Gothiques bokblogg

 

Danska Pia Juul (f. 1962) anses vara en av de främsta författarna i sin generation och har skrivit såväl noveller, dikter och ungdomsromaner.

 

Mitt förfärliga ansikte är en sällsam samling noveller på gränsen mellan det smärtsamt allvarliga och det absurda och monstruösa. Det är kort och koncentrerat där situationerna på bara ett ögonblick ställs på sin spets. Det går aldrig att förutse Pia Juuls noveller, de invaggar en i en falsk känsla av trygghet för att plötsligt slå till och visa en aspekt som man inte ens visste fanns.

 

Vissa är mer direkta, som Examinanden, om en ung kvinna som kommer hem till släkten för att visa upp sin pojkvän, bara för att finna att de bjudit in hennes före detta flamma till släktmiddagen. Skuggan skulle kunna vara en sorts deckargåta där en privatdetektiv av någon sort inser att han blivit lejd för att agera som alibi för ett mord. Men de flesta novellerna ligger öppna för tolkning, och har därför sällan några definitiva slut.

 

Själv är jag ganska förtjust i den här typen av korta, öppna noveller, som man kan vrida och vända på och hela tiden finna nya nyanser hos. Jag önskar bara att jag tagit mig lite längre tid att läsa samlingen på, eftersom den knappast vinner på sträckläsning. En novell om dagen hade varit lagom, då hade det funnits tid att låta dem smälta emellan.

 

Det här är för övrigt min tredje Pia Juul-bok. Jag har även läst diktsamlingen sade jag, säger jag och novellsamlingen Den gången med hunden.

" - Har ni inga sallader? frågar en mager kvinna i fyrtioårsåldern.

- Nej, säger jag. Men vi har gröna mackan. Grovt bröd, ruccola, chévre, soltorkade tomater, groddar, gurka ..."

 

Det är inte bara kokböcker som man kan få matinspiration från. Det går lika bra med Katarina von Bredow. Tyvärr hade jag inga groddar ...

 

 

 

 

Jag: Jag vet inte om jag vill köpa den, men jag kan inte riktigt hålla fingrarna borta.
Sambon: Menar du 50 skäms-boken?
Jag: Precis

Hur går det egentligen med den där Stridnbergutmaningen som jag trodde att jag skulle vara med i?  Att läsa fyra böcker av Strindberg under 2012. Tja, jag vet inte. Visserligen inledde jag starkt med att läsa Hemsöborna och Giftas i rask takt efter varandra, men sen dess har det varit dåligt med Strindberg för min del. Gjorde ett tappert försök att lyssna på En dåres försvarstal, men blev bara trött på Strindbergs ständiga gnäll. I stället lyssnade jag på Lena Einhorns Siri, och fick ju inte direkt en mer positiv bild av Stindberg efter det. Men jag tänker inte ge mig riktigt än. Jag vill nog läsa En dåres försvarstal, trots allt, men som riktigt pappersbok i stället för ljudbok. Även Inferno står på läslistan.

 

Men jag kan inte hjälpa att jag blir allt mer skeptisk till hela det här Strindbergåret. Är han verkligen så bra? Varje gång jag läser Strindberg får jag en känsla av tiden gått ifrån honom. Hans böcker är inte längre det sprängstoff de var när de först publicerades, och många av hans åsikter är rejält mossiga. Och även om jag själv är väldigt förtjust i Strindbergs dramatik måste det väl finnas massor av er aktuellare och intressantare pjäser att sätta upp. Redan innan Strindbergsåret var ju Strindberg en av de mest spelade på svenska scener, och jag misstänker att det kommer att fortsätta att vara så även i den närmaste framtiden. Egentligen ingen större skillnad alltså.

 

Jag har än så länge inget Strindberg-relaterat inbokat till bokmässan, men vi får se vad som dyker upp. Jag tänker som sagt ge honom en chans till, även om jag misstänker att jag aldrig kommer att ”gilla” Strindberg. Måste man förresten det bara för att man är litteraturvetare?

 

 

Denna vecka vill Lyrans Noblesser att vi berättar om tre favoriter från Norden - författare eller böcker! Eftersom jag tack vare den Nordiska läsutmaningen läst ovanligt mycket nordiskt i år känns det som en lätt match.

 

 

 

1. Tidigt i utmaningen läste jag finska Anna-Leena Härkönens senaste roman Nej tack, en svart men humoristisk relationsroman. Det lär bli mer av Härkönen för mig i framtiden.

 

2. Bland norrmänen är Hanne Örstavik en favorit. Hennes böcker är ofta mycket poetiska, lite drömska och mycket vackra. Hon kom för övrigt att medverka på bokmässan.

 

3. Den som vill sätta tänderna i något riktigt annorlunda ska läsa danska Kirsten Hammanns Vera Winkelvir, en surrealistisk berättelse med oväntat djup om en ung kvinna som vägrar foga sig i ledet.

 

 

Man vet att man haft fullt upp med annat när man plötsligt vaknar till, blinkar förvånat mot omgivningen och inser att det är bokmässa nästa helg. Alltså var jag tvungen att omedelbart logga in på mässplaneraren och sätta ihop ett schema för helgen. Ser inga av mina absoluta favoritförfattare bland evenemangen i år (förra året åkte jag till mässan på fredagen enbart för att se/höra Cornelia Funke …), men det blir nog en hel del intressant ändå. Mycket fantasy och skräck, samt nordisk litteratur förstås. Planerar bland annat att lyssna på Mats Standberg och Sara Bergmark Elfgren, Maria Turtschaninoff, Hanne Örstavik, Amanda Hellberg, Johan Theorin, Nina Björk, Katarina Kieri, Ola Wikander och Birgitta Stenberg. Så jag tror jag kommer att ha sysselsättning så det räcker.

