmälda. Sen tänkte jag inte mer på det just då. Först någon timmer senare kom jag mig för att kolla när kursen börjar. 26 februari! Konstaterade snabbt att detta datum infaller redan nästa vecka och att jag har gjort ungefär noll planering. 
Så nu vet ni vad jag kommer att syssla med de närmaste dagarna.

För den som har lust att gå en skrivarcirkel i Halmstad men inte kom med den här gången startar det en ny den 16/4-09.

Det här har varit en fullkomligt värdelös vecka. Förkylning och för mycket jobb är en dålig kombination. Min kropps reaktion på alltsammans verkar vara att utveckla en mildare form av narkolepsi, vilken yttrar sig så att jag somnar så fort jag sätter mig i en soffa och lutar mig tillbaka. Jag har sovit osannolikt mycket de senaste dygnen. Jag vet inte om det varit bra eller dåligt för mig, men när man sover blir det åtminstone inget skrivet...
Nej. dags för lite mer disciplin. De där bokrecensionerna skriver minsann inte sig själva. Och inte romanerna och novellerna eller dikterna heller för den delen...

Den här månaden medverkar jag inte bara i Eskapix, jag har också en novell med i fantasyföreningen Catahyas nya novellsamling Tecken i aska och eld. Tydligen har titeln inspirerats av just min novell Tecken i aska.

...fann jag på min dörrmatta då jag återvände till civilisationen efter en lång julhelg. Väldigt mycket svenskt som vanligt, vilket glädjer mig. Jag har alltid hävdat att de som påstår att John Ajvide Lindqvist är Sveriges enda skräckförfattare inte vet vad de snackar om.
Och by the way... jag vann Eskapixs novelltävling 2008! 

Jag har varit verksam som frilansskribent rätt länge nu. Min första novell publicerades för snart nio år sen och sen dess har det rullat på. Eftersom jag mest skriver i genrerna fantasy, skräck och sci-fi blir det ofta så att mina texter publiceras i mindre tidskrifter som Mitrania och Eskapix, men jag har också skrivit för större novelltidningar och dagstidningar.
Och alla har gett mig någon form av ersättning. Till och med från de små tidskrifterna som ofta drivs av eldsjälar utan något krav på vinst över huvud taget.
Ibland rör det sig bara om gratisexemplar av tidskriften, ibland är det en mindre summa pengar. Men poängen är att också dessa små tidskrifter inser vikten av att ta sina skribenter på allvar. Och att faktiskt ge honorar, även om det är litet, är ett sätt att göra just detta.
När jag gick på Författarskolan i Lund fick vi höra att vi aldrig skulle acceptera att våra texter publicerades helt gratis. Till och med en liten symbolisk gåva var bättre än ingenting alls. För det är faktiskt ett jobb vi gör. Men tyvärr är det så att många anser att det inte är viktigt att ersätta skribenter för deras arbete, eftersom äran i att bli publicerad anses som tillräcklig. Och problemet är att den här attityden går igen långt upp i kulturvärlden. Också etablerade författare har svårt för att få den ersättning de förtjänar och förväntas till exempel ofta delta i evenemang gratis eller att publicera texter i antologier utan honorar.
Det här är förstår helt uppåt väggarna fel.
Skrivandet är något som tar tid och energi, precis som alla andra jobb. Att jag som skribent älskar det jag gör ska inte användas som ursäkt för att jag inte ska få något för det jag faktiskt producerar.

Jag skriver detta eftersom jag själv nyss råkat ut för ett fall där det visat sig att jag i princip gett bort en text gratis (och en text jag tyckte väldigt mycket om dessutom). Kanske var jag alltför naiv när jag antog att ett gratisexemplar var det minsta man kunde begära, särskilt med tanke på att det inte utgick någon ersättning i form av pengar (vilket jag var införstådd med). Men jag hade fel och nu ångrar jag mig faktiskt lite. Jag vill inte vara med och stödja de här attityderna. De gynnar varken tidskrifterna eller författarna.  

Det nya nummret av Mitrania är ute och jag bidrar med en artikel/essä om China Miéville.

Eskapix recenseras av Kristianstadsbladet och där långt ner på slutet nämner de också...moi! Min första recension!

Min webbsida för det skrivande folket har äntligen blivit uppdaterad. Kolla in Rum för Ord där det nu finns lite nya övningar samt information om de kurser jag kommer att hålla i Halmstad till hösten. I fortsättningen hoppas jag kunna uppdatera sidan oftare med skrivtips och övningar.
Samtidigt funderar jag på om det är dags att lägga ner Nattliv, min första hemsida som nu har över nio år på nacken. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer jag troligen/förhoppningsvis att behöva en annan sorts hemsida. Fast jag kanske ska låta den här ligga uppe tills dess?

Eskapix # 6 är ute och ja, jag medverkar den här gången också. Liksom alla de här:

CAMILLA JÖNSSON: HAVETS DÖTTRAR  (mitt bidrag)
Vackert och erotiskt om en man och en sjövarelse

STEWE SUNDIN: NATTFÄRD
Skön skräckberättelse i klassisk stil

GUY DE MAUPASSANT: GRAVSKÄNDAREN
Klassisk skräcknovell med romantisk twist

GUNNAR BLÅ: DEMONEN
Den svenska litteraturens enfant terrible med erotisk skräck

FREDRIK F.G. GRANLUND: KÖTTETS LUST
Mörk och suggestiv fantasy.

KARL SMUTS: STADEN
Surrealistisk skräck från Göteborg

HP LOVECRAFT: OUTSIDERN
Klassisk skräck.

LYRIK
LINDA ÅGREN: LORELEI

SERIER
KIM W ANDERSSON: LOVE HURTS

ARTIKLAR
SKRÄCK OCH SEX

OMSLAG
ARANTZA

Jag är fortfarande förtjust över att det finns en sån här tidning på svenska. I den kan jag för första gången publicera skräck för vuxna. Tidigare har jag ju skrivit en hel del skräck för tjejtidningar, men det kräver också att jag håller mig inom deras rätt strikta ramar. Det får inte bli för provocerande. Men i Eskapix får jag vara helt hämningslös. I like!

Jag far skoningslöst med rödpennan över mitt stackars manus som allt mer börjar likna mordoffret i romanen. Alldeles blodrött! Och ibland känns det verkligen som om jag gör våld på min stackars bebis av ord. men samtidigt vet jag att den kommer att må bättre av det, det kommer att bli en renare och mer fokuserad berättelse av det. Och det är ju det jag vill. Jag vill att den här romanen ska bli så bra som jag nånsin kan få den. Det är ju nästan allvar nu ju!
Men visst, jag svettas. Tänker: herregud vad håller jag på med? Vad har jag gett mig in på? Tänker att det kanske är skönare att bara förbli en liten amatörförfattare utan stor press att leverera. Men samtidigt inte. För jag vet ju att det inte finns något alternativ, inte på allvar. Särskilt inte nu. Nu ska det bli riktigt förbannat bra. Nu ska jag leverera. Basta!

Annars sitter jag mest och läser John Ajvide Lindqvists nya, Människohamn. Mitt skräcksug verkar ha vaknat igen. Bra, bra, det är verkligen på tiden.

Den här våren har jag avstått från att hålla skrivarcirklar. Efter att ha hållit på oavbrutet med dem i nästan tre år så kände jag att jag behövde en paus. Jag var helt enkelt trött på det. Jag behövde ägna mig mer åt mitt eget skrivande, vilket jag verkligen har gjort den här vintern och våren, och med bra resultat också, jag är nästan klar med ännu en roman. Jag har också prövat något som är helt nytt för mig, nämligen att måla akvarell. Faktum är att det har varit väldigt givande att pröva att uttrycka sig i ett nytt medium. Jag är så hemma i skrivandet vid det här laget att jag helt glömt bort hur det är att vara nybörjare. Men med akvarellmålningen är jag verkligen nybörjare. Samtidigt ser jag många likheter mellan att måla och att skriva och jag börjar förstå att de flesta kreativa uttrycksmedel bygger på samma grund. Nämligen entusiasm, lust och oändligt med tålamod.

Nu är det dock dags att börja planera inför höstens skrivarcirklar och om vi får deltagare nog så blir det två. Jag ser verkligen fram emot att få leta fram och testa nya skrivövningar och fundera på kluriga skrivuppgifter. Den här pausen har alltså helt klart tjänat sitt syfte. Nu har jag lust till det här igen.

Men medan jag har legat lågt så har några av mina tidigare cirkeldeltagare utmärkt sig. En av den går just nu på Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola och de ger i vår ut en antologi. Den ser väldigt lovande ut tycker jag.
En annan är just nu en av de aktivaste deltagarna i Månpockets "Ordet är fritt"-tävling. Hitintills har hon fått två hedersomnämnanden. Dessutom har hon nyligen skickat sin första roman till förlag. Bra jobbat!
Jag är förstås väldigt stolt över dem båda två.

Det nya numret av Eskapix landade på min dörrmatta i dag, den här gången full av bland annat serier och skräckkonst. Och två noveller av mig förstås.

Mitt namn finner man även i Hallandsposten i dag då jag recenserar Jenny Tunedals diktsamling Kapitel ett. Betydligt mindre bloddrypande läsning än skräcknovellerna.

Jag skriver nästan jämt till musik. Och det går inte med vilken musik som helst, det måste passa till det jag skriver. Oftast har jag två, tre album som jag lyssnar på om och om igen under arbetet med längre projekt. Det är ett sätt att hitta rätt stämning på men också ett trick för att snabbt hamna i "skrivartrans". När jag vet att just den här musiken hör till det här projektet blir det också lättare att komma igång med skrivandet.  Mitt nuvarande projekt, Ekon, stod länge utan soundtrack men nu har jag äntligen hittat rätt musik. Det blev Hooverphonic - Blue Wonder Power Milk och Placebo - Meds. Båda har en lite vemodig ton som passar till den här berättelsen.

Andra skrivfavoriter är VNV Nation - Futureperfect, Depeche Mode - Black Celebration, The Cure - Bloodflowers och Disintegration, Magenta - Little Girl Lost och Tiamat - Judas Christ. På alla de här skivorna (och några till) har det funnits låtar som verkligen hjälpt mig att komma vidare, som på ett eller annat sätt hängt samman med det som hänt i berättelserna. På så sätt får mina skrivprojekt inte bara ett soundtrack utan också en "theme song".
Men det går inte att återanvända musik. Har jag en gång använt ett album till ett särskilt skrivprojekt så kan jag inte skriva något annat till samma musik sen. Ofta tar det ett år eller så innan jag över huvud taget kan lyssna på musiken igen, på vanligt sätt.

Jag har hört talas om andra författare som arbetar på samma sätt. Så vad har ni andra för skrivmusik?


Läser just nu: China Miéville - King Rat