strindberg och jag - ett avslut

Plötsligt kommer man på det. Visst är det något jag har glömt? Något som hade med förra året att göra och som så många tyckte att det var värt att göra lite extra väsen för. Men vad var det nu igen … hmmm … jamen just det. Strindberg!

 

Det är bara till att konstarera att herr Strindberg och jag inte kommit varandra särskilt mycket närmare under 2012, trots att jag försökt. Det blev bara två böcker till slut och därmed misslyckades jag med utmaningen att läsa fyra böcker av Strindberg under 2012. Fast jag är inte särskilt ledsen för det. Jag tänker att det inte var meningen att jag och Strindberg skulle bli vänner, vi är nog alldeles för olika. Det finns så många andra jag hellre umgås med.

 

Så adjö då, herr Strindberg. Kanske möts vi igen någon gång, man vet aldrig. Men för närvarande tror jag att det är bäst att vi går skilda vägar.

 

 

strindberg och jag - en uppföljning

Hur går det egentligen med den där Stridnbergutmaningen som jag trodde att jag skulle vara med i?  Att läsa fyra böcker av Strindberg under 2012. Tja, jag vet inte. Visserligen inledde jag starkt med att läsa Hemsöborna och Giftas i rask takt efter varandra, men sen dess har det varit dåligt med Strindberg för min del. Gjorde ett tappert försök att lyssna på En dåres försvarstal, men blev bara trött på Strindbergs ständiga gnäll. I stället lyssnade jag på Lena Einhorns Siri, och fick ju inte direkt en mer positiv bild av Stindberg efter det. Men jag tänker inte ge mig riktigt än. Jag vill nog läsa En dåres försvarstal, trots allt, men som riktigt pappersbok i stället för ljudbok. Även Inferno står på läslistan.

 

Men jag kan inte hjälpa att jag blir allt mer skeptisk till hela det här Strindbergåret. Är han verkligen så bra? Varje gång jag läser Strindberg får jag en känsla av tiden gått ifrån honom. Hans böcker är inte längre det sprängstoff de var när de först publicerades, och många av hans åsikter är rejält mossiga. Och även om jag själv är väldigt förtjust i Strindbergs dramatik måste det väl finnas massor av er aktuellare och intressantare pjäser att sätta upp. Redan innan Strindbergsåret var ju Strindberg en av de mest spelade på svenska scener, och jag misstänker att det kommer att fortsätta att vara så även i den närmaste framtiden. Egentligen ingen större skillnad alltså.

 

Jag har än så länge inget Strindberg-relaterat inbokat till bokmässan, men vi får se vad som dyker upp. Jag tänker som sagt ge honom en chans till, även om jag misstänker att jag aldrig kommer att ”gilla” Strindberg. Måste man förresten det bara för att man är litteraturvetare?


strindberg och jag del 3

Strindberg och jag… är vi polare än? Har jag kommit över min gamla aversion, nu när jag läst ytterligare två verk av honom, Giftas och Hemsöborna. Jag tror det är så här, att ju mindre av Strindbergs egna åsikter jag ser i texten desto bättre tycker jag om den. Alltså tummen upp för Hemsöborna och ett tveksamt ”nja” till Giftas. Inte för att den inte var intressant och välskriven, men Strindbergs åsikter är ganska svårsmälta. Och de blir så påfallande tydliga i Giftas. Det märks direkt när agitatorn Strindberg går in och föreläser, och en del av novellerna är snarare debattinlägg i litterär form.

 

Och hur vill han egentligen ha det? Kvinnor som gifter sig för pengar och status är fel, men kvinnor som yrkesarbetar och försörjer sig själva är också fel. Särskilt om de har barn, vilket de förstås måste ha, för kvinnor utan barn är onaturligt. Att han målar in de stackars kvinnorna i ett ganska trångt hörn verkar inte bekomma honom det minsta. Kvinnoporträtten i Giftas är milt sagt onyanserade, de är över lag dumma våp som inte fattar att de borde vara tacksamma för den starka manliga hand som vill leda dem. För det är ju männen det är mest synd om, enligt Strindberg.