 

Som vanligt kommer jag att vara sämst på mingel och bloggträffar, men duktig på att springa runt på monterprogram. Jag går rätt mycket in i min egen lilla bubbla på mässan, med ett tajt schema och målinriktad förflyttning. En överlevnadsstrategi kanske, med tanke på att jag i vanliga fall inte är särskilt förtjust i att trängas med folk. Men vad gör man inte för litteraturen?

I gårkväll läste jag så äntligen ut Jellicoe Road. Jag ska ärligt erkänna att det tog sin lilla tid. Jag har läst om den här boken på hur många ställen som helst och alla verkade lika entusiastiska. Så jag lånade den, och försökte läsa den. Till en början fattade jag nästan ingenting. Var det min engelska som brast, eller något i berättelsen som jag missade? Varken sammanhang eller karaktärer ville ta form och jag var på god väg att lägga ifrån mig den. Men samtidigt, där fanns någonting som sög också. En mystik som krävde att jag följde upp den. Och sakta men säkert började saker och ting träda fram.

 

Nu är jag glad att jag tog mig tid att läsa klart den, för det är faktiskt en riktigt bra bok. Framför allt får jag lust att läsa om den från början, för att få syn på alla de där detaljerna och ledtrådarna som jag totalt missade. Det är också en bok om riktigt starka känslor, känslor som på gott och ont tar över och styr ditt liv utan att du kan göra så mycket åt det. Och jag har alltid varit lite svag för den typen av berättelser.

 

Det är också en bok som kräver en hel del av sin läsare, något som jag också gillar. Jag tycker om författare som vågar utmana och inte bara satsar på lättvunna poänger. Jag som läsare vill känna mig delaktig i berättandet, och det gör jag verkligen här. Jag vill kunna dra mina egna slutsatser innan jag får allting förklarat för mig, men där ska ändå finnas utrymme för överraskningar.

 

Jag misstänker att den här romanen kommer att dröja sig kvar i min hjärna ett bra tag till, även om jag måste rusa till biblioteket och lämna den i kväll.

Jag får ju tyvärr konstatera att sommaren inte blev det läsmataron som jag hade hoppats på. Jag undrar bara vad jag gjorde i stället? Försöker minnas, men kommer inte på något …

Det här är i alla fall vad jag hann med:

 

Rajaa Alsanea – Flickorna från Riyadh

George R.R Martin – A Storm of Swords

Isaac Marion – Varma kroppar

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren – Eld

Johanna Strömqvist – Smittad

Karina Berg Johansson – Den sista utvägen

Frida Skybäck – Charlotte Hassel

Antologi – Het

 

Bäst i augusti: Får jag säga A Storm of Swords? Det var ju ingen högoddsare direkt. Kan bara konstatera att det var himla trevligt att vara tillbaka i Westeros igen. Och så Varma kroppar, som faktiskt lyckades med konststycket att göra zombies till intressanta huvudpersonen mer fler intressen än att äta hjärna.

 

Sämst i augusti: Kan inte säga någon som var direkt dålig, men Den sista utvägen levde inte riktigt upp till förväntningarna.

Huvudpersonen går runt i Christiania (Oslo alltså, inte i Köpenhamn) och svälter, skriver och får mer eller mindre underliga infall. Ungefär så kan man sammanfatta handlingen i Knut Hamsuns Svält. Och fastän jag vet att det här är en klassiker får jag lite samma känsla som när jag läser Strindberg, nämligen att det kanske är en liten aning överskattat. Men jag kommer tillbaka till det.

 

Hamsun är knappast svårläst. Språkligt och stilistiskt känns han hyfsat modern och lättillgänglig även för en nutida läsare, trots att romanen publicerades 1890. Min svenska översättning är visserligen från 1959, men går utmärkt att läsa.

 

Innehållet däremot. Jag växlar mellan fascination och irritation. Här finns en viss bohemromantik, fantasin om att leva på konsten och skriva nätterna igenom, att inte bry sig om det materiella utan i stället leva enbart för andliga värden. Nåja, det är ju en fin tanke men, som huvudpersonen märker, funkar den dåligt i verkligheten. Men måste man därför bli en sån egocentrerad gnällspik! Naturligtvis är huvudpersonen inte helt klar i skallen, vem skulle vara det under de omständigheter som han lever under, men ändå. För det mesta är han bara rent elak och verkar roas av att jävlas med folk. Pengar rinner som vatten mellan fingrarna på honom. Hela tiden hoppas han på att nästa artikel/avhandling/pjäs ska rädda honom från ruinens brant, men när han väl lyckas komma över några slantar försvinner de lika kvickt igen, ofta på något helt irrationellt eller onödigt. Men naturligtvis är det aldrig hans eget fel, det är gud och världen som vänt sig mot honom. Och inte blir jag mer förtjust i huvudpersonen när han börjar sura över att han inte får utnyttja kvinnan som mot förmodan låtit honom följa med henne hem sexuellt.

 

Nu låter det kanske som att jag inte alls gillade boken. Det är inte sant. Svält tilltalar mig på många sätt, särskilt genom bohemromantiken. Men, precis som med Strindberg, har kanske tiden gått förbi Hamsun, vilket gör det svårt att relatera till personerna. Jag vet inte hur Hamsuns ”hjälte” uppfattades när boken kom 1890, men jag tror att vi kan vara eniga om att han i dag inte ses som en direkt sympatisk person.