vidare mot nya utmaningar

Den Nordiska läsutmaningen avslutades ju i samband med Bokmässan, där jag dessutom lyckades lyssna på två av de författare jag läst. Innan jag går vidare till nästa utmaning, för naturligtvis finns det alltid fler, tänkte jag sammanfatta mitt nordiska år.

 

Totalt antal lästa böcker: 11

Antal böcker av kvinnor: 8

Antal böcker av män: 3

Antal romaner: 7

Antal diktsamlingar: 1

Antal novellsamlingar: 3

Antal egna böcker: 7

Antal biblioteksböcker: 4

Antal författare som var nya för mig: 4

Favoritbok: Åh, kom och se här - Hannele Mikaela Taivassalo, Jag vill behålla precis allting - Sanna Tahvanainen, och Nej tack – Anna-Leena Härkönen.

 

Ett av mina mål för utmaningen var att få läst en hel av allt det som står oläst i min egen bokhylla, och det lyckades jag ändå ganska bra med. Det var mest de små områdena, Färöarna, Åland och Grönland som tvingade mig till biblioteket. Romaner dominerar förstås, men jag lyckades få med en diktsamling och tre novellsamlingar. Jag verkar också ha en fäbless för finsk och finlandssvensk litteraur, då alla dessa hamnade bland favoriterna. Könsfördelningen är lite sned, men faktum är att jag rent generellt läser fler böcker av kvinnor än av män, oavsett genre. Det var inte heller särskilt många författare som var nya för mig, de flesta hade jag läst ett eller ett par verk av tidigare.

 

Nästa utmaning kommer att handla om …. böcker om böcker! Det är Västmanländskan som dragit igång den och den pågår fram till Världsbokdagen den 23 april. Jag botaniserar i mina hyllor och tror att första boken blir antingen Elizabeth Nobles Bokcirkelns bekännelser eller Alberto Manguels En historia om läsning.

 


nordisk läsutmaning del 11: danmark

 

Danska Pia Juul (f. 1962) anses vara en av de främsta författarna i sin generation och har skrivit såväl noveller, dikter och ungdomsromaner.

 

Mitt förfärliga ansikte är en sällsam samling noveller på gränsen mellan det smärtsamt allvarliga och det absurda och monstruösa. Det är kort och koncentrerat där situationerna på bara ett ögonblick ställs på sin spets. Det går aldrig att förutse Pia Juuls noveller, de invaggar en i en falsk känsla av trygghet för att plötsligt slå till och visa en aspekt som man inte ens visste fanns.

 

Vissa är mer direkta, som Examinanden, om en ung kvinna som kommer hem till släkten för att visa upp sin pojkvän, bara för att finna att de bjudit in hennes före detta flamma till släktmiddagen. Skuggan skulle kunna vara en sorts deckargåta där en privatdetektiv av någon sort inser att han blivit lejd för att agera som alibi för ett mord. Men de flesta novellerna ligger öppna för tolkning, och har därför sällan några definitiva slut.

 

Själv är jag ganska förtjust i den här typen av korta, öppna noveller, som man kan vrida och vända på och hela tiden finna nya nyanser hos. Jag önskar bara att jag tagit mig lite längre tid att läsa samlingen på, eftersom den knappast vinner på sträckläsning. En novell om dagen hade varit lagom, då hade det funnits tid att låta dem smälta emellan.

 

Det här är för övrigt min tredje Pia Juul-bok. Jag har även läst diktsamlingen sade jag, säger jag och novellsamlingen Den gången med hunden.


tematrio - norden på bokmässan

 

 

Denna vecka vill Lyrans Noblesser att vi berättar om tre favoriter från Norden - författare eller böcker! Eftersom jag tack vare den Nordiska läsutmaningen läst ovanligt mycket nordiskt i år känns det som en lätt match.

 

 

 

1. Tidigt i utmaningen läste jag finska Anna-Leena Härkönens senaste roman Nej tack, en svart men humoristisk relationsroman. Det lär bli mer av Härkönen för mig i framtiden.