 

Hemsöborna däremot är en lättsam och roligt bok, som är väldigt mycket lättare att ta till sig i vår tid. Här tycker jag också att Strindbergs fantastiska gestaltningsförmåga kommer fram mycket bättre, människorna är mer nyanserade och blir därför också intressantare. Berättelsen kommer i fokus och åsiktsmaskinen Strindberg håller sig i bakgrunden. Hemsöborna är nog den bok som stått sig bäst och som fortfarande känns läsbar.

 

Frågan är ju vad jag ska gå vidare med nu? Vill jag bli provocerad eller bara njuta av språk och gestaltning? Kanske är halva grejen med Strindberg hans förmåga att just provocera? Det är ju det han gjort sig känd för. Och jag måste erkänna, att oavsett hur illa jag tycker om Strindbergs kvinnosyn i Giftas, så är den också intressant ur ett historiskt perspektiv. Det är ju när Stridberg ger sig på sin samtid som han brinner som mest.


strindberg och jag del 2

 

Nu har jag satt i gång med Strindbergutmaningen som Ord och inga visor utlyst, och helt otippat är det novellsamlingen Giftas som blev först ut. Som ljudbok dessutom Egentligen hade jag ju tänkt börja med Hemsöborna eftersom vi läser den i en bokcirkel. Men så behövde jag en ljudbok och där, i bibliotekets fina Mediejukebox , fanns Giftas. Så varför inte?

 

Visserligen hade jag redan Giftas som tilltänkt alternativ (ihop med En dåres försvarstal och Inferno), även om jag inte hade tänkt det som ljudbok. Inläsningen är lite svajig och tog ett tag att komma in i, men underhållande är det, även om jag och Strindberg tycker olika om mycket.


strindberg och jag

 

I år är det 100 år sen August Strindberg dog. Jag har inte tänkt nämnvärt över detta, bara noterat att det är så och sen lämnat det vid det. Men så hade vi en diskussion på bokcirkeln om vad vi skulle läsa härnäst. En av damerna framlade att hon var ganska besviken på de unga nya författarna, och kunde vi inte läsa något klassiskt? Diskussionen spann vidare och plötsligt var vi inne på Strindberg. ”Men ska vi ta och läsa nåt av Strindberg då?” slängde jag ur mig. ”Hemsöborna till exempel. Skulle det funka?” Alla nappade på förslaget. ”Ja, men det passar ju bra, nu när det är Strindbergår och allt.” Och så var cirkeln sluten.

 

Jag är ingen inbiten Strindbergsfanatiker. Mitt och Strindbergs förhållande har varit minst sagt svajigt och jag är faktiskt ganska kluven till den store mästaren. Det började med att vi tvingades läsa Röda rummet på gymnasiet, vilket inte var en hit för min del. Jag tror inte ens jag kom igenom halva boken. Träig och tråkig var omdömet från mitt sextonåriga jag. Men något år senare såg jag Ett drömspel på Hipp i Malmö, något som jag fortfarande räknar som en av mina stora teaterupplevelser.

 

Medan jag läste litteraturvetenskap ingick förstås en del Strindberg, och återigen tvingades jag ta mig an Röda rummet. Den här gången gick det bättre, jag klarade åtminstone av att läsa ut boken, men det var fortfarande inget som jag gick i spinn över. Tvärtom kändes den fortfarande ganska tråkig. Däremot fattade jag tycke för Strindbergs dramatik och läste både Fröken Julie och, ja, Ett drömspel med stor behållning.

 

Men jag måste erkänna att jag sen dess knapp ägnat Strindberg någon större uppmärksamhet, fast jag tänkt att man kanske borde. Och så plötsligt, Strindbergår och Hemsöborna. Någon dag efter att detta bokcirkelbeslut togs vandrade jag in hos Ord och inga visor och fann att hon utlyst en Strindbergsläsutmaning. Ja, varför inte, tänker jag, Jag har ju faktiskt redan börjat.

 

Den stora frågan är ju om all denna läsning kommer att få mig att omvärdera Strindberg som författare, om jag kanske till och med kommer att börja gilla honom lite, på riktigt.

 

Tja, vi får väl se.


RSS 2.0