Gothiques bokblogg

En passion som jag (och min sambo) verkar dela med många andra bokbloggare är den för te. Te tycks helt enkelt höra ihop med böcker. Är det taskigt väder ute? Gör inget, det är bara till att krypa upp i soffan/sängen/favoritfåtöljen med en bra bok en varm kopp…just det, te.

 

Hos oss dricks det te åtminstone tre gånger om dagen, till frukost, eftermiddag och kväll, och det är lösbladste som gäller. Tepåsar brukas bara i undantagsfall. Särskilt till kvällskoppen är det i stort sett obligatoriskt med en bok. På helgerna brygger vi gärna en extra stor kanna med te och sitter kvar i sängen i minst en timme, medan vi läser och smuttar på våra koppar med te.

 

När man då har en passion för både böcker och te är det inte så konstigt om man börjar intressera sig för böcker om te. De är inte så rysligt väl förekommande, men de finns och jag tänkte här presentera några av mina favoriter.

 

Med smak av te är en bok som innehåller lite av varje, recept, tefakta och stämningsfulla essäer. Dessutom full av fina bilder. Recepten i fråga handlar mest om mat, där te i olika smaker och former utgör en av ingredienserna. Men eftersom mycket av det är kötträtter och jag är vegetarian har jag inte lagat särskilt många av dem. Potatismoset med topping kryddad med rött te är dock en favorit. Men det är essäerna av Jan Sigurd som är den stora behållningen. Sigurd berättar skrönor och anekdoter från världens alla hörn, ofta självupplevda och alla med te som gemensamt tema.

Afternoon Tea innehåller inga essäer och mycket lite fakta. Däremot är den proppfull med härliga recept, alla på mumsiga tillbehör till just te, och massor av bilder att dregla över. Som det kakmonster jag är har jag förstås testat de flesta av de här recepten och alla har varit supergoda. Personliga favoriter är sconsen (med mycket smör och grädde i), Chocolate Tea Bread och Lemon Cake. Dessutom känns hela boken så väldigt brittisk, trots att författarna är svenska.

 

Te – Från Sencha till Lapsang är, enligt min sambo, den ultimata teboken. Fullproppad med fakta är den en tenörds våta dröm. Här snackar vi inte bara svart, grönt eller rött te. Nej, den här boken går in på djupet. Vi snackar sencha, oolong, assam och darjeeling, bladkvalité och grad av oxidering, tekannans och koppens betydelse för ett lyckat te. Det som inte går att läsa om te i den här boken är antagligen ändå inte värt att veta. Här finns också beskrivningar av olika sociala sammanhang där te spelar en central roll, som den japanska teceremonin och, förstås, afternoon tea. Har man inte varit tesnobb innan finns det risk att man blir det efter att ha läst den här boken.

 

 

 

I februari förra året hade jag en sjuk katt på djursjukhuset och var inte ett dugg peppad på bokrea, och ställde därför in det traditionella nattbesöket hos bokhandlarna. I år har jag en frisk katt och inga veterinärräkningar att bekymra mig om, men jag kände mig ändå inte särskilt peppad. Sån tur då att jag har en sambo som är lite galen och som ser till att få ut mig mitt i natten igen. För att handla böcker vid midnatt är ändå en rätt kul grej, tycker jag som aldrig handlar reaböcker på nätet.

 

Som vanligt var det eminenta Halmstads bokhandel som hade det absolut bredaste reautbudet i stan. Och då talar jag inte om det som fanns i katalogen, utan de drygt 3000 titlar som de plockat upp ur eget lager. Fem böcker fyndades, varav två diktsamlingar. Härligt att se lite smalare poesi på rean. Jag kom alltså hem med följande:

 

John Green – Var är Alaska?

Clara Diesen – staden din resa

Sofia Stenström – Klockan Ciao

Sadie Jones – Den utstötte

Lionel Shriver – Dagen efter

Alla utom Sadie Jones kom från lagergallringen. Det är möjligt att jag tar en tur förbi bokhandlarna igen om någon vecka, men just nu känner jag mig väldigt nöjd med det jag köpt. Alla är böcker som jag varit nyfiken på länge.

 

 

Bokfika på Skånskan.

När vi nyligen läste Anneli Jordahls bok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) i bokcirkeln för någon vecka sen stötte vi på ett problem som jag tänkt över mycket förr. Nämligen hur mycket i en bok som är sant respektive falskt, och om det har någon betydelse för själva läsupplevelsen.

 

Jordahls bok handlar som bekant om Ellen Key, en historisk person som faktiskt funnits och som det dessutom redan skrivit och forskats en hel del om. Frågan som nästan genast kom upp var hur mycket av Jordahls bok som var sann, och hur mycket som författaren själv hittat på. Det visade sig att en del hade svårt att skilja på den verkliga Ellen och Jordahls huvudperson, och helt enkelt såg allt i boken som verkliga händelser. Medan andra hakade upp sig på att Jordahl förmodligen hittat på alltsammans och fick svårt att komma in i boken på grund av det. Det gick så långt att rätten till att få skriva skönlitterärt om verkliga personer ifrågasattes. Samma diskussion uppstod förresten i min andra bokcirkel efter att vi hade läst Joyce Carol Oates Mörkt vatten som ju också bygger på en verklig händelse (läs mer om Chappaquiddick incidenten). Också där hade många av läsarna svårt att skilja på romanen och historiska fakta, och diskussionen kom att handla minst lika mycket om den verkliga olyckan som om den i boken.

 

Jag förstår problematiken. Det står visserligen roman på Jordahls bok, men samtidigt är så pass mycket av Ellen Keys faktiska liv återgett att det är omöjligt att säga var gränsen mellan den verkliga och den fiktiva Key går. Men den riktigt intressanta frågan är förstås huruvida detta spelar någon roll för själva läsupplevelsen. Måste jag veta någon om Ellen Key för att uppskatta boken, eller är det kanske rent av bäst att inte veta något alls?

 

Själv bryr jag mig sällan om vad som är sant eller falskt när jag läser. Huvudsaken är att jag känner något, att författaren når fram till mig. Och om det innebär att ljuga om verkliga personer för att det ska funka, så okej, låt gå för det. Dessutom är jag av den åsikten att något kan vara ”sant” utan att det för den delen är verkligt. Om författaren framkallat en verklig känsla hos mig, så är ju det som står i boken på sätt och viss sant. Kanske inte alla fakta är precis som de var i verkligheten, men om budskapet nått fram så bryr jag mig inte om sådana detaljer.

 

Jag har hört människor säga att de bara läser självbiografier och böcker baserade på verkliga händelser, eftersom de upplever de berättelserna som mer ”äkta” än ren skönlitteratur. Jag tror inte alls att det är så. För det första finns det ingen text som är 100% sann, eftersom minnet alltid är opålitligt. För att få ett sammanhang krävs fiktion och efterkonstruktioner. Utan det blir det ingen läsvärd text. Under min tid som lektör läste jag tillräckligt många självbiografiska manus för att inse detta, eftersom de flesta hade stora brister just där. Det går inte bara att skriva ner det man varit med om, så som man själv ser det, det krävs att man ger texten liv och sammanhang så att den når fram till läsaren också. Lika lite funkar det att bara skriva det man med historisk korrekthet vet om en person, man måste fylla ut luckorna med känslor och tankar också, för att bilden ska bli komplett. Även om man inte med exakthet vet vad en person tänkte i ett visst ögonblick. Man måste helt enkelt hitta på den biten.

 

I fallet Ellen Key enades vi om att Jordahls tolkning trots allt kändes rimlig, även om inte alla gillade just den tolkningen. Därmed inte sagt att det är den definitiva tolkningen av Keys liv och gärningar. Men den funkar, den säger oss något. Den är, i någon mening av ordet, sann.

 

Av någon anledning brukar januari alltid vara en bra läsmånad för mig. Kanske för att vädret sällan inbjuder till något annat än stillsam läsning i soffan ihop med en kopp te eller varm choklad. Detta är vad jag hann med under första månaden 2011:

Alice Munro - Nära hem
Maria Sveland - Att springa (ljudbok)
Petina Gappah - Sorgesång för Easterly
Charlaine Harris - From Dead to Worse
China Miéville - Looking for Jake and Other Stories
Diane Setterfield - Den trettonde historien (ljudbok)
John Ajvide Lindqvist - Låt de gamla drömmarna dö
Anna Gavalda - En dag till skänks (ljudbok)
Sigrid Combüchen - Spill
Amanda Hellberg - Döden på en blek häst
Suzanne Collins - Fatta eld
Martin Widmark - Den dansande djävulen


Bäst i januari: Det var många bra den här månaden. Till favoriterna hör Fatta eld, Spill, Döden på en blek häst och Den trettonde historien.

Sämst i januari: Egentligen ingen.

Månadens överaskning: Den trettonde historien som jag lånade av en slump för att jag var i desperat behov av ljudböcker. Sen visade den sig innehålla i stort sett allt som jag gillar: antikvariat, bibliotek, stora herrgårdar, mörka familjehemligheter, katter och varm choklad!