 

2. Bland norrmänen är Hanne Örstavik en favorit. Hennes böcker är ofta mycket poetiska, lite drömska och mycket vackra. Hon kom för övrigt att medverka på bokmässan.

 

3. Den som vill sätta tänderna i något riktigt annorlunda ska läsa danska Kirsten Hammanns Vera Winkelvir, en surrealistisk berättelse med oväntat djup om en ung kvinna som vägrar foga sig i ledet.

 


nordisk läsutmaning del 10: norge

Huvudpersonen går runt i Christiania (Oslo alltså, inte i Köpenhamn) och svälter, skriver och får mer eller mindre underliga infall. Ungefär så kan man sammanfatta handlingen i Knut Hamsuns Svält. Och fastän jag vet att det här är en klassiker får jag lite samma känsla som när jag läser Strindberg, nämligen att det kanske är en liten aning överskattat. Men jag kommer tillbaka till det.

 

Hamsun är knappast svårläst. Språkligt och stilistiskt känns han hyfsat modern och lättillgänglig även för en nutida läsare, trots att romanen publicerades 1890. Min svenska översättning är visserligen från 1959, men går utmärkt att läsa.

 

Innehållet däremot. Jag växlar mellan fascination och irritation. Här finns en viss bohemromantik, fantasin om att leva på konsten och skriva nätterna igenom, att inte bry sig om det materiella utan i stället leva enbart för andliga värden. Nåja, det är ju en fin tanke men, som huvudpersonen märker, funkar den dåligt i verkligheten. Men måste man därför bli en sån egocentrerad gnällspik! Naturligtvis är huvudpersonen inte helt klar i skallen, vem skulle vara det under de omständigheter som han lever under, men ändå. För det mesta är han bara rent elak och verkar roas av att jävlas med folk. Pengar rinner som vatten mellan fingrarna på honom. Hela tiden hoppas han på att nästa artikel/avhandling/pjäs ska rädda honom från ruinens brant, men när han väl lyckas komma över några slantar försvinner de lika kvickt igen, ofta på något helt irrationellt eller onödigt. Men naturligtvis är det aldrig hans eget fel, det är gud och världen som vänt sig mot honom. Och inte blir jag mer förtjust i huvudpersonen när han börjar sura över att han inte får utnyttja kvinnan som mot förmodan låtit honom följa med henne hem sexuellt.

 

Nu låter det kanske som att jag inte alls gillade boken. Det är inte sant. Svält tilltalar mig på många sätt, särskilt genom bohemromantiken. Men, precis som med Strindberg, har kanske tiden gått förbi Hamsun, vilket gör det svårt att relatera till personerna. Jag vet inte hur Hamsuns ”hjälte” uppfattades när boken kom 1890, men jag tror att vi kan vara eniga om att han i dag inte ses som en direkt sympatisk person.


nordisk läsutmaning del 9: grönland

Grönland! Ja herregud, Grönland! Jag höll nästan på att glömma bort Grönland. En så pass stor ö och allt. Men det är ju, som ni säkert har märkt, inte helt lätt att hitta Grönländsk litteratur översatt till svenska. För att inte tala om författare som faktiskt bor och är verksamma på Grönland. Den enda roman jag kunde hitta som var tillgänglig på biblioteket var Ole Korneliussens Saltstoden och efter lite rekande på nätet insåg jag att jag nog inte ville läsa den. Så på vinst och förlust bad jag bibliotekariern att ta upp Ingamaj Becks Kärlekens benämningar från magasinet. Beck är i alla fall född på Grönland, även om hon inte bodde kvar där särskilt länge.

 

Upp kommer en bok med en helnaken kvinna utfläkt på en säng på omslaget och med tre manliga siluetter tornande i bakgrunden. Ungefär där började jag undra om jag inte gjort ett misstag ändå. Men det kändes lite taskigt att skicka ner den stackars bibliotekarien i magasinet igen, så jag höll god min, tackade för besväret och tog emot boken.

 

Nåja, nu var det inte fullt så illa. Men inte handlade det om Grönland i alla fall …

 

Boken är snarare en samling noveller eller ögonblicksbilder än en roman. Vi får titta in i flera olika kvinnors liv, en del befinner sig i någon form av kris, andra lever ganska lyckligt. Det genomgripande temat är hur man som kvinna lever, och överlever, i ett klimat som i huvudsak dikteras efter männens villkor. Alla kvinnorna anpassar sig i större eller mindre utsträckning efter männen som de förhåller sig till.

 

Boken kom 1983, men andas 70-tal. Det här är de klassiska kvinnofrågorna om hur man kan leva ihop med en man utan att ge upp sig själv, utan att ge efter helt och hållet för hans lust och önskemål. Och det håller förvånansvärt bra fortfarande. Boken känns ganska fräsch trots att den har nästan 30 år på nacken. Här finns plats för både det svarta allvarliga och det humoristiska, med små surrealistiska inslag här och var. Ingamaj Beck skriver väldigt bra och växlar nästan omärkligt mellan tredjeperson, jag-form och du-form. Särskilt det sista är jag väldigt förtjust i. Annars är boken väldigt lättläst (jag läste ut den på en eftermiddag).

 

Det här är väl ingen bok som jag skulle ha läst om det inte vore för utmaningen, men det är just det som gör det så häftigt. Att man ur biblioteksmagasinets mörker kan dra fram något som inte varit utlånat på åratal och få en riktigt trevlig lässtund utav det.

 

Och kom ihåg, döm inte boken efter omslaget!

 


nordisk läsutmaning del 8: island

 

Här kommer nu äntligen del 8 Nordiska läsutmaningen.

 

Frida kallas den synska flickan med hunden, men det är hon inte själv medveten om. Däremot är hon väldigt medveten om de döda, som hela tiden vistas i hennes närhet och med vilka hon för ett ständigt samtal. Genom Fridas förmåga blandad nutid, dåtid och framtid, till en berättelse om alla de starka och udda människorna som bor och har bott på Grandavägen 7 I Reykjavik.

 

 

Vigdís Grímsdóttir är nog min favorit bland de isländska författarna och jag har läst flera böcker av henne tidigare, även om det var ett tag sen senast. Trots det tog det sin lilla tid att ta sig igenom Grandavägen 7. Boken är inte helt lätt att komma in i.

 

 

 

 

 

Egentligen utspelar sig alltsammans under en och samma dag, men genom Fridas förmåga rör sig berättelsen också genom dåtiden, där hon själv finns med som en osynlig observatör. Hon går också ut ur sig själv och berättar om sig själv i tredje person då handlingen kräver att hon avslöjar mer om sig själv än hon egentligen är bekväm med. Allt detta gör att det inte är alltid är klart var och när och hos vem vi befinner oss, scenerna kan växla ganska tvärt och jag fick flera gånger gå tillbaka och läsa om.

 

Men allt eftersom dras jag faktiskt in i berättelsen och får till slut klarhet i hur alla personer hänger samman. Grímsdóttir skriver som vanligt förbaskat bra, poetiskt och lekfullt och lätt, även då ämnena blir mörka och svåra. Som vanligt balanserar hennes berättelser på gränsen mellan det verkliga och det fantastiska. Det går inte att avgöra huruvida Frida verkligen är synsk eller om hon bara inbillar sig alltsammans, men det är också just den osäkerheten som gör romanen intressant. Kul också med en metaberättelse om diktaren som vill skriva en roman om Grandavägen 7 och därför har samlat på sig en massa information om dess innevånare, gamla såväl som nuvarande.

 

Att det blev just Grandavägen 7 i den här utmaningen beror helt enkelt på att den stått oläst alldeles för länge i min bokhylla, ett öde den inte varit förtjänt av. Nå, nu är det avhjälpt.


nordisk läsutmaning del 7: finland

 

”Åh, kom och se här! Kom och se!

Dörren öppnas. Men det är större än så, viktigare än en hand som öppnar en dörr och någon som står och väntar. Vänta! Kom och se, det kan knappast bli mer avgörande, nej inte ens slutet kan bli större än detta, inte ens ett böljande hårsvall och fragment av ett huvud mot ett rödfuktigt ekgolv, hur ödesdigert det än kan verka.

Det är bara ett slut.

Ty detta är

verkligen

ett möte.”

 

Jag fick upp ögonen för Hannele Mikaela Taivassalo då jag läste hennes förra roman, Fem knivar hade Andrej Krapl, en i det närmaste Twin Peaks- inspirerad historia om en ung kvinna som beger sig ut på en otrolig resa. Det finns liknande drag i Åh, kom och se här, även om miljöerna är mer vardagliga.

 

Här dras vi in i ett komplicerat drama som berör flera personer. En del av dem står varandra nära, andra rör sig i utkanten av den mänskliga gemenskapen. Kommer och går efter eget behag och kan inte hållas kvar ens av kärlek. Inte alla av dem har namn, de bär bara sina epitet, som kvinnan med det rödtonade håret. Redan från första sidan vet vi hur det kommer att sluta, det spännande är att få veta hur och varför det gick som det gick. Handlingen flyttar sig mellan Helsingfors och Stockholm, via färjorna som ständigt glider fram över havet. Det mesta utspelar sig parallellt med vartannat, växlande från ett ögonblick till ett annat någon annanstans. Vi rör oss lika obehindrat framåt som bakåt i tiden, men trots det blir det inte rörigt.

 

Stilen och tonen är helt egen. Taivassalo växlar mellan ett tredjepersonsperspektiv, för att ibland tilltala läsaren direkt, ofta med utropet ”Åh, kom och se här”. Ibland låter hon karaktärerna tilltala läsaren, låter dem bli uppmärksamma på oss. På så sätt går berättelsen in och ut i sig själv, tills man som läsare inte är helt säker på var man befinner sig. I berättelsen, eller utanför? Kanske är också vi bara karaktärer i en roman. Texten kommenterar sig själv, är alltid medveten om att den är just en text, samtidigt som den också gör anspråk på att vara liv. ”Livet är en snårskog. Texten är ett snår. Man måste ta sig fram varsamt, med noggranna fingrar lossa en mening från en mening, en utväxt från en utväxt.”

 

Det tog ett tag för mig att komma in i Åh, kom och se här. Den är inte lika direkt som debutromanen och många trådar i berättelsen lämnas lösa, men kanske är det också så det är i livet. Däremot gillar jag verkligen Taivassalos språk och stil, som skapar den suggestiva stämningen som genomsyrar romanen. Det här är helt klart en författare som jag kommer att fortsätta att läsa.

 

 


nordisk läsutmaning del 6: åland

 

”för en stund

försvinner allt förstånd

jag ror omkring i ditt ögas sjö

och stiger iland”

 

Jag läser den som en roman, Sanna Tahvanainens diktsamling Jag vill behålla precis allting, för allting i den hänger samman. En berättelse i poetisk form. Ett språk som är både prosa och lyrik. Ett jag, ett du, ett barn. En familj, men kanske ändå inte. Ett landskap i vattnet, öar, klippor. Eftersom jag vet att författaren bor på Åland tänker jag mig att det är där någonstans, bland skären. Men också resor har betydelse, familjen rör på sig, bor i främmande hotellrum, i tält. Jaget genomsyras av en rastlöshet, kan aldrig vara stilla.

 

Ett jag, ett du och ett barn. Ett jag som nog helst hade velat ha duet för sig själv, ser barnet som en liten inkräktare. Eftersom det trots allt är en diktsamling är det mycket som lämnas osagt. Några raka förklaringar finns inte, allt är öppet för tolkning.

 

Men det är ju det jag gillar med poesin, att det finns så många ingångar. Att det finns utrymme att bygga en egen historia, inuti den som författaren målar upp. Jag bygger min egen historia ihop med Sanna Tahvanainen, och jag känner igen mig i det hon skriver. Jag lever mig in i det.

 

Och jag vill också behålla precis allting.

 

”det är du som har lärt mig

allt jag vet om avstånd och längtan”


nordisk läsutmaning del 5: norge

Liv arbetar som präst i en liten ort i Nordnorge, efter att ha flytt från sin väninnas självmord. Att hon blev just präst är lite av en slump, eller kanske en ingivelse från en högre makt. Oavsett vad var det inte ett självklart val. Prästgården delar hon med Nanna och hennes två döttrar, nittonåriga Maja och sladdbarnet Lillan. Men det är något med Maja som inte står rätt till, och Liv försöker förtvivlat nå fram till henne.

 

Hanne Ørstaviks Prästen (2004) är inte en helt lätt roman, även om själva grundhandlingen kan verka enkel. Det här är i själva verket en mångbottnad berättelse som utspelar sig på många olika plan, vilka ibland överlappar varandra. Här blandas minnen och fantasier med det som faktiskt händer, och gränserna är inte alltid tydliga. Allt skildras utifrån Livs perspektiv och hennes kamp med de stora frågorna kring tro, etik och moral. Det handlar också mycket om språkets förmåga, eller oförmåga, att binda samman människor och ge dem en gemensam grund att stå på.

 

 

Hanne Ørstavik har själv ett fantastiskt språk, mjukt och poetiskt samtidigt som det bjuder ett visst motstånd. Något som jag i och för sig tycker passar i just den här boken, som nästan kräver att bli läst i en långsam takt. Och det vinner den på, det är ganska mycket att smälta. Även om jag först upplevde den som lite trög drogs jag snart in i berättelsen, och den fortsätter att hålla sitt grepp om mig även efter att jag lagt ifrån mig boken.

 

 

Tidigare har jag läst Kallet – Romanen av samma författare, en roman som också innehåller religiösa undertoner, och tyckte mycket om den. Hanne Ørstavik är definitivt en författare som jag kommer att läsa mer av.


nordisk läsutmaning del 4: danmark

 

”Vera winkelvir. Det är några som har uppfunnit henne.

Det är också OK. Så länge hon är ensam om det. Det kunde minsann lätt vara värre. Om det t.ex. fanns flera av hennes sort. Då skulle hon börja bli rädd för sig själv. Hon skulle tro att hon var en del av en rörelse. Och att den var världsomspännande och omöjlig att styra.”

 


Vera Winkelvir från 1993 var danskan Kirsten Hammanns (f. 1965) debutroman (efter diktsamlingen Mellan tänderna) och hon räknas som en av Danmarks främsta och egensinnigaste författare. Hon är flerfaldigt prisbelönad på hemmaplan, och har bland annat nominerats till Nordiska rådets litteraturpris två gånger, men få av hennes verk finns översatta till svenska.

 

 

 

Och Vera Winkelvir är verkligen en egensinnig roman. Här kastas logiken över bord och språket slår sig fritt från alla hämningar. Prosa och poesi ingår oheliga allianser där resultatet kan ta i stort sett vilken form och betydelse som helst. Och mitt i alltsamman står vår huvudperson, Vera Winkelvir, och precis som citatet ovan säger så är det några som har uppfunnit henne. Fast nu får hon hitta på resten själv, uppfinna ett liv, komplett med sociala sammanhang och frisör. Ibland går det bra, men för det mesta inte. Veras väg är kantad av missförstånd och missräkningar. Men det är inte alltid hennes fel. Hon för en kamp mot månaderna och riskerar att falla ur. Ibland får hon lust att döda, det kostar ju ändå bara 300 kronor i böter. Då och då kör hon huvudet i sin röda gummiväska med svarta prickar.

 

 

Vem är egentligen Vera? Är hon en människa? En android? En fantasi? Vem uppfann henne och varför? Det är inte lätt att få rätsida på den här boken, och jag tror inte heller att det är meningen att man ska det. Tolkningarna är oändliga. Veras värld känns både begränsad och oändlig, vad som helst kan hända men vissa saker upprepar sig. Är det för att de bär på en betydelse? Eller är det bara en slump? Ett stilgrepp?

 

 

Den som vill ha en rak, klar handling ska definitivt inte läsa den här romanen. Gillar man däremot att dras med av ett lekfullt, på gränsen till vansinnigt språk, oväntade och omöjliga paradoxer, och en hel del humor har man en hel del att se fram emot. För en sak är säker. Man har aldrig tråkigt i Vera Winkelvirs sällskap.


nordisk läsutmaning del 3: färöarna


William Heinesen (1900-1991) är en av de stora färöiska författarna, flerfaldigt prisbelönad med bland annat Nordiska rådets litteraturpris. Han skrev både romaner, noveller och dikter,  dock mest på danska, men översatte själv sina verk till färöiska. De flesta av hans verk utspelat sig också där. Heinesen var dessutom verksam som konstnär och kompositör. 

Laterna Magica är en samling noveller, eller snarare skrönor och berättelser om udda livsöden från Färöarna. Vi möter Styva Stine som ständigt väntar på mannen som försvann till sjös, också då inget hopp om återvändande finns kvar, Bölepojken som ovetande blir förälskad i sin halvsyster, Varma Fanny som är notoriskt otrogen, samt flera andra vanliga och mindre vanliga människor. Ramberättelsen är en promenad genom hemstaden Tórshavn, som har tusenåriga anor, som författaren företar sig just i skymningen, och läsaren är hans följeslagare. Heinesen glider obehindrat fram och tillbaka genom tidsåldrarna, tilltalet är familjärt och gemytligt. Vissa berättelser har drag av magisk realism medan andra är vardagliga små iakttagelser. På det hela taget en rätt trevlig bekantskap, även om det ålderdomliga språket ibland framkallade gäspningar. Å andra sidan använder han sig av mycket humor och många färgstarka metaforer i sitt skrivande som väl kompenserar för de lite tristare bitarna. Laterna Magica var en av hans sista böcker och utkom 1985.

Trots att Heinesen ändå är tämligen känd hade jag inte hört talas om honom innan jag antog den här utmaningen. Om jag läser nåt mer av honom återstår att se. Å ena sidan är det spännande att läsa böcker från ett geografiskt område som annars lätt går en förbi, och att Heinesen älskar sitt Färöarna är omisskännligt. Å andra sidan känns Heniesens språk och stil som sagt en smula daterat, men har man överseende med, eller till och med gillar det, så kan jag varmt rekommenderar honom för den som är nyfiken på Färöisk litteratur.

nordisk läsutmaning del 2: island


 

”Marie-Sophie räknade till tre för sig själv, tog ett hårdare tag i brödkaveln, slet upp dörren och exploderade i skratt: Raklång på skafferigolvet låg en utmärglad man i de slitna resterna av en rock, på fötterna bar han något som påminde om skor.”

 

I en liten tysk stad kallad Kükenstadt arbetar den unga Marie Sophie på stadens värdshus. Ute i världen rasar kriget, men i staden går livet sin stilla gång, tills Marie-Sophie en morgon hittar en utmärglad främling i skafferiet. Hon blir genast satt till att vakta den mystiske mannen, instängd i ett av värdshusets lönnrum, något som kommer att förändra hennes liv för alltid.

 

Dina ögon såg mig är en milt sagt myllrande roman, kollektivroman och magisk realism i ett, som berör såväl människorna i staden, som änglar och sagoväsen. Handlingen snirklar sig fram då Sjón kastar sig från den ena berättelsen till den andra, väver ihop och sliter isär. Sanning och myt blandas utan tydlig åtskiljning, sagor och sägner lever sida vid sida med andra världskrigets hårda verklighet. Och slutet är förstås öppet för tolkningar. Jag kan inte säga att jag är helt överförtjust i hans sätt att berätta, men det är onekligen originellt och oförutsägbart, fascinerande på sitt sätt. Språket är poetiskt och fullt av fantasifulla metaforer. Att Sjón skriver texter åt Björk förvånar mig inte ett dugg, det känns som om de lever lite i samma universum.

 

Även om jag inte direkt fastnat för den här romanen är det möjligt att jag försöker mig på att läsa mer av Sjón vid något annat tillfälle.


nordisk läsutmaning del 1: finland

”Jag vill framhålla att vi är vuxna människor. Vi har till exempel accepterat att man inte kan få allt här i livet. Att man får vara glad bara det blir hälften. Eller en tredjedel. Somliga kallar det mognad. Jag kallar det en katastrof.”

 

Första boken i den nordiska utmaningen är avklarad. Temalandet är Finland och mitt val föll på romanen Nej tack av Anna-Leena Härkönen.

 

Det här relationsromanen fick mig genast att tänka på Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Det är lite av samma hopplösa dömda stämning över den. I centrum står fyrtiotvååriga Heli, till synes lyckligt gift med Matti sen fjorton år, och tillsammans har de en tonårig dotter. Fast naturligtvis är ingenting som det ser ut. Matti vill nämligen inte ha sex. Matti vill faktiskt inte mycket alls, förutom att bli lämnad ifred med sin dator, medan den allt mer frustrerade Heli kämpar för att få någon sorts kontakt. Det går inget vidare, och konflikterna kommer allt tätare. Så när Heli träffar en fjorton år yngre man, som mer än gärna demonstrerar exakt hur mycket han tänder på henne, är frestelsen för stor för att motstå.

 

Upplägget är till synes ganska klassiskt. Går det att rädda förhållandet? Eller är det bara att ge upp och se sig om efter något annat? Är en separation ett misslyckande eller ett steg framåt? Och framför allt, vad har vi rätt att kräva av varandra i en relation? Just den sista frågan är kanske den viktigaste i den här romanen. Hur mycket bör man egentligen arbeta på att få en relation att fungera? Eller är det faktum att man alls måste anstränga sig ett tecken på att något är fel?

 

Anna-Leena Härkönen skriver på ett väldigt osentimentalt och lite cyniskt sätt som jag gillar. Relationsromaner är i vanliga fall kanske inte min kopp te, men den här funkar, just för att hon vågar ta ut svängarna så mycket mer. Dessutom genomsyras hela romanen av en ganska svart och bitsk humor. Heli sätter sig demonstrativt upp mot alla gamla normer och vägrar nöja sig med bara en liten bit av kakan, vägrar vara den som ensam tar ansvar för att familjelivet ska fungera. På så sätt är det här en ganska upplyftande roman. Heli är sina brister till trots ingen dum förebild.


nordisk läsutmaning

Man sitter på jobbet och har lite tid över, så man slösurfar runt på några bokbloggar. Hittar en spännande läsutmaning och tänker ”åh, häftigt, det där kanske man ska vara med på”. Skickar iväg en munter kommentar, surfar vidare, tänker inte så mycket mer på saken. Dagen efter kollar man sin mejl och där finns plötsligt en inbjudan till läsutmaningen som man nästan glömt bort att man anmält sig till.

 

Händer sånt här er andra också?

 

Men jag tänker inte banga ur, nu är det dags att ta tag i en nordisk läsutmaning, arrangerad av Dantes bibliotek. Det går till så här: tanken är att läsa en bok av en nordisk författare i månaden, fram till nästa bokmässa, som ju ska ha just nordisk litteratur som tema. I slutet av varje månad skriver man en liten recension på bloggen om den bok man läst.

 

Lässchemat är som följer:

November: Finland
December: Island
Januari: Färöarna
Februari: Danmark
Mars: Norge
April: Åland
Maj: Finland
Juni: Island
Juli:  Grönland
Augusti: Norge
September: Danmark

 

Det som ger mig huvudbry just nu är förstås Färöarna och Grönland, så tips emottages tacksamt redan nu.

 

Fösta boken blir för min del Anna-Leena Härkönens Nej tack, som jag alldeles strax ska sticka iväg och låna. Annars tänkte jag använda det här som en bra ursäkt för att läsa de nordiska författare som står olästa i min hylla.

 


RSS 2.0