jellicoe road – några funderingar

I gårkväll läste jag så äntligen ut Jellicoe Road. Jag ska ärligt erkänna att det tog sin lilla tid. Jag har läst om den här boken på hur många ställen som helst och alla verkade lika entusiastiska. Så jag lånade den, och försökte läsa den. Till en början fattade jag nästan ingenting. Var det min engelska som brast, eller något i berättelsen som jag missade? Varken sammanhang eller karaktärer ville ta form och jag var på god väg att lägga ifrån mig den. Men samtidigt, där fanns någonting som sög också. En mystik som krävde att jag följde upp den. Och sakta men säkert började saker och ting träda fram.

 

Nu är jag glad att jag tog mig tid att läsa klart den, för det är faktiskt en riktigt bra bok. Framför allt får jag lust att läsa om den från början, för att få syn på alla de där detaljerna och ledtrådarna som jag totalt missade. Det är också en bok om riktigt starka känslor, känslor som på gott och ont tar över och styr ditt liv utan att du kan göra så mycket åt det. Och jag har alltid varit lite svag för den typen av berättelser.

 

Det är också en bok som kräver en hel del av sin läsare, något som jag också gillar. Jag tycker om författare som vågar utmana och inte bara satsar på lättvunna poänger. Jag som läsare vill känna mig delaktig i berättandet, och det gör jag verkligen här. Jag vill kunna dra mina egna slutsatser innan jag får allting förklarat för mig, men där ska ändå finnas utrymme för överraskningar.

 

Jag misstänker att den här romanen kommer att dröja sig kvar i min hjärna ett bra tag till, även om jag måste rusa till biblioteket och lämna den i kväll.


viktoriansk fantasy del 1

I vår har jag råkat hamna i ett skov av viktoriansk fantasy. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att jag verkligen gillar den viktorianska eran och dessutom är ett stort fan av urban fantasy.

 

 

 

En av författarna som verkligen fångat mig är Libba Bray. Hennes trilogi om sextonåriga Gemma Doyle (A Great and Terrible Beauty, Rebel Angels och The Sweet Far Thing) utspelar sig på 1890-talet, och tar sin början i Indien, där Gemma är uppvuxen. Men efter att hennes mor dött under mystiska omständigheter tvingas familjen återvända till London och Gemma skickas till en internatskola för att fostras till en god hustru och husmor. Det är bara det att Gemma inte är särskilt intresserad av den potentiella framtiden. I stället vill hon utforska de krafter hon börjat ana inom sig, krafter som kan ta henne till andra världar där hon kan förverkliga sig själv och vara precis så fri som hon alltid drömt om. Tillsammans med sina tre nya vänner rymmer hon från internatet om nätterna för att ge sig hän åt magin. Men att leka med krafter man inte förstår eller behärskar kan vara mycket farligt …

 

 

Att fantasy skrivs ur ett feministiskt perspektiv hör ju inte direkt till vanligheterna, men det är i hög grad precis det Libba Bray gör. Det som tilltalar mig mest med böckerna är sättet flickorna använder magi för att undslippa de stereotypa könsroller de tvingats in i av samhället. I sin egen värld har de ett milt sagt begränsat svängrum, och de förväntas finna sig i att andra tar beslut kring deras framtid över deras huvuden. I de magiska världarna är det däremot möjligt för kvinnor att ha makt, något som blir flickornas främsta drivkraft.

 

 

Gemmas främsta mål i livet är alltså inte att