tegelstensutmaningen - uppdatering

Mellan jobb och julstök har det inte funnits särskilt mycket tid över till att blogga, eller ens läsa bloggar för den delen. Alltså missade jag nästan att tegelstensutmaningen från ord och inga visor nu är avslutad. Och jag måste säga att den för min del gick över förväntan.

 

Jag hann med både Dan Simmons Drood och Joyce Carol Oates Blonde och dessutom en bonustegelsten i form av Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol. Allt som allt 2498 sidor. Det verkar som om min tegelstensskräck är botad…

 

Blonde var förstås, precis som så många redan påpekat för mig, en alldeles underbar bok. JCO är en stilistisk mästare som lyckas skildra också det mest obehagliga och känslosamma med återhållsamhet och precision. Och själva berättelsen sen! Till en början kunde jag inte låta bli att slå upp saker som skildrades i boken för att se om de var sanna eller inte, men ganska snart slutade jag med det och lät JCOs berättelse om Norma Jeane Baker tala för sig själv, en berättelse som på sitt sätt känns precis lika sann, även om inte allt stämmer till punkt och pricka överens med verkligheten.

 

 

 


tegelstensutmaningen - uppdatering

Nu är det inte många veckor kvar på tegelstensutmaningen, utlyst av ord och inga visor. Och även om jag inte riktigt hållit den takt jag först hoppats på tror jag att det här kommer att gå vägen ändå. Min ursprungsplan var att börja på tegelsten nummer två, Blonde, i början på november och att försöka hinna läsa ut den innan månaden var slut. Det gick förstås helt åt skogen. Först i början på förra veckan fick jag tillfälle att ta tag i Blonde, och mitt nya mål är att bli klar med den till lucia.

 

Än så länge har jag läst ungefär 300 sidor, vilket betyder att det är runt 550 sidor kvar. Den här boken har gått mycket snabbare framåt än Drood, vilket förmodligen beror på att jag nu slipper slamomläsa recensionsböcker samtidigt.


Just nu tycker jag mycket bra om Blonde, även om jag tyckte den var lite seg i början. Älskar Oates språk, lättheten med vilken hon beskriver också de allra obehagligaste händelserna, att hon är så lågmäld, på ett sätt som bara gör alltsammans ännu intensivare. Tror inte att det ska bli något problem med att bli klar med den här i tid

drood

 

Nu är jag äntligen färdig med den första tegelstenen i tegelstensutmaningen! 958 sidor viktoriansk mysteriefrossa. Lika omfångsrik, spretig och dramatisk, som om den skrivits av Charles Dickens (eller för all del Wilike Collins) själv. Å andra sidan går den kanske alltför mycket i gråskalor för att passa den pryda viktorianska publiken, med en berättare som intar mer laudanum än vad som är brukligt och dessutom mer än gärna smädar en av den viktorianska erans största litterära idoler, Charles Dickens, så ofta han kommer åt. Tur att jag inte är en av dem då, för jag gillade verkligen det här. Jag pratar förstås om Drood av Dan Simmons. Det här är en berättelse som kommer att snurra i mitt huvud ett bra tag till, som trots sin tjocklek lämnar läsaren med mycket att fundera över. Dessutom är jag grymt imponerad över hur väl sammanhållen denna mastodontroman ändå är. Ännu mer imponerad blir jag över Simmons research, för det är förbaskat många detaljer som visat sig överensstämma med verkligheten. Simmons kombinerar fakta och fiktion på ett i det närmaste sömlöst sätt. Det går nästan inte att skilja det ena från det andra. Och det gör nästan boken ännu bättre. Nu när jag vet att den verklige Wilkie Collins (bokens berättare) faktiskt var en paranoid opiummissbrukare framstår han allt tydligare som en opålitlig berättare. Eller så var han egentligen inte paranoid alls…

 

Som sagt, den här kommer att snurra i skallen ett tag.

 

 

 

 


tegelstensutmaningen - uppdatering

Högen med recensionsböcker krymper stadigt och andra läsuppdrag börjar lida mot sitt slut. Vilket innebär att jag faktiskt haft tid att läsa Drood. Har nu kommit till sidan 648. Det är med andra ord ”bara” drygt 300 sidor kvar innan jag går i mål. Fast min plan att hinna läsa ut den innan månaden är slut lär inte funka, men förhoppningsvis ska jag inte dra över tiden så väldigt mycket.

Jag måste också säga att jag verkligen tycker om den här boken. Den är så mustig och spretig, och samtidigt lätt att hänga med i. Och tydligen har den gjort intryck på mig också. En natt drömde jag till om med om titelpersonen Drood (och alla ni som redan har läst boken inser att det inte är en alltigenom angenäm upplevelse).


bokcirkelrapport oktober

Så var det äntligen dags att träffas och prata böcker med mina tanter igen. Den här gången handlade det om Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol. Det visade sig att denna bitvis ganska dystra skildring av Nigeria och Biafrakriget föll de flesta i smaken.

 

Själv sträckläste jag stora delar av boken, dels på grund av tidsbrist, men också för att det faktiskt gick. Det är en sån bok. Mycket välskriven och med en bra blandning av innehåll. ”Den här boken har allt!” utropade en av damerna. ”Romantik, spänning, fakta.” Tydligen var det många som läst boken med både karta och uppslagsverk nära tillhands. Lusten att ta reda på vad som verkligen hade hänt var stor, men många fick också en känsla av att det gick lättare att ta åt sig de otäcka krigsskildringarna när det också fanns andra teman att engagera sig i.

 

Däremot hade nästan alla svårt för de nigerianska namnen, vilket gjorde diskussionen lite hackig, och också gjorde att det var svårt att hålla reda på de olika karaktärerna. För mig var de helt klart lättare att läsa än att uttala.

 

Men på det hela taget tyckte alla att det här var en mycket gripande roman, och omfånget på 682 sidor verkade inte ha varit ett hinder för någon.

 

Till nästa gång ska vi läsa Tahar Ben Jeolluns Den tjugosjunde natten.

tegelstensutmaningen - uppdatering

 

 

Den första tegelstenen är utläst och det blev, lite otippat, min bonustegelsten En halv gul sol. Mer om den kommer senare, efter att vi diskuterat den i bokcirkeln på tisdag. Ska bli intressant att se om alla orkade igenom den. Själv tyckte jag att den gick förvånansvärt snabbt att läsa (har klämt de sista 300 sidorna den här helgen), men så var den ju ”bara” 682 sidor och knappt hundra sidor över min bekvämlighetsgräns. Nu ska jag ägna lite tid åt stackars Drood som legat övergiven på byrån medan jag ägnat mig åt annat. Planen är fortfarande att läsa ut den den här månaden.


bonustegelsten

När jag antog Ord och inga visors tegelstensutmaning valde jag två rejäla bumlingar ur min egen boksamling, eftersom ett annat av mina projekt den här hösten är ju att försöka minska antalet olästa böcker i mina egna hyllor. Drood och Blonde klockar in på runt 900 sidor vardera, ett par rejäla tegelstenar således.  Särskilt Blonde, som jag har i inbunden version, går ju nästan att använda som ett vapen…

Men när jag började kolla runt vad andra läste, började jag fundera på hur många sidor som egentligen krävs för att kvalificeras som tegelsten, samtidigt som jag insåg att en av böckerna jag håller på med just nu skulle kunna räknas till kategorin, trots att den ”bara” är 678 sidor.

Jag talar om Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, min ena bokcirkels val till nästa träff.  Jag måste säga att jag blev lite stolt över mina tanter när de valde den här (jag hade inget med saken att göra), för i början var också de lite misstänksamma mot tjocka böcker, men det verkar de ju ha kommit över, för En halv gul sol fick odelat bifall. Det är nämligen tänkt att vi i bokcirkeln ska ha ett litet Afrika-tema vi med, passande så här efter bokmässan och allt.

Så det verkar som om det trots allt blir tre tegelstenar för mig i höst. Min plan just nu är att bli klar med de första två i oktober, varvat med recensionsböcker och novelläsning, för att sen ägna november åt Blonde.


tegelstensutmaningen - uppdatering

Tidigare i höst hakade jag på Ord och inga visors tegelstensutmaning, som går ut på att man ska läsa minst två riktigt tjocka böcker, så kallade tegelstenar, innan hösten är slut. Jag valde Drood av Dan Simmons och Blonde av Joyce Carol Oates.

 

Hur har det då gått? Inte jättebra, måste jag medge. Än så länge har jag bara hunnit 262 sidor in i Drood, vilket är min första bok i utmaningen. Till stor del beror det på att jag tvingats simultanläsa flera böcker samtidigt, eftersom jag har ett berg av recensionsböcker som måste skrivas om.

 

Över huvud taget har jag extremt mycket läsande framför mig i höst, eftersom jag dels är med i två olika bokcirklar, i en som deltagare och en som ledare, och dels tagit på mig en del andra intressanta uppdrag som innebär mycket läsning. Och allt det där utöver mitt ”vanliga” jobb som bokrecensent på Hallandsposten.

 

Jag ojar mig medan min sambo mumlar något om ”lyxproblem”. Men faktum är att det mesta av den här veckans fritid kommer att tillbringas i soffan med en bok. Så ärligt talat, jag har nog ingen rätt att klaga.


tegelstensångest

Ord och inga visor har utlyst en tegelstensutmaning, och jag hängde på, men inte utan lite skrämselhicka. Det är nämligen så att jag med åldern blivit lite rädd för tjocka böcker. Så länge de håller sig kring 600 sidor går det bra, men mer än så får mig att streta emot. Underligt, för när jag var yngre tvekade jag inte alls, utan gav mig glatt i kast med Stephen Kings oavkortade version av The Stand (runt 1200 sidor om jag minns rätt). Men någonstans började jag fråga mig själv: varför läsa långa böcker då man kan läsa många böcker? Det är ju onekligen så att för varje tegelsten hinner man med en tre, fyra normaltjocka romaner på runt 200 sidor. Och när man insett att man faktiskt inte har all tid i världen längre så blir det onekligen ett starkt argument mot tjocka bumlingar. Å andra sidan hävdar min sambo att det är läsupplevelsen som räknas, inte tjockleken på boken, och själv läser han såväl Bröderna Karamazov som Svärdet och spiran, utan att blinka. Lite pinsamt med tanke på att det är jag som ska föreställa den stora läsnörden i det här hushållet. Ironiskt nog har den här rädslan för tjocka böcker inte hindrat mig från att införskaffa dem. Därför står det just nu flera olästa tegelstenar i mina hyllor. Och nu har jag alltså antagit utmaningen att läsa åtminstone två av dem under hösten. Mitt val föll på Jocye Carol Oates Blonde, eftersom jag faktiskt verkligen gillar JCO och för att jag hört mycket gott om Blonde, samt på Dan Simmons Drood. Simmons är också en gammal bekanting för mig och Drood låter som perfekt läskig höstläsning.Jag har fram tills mitten av december på mig för att ta mig igenom båda, och det borde egentligen inte vara något problem. Uppdatering följer.


RSS 2.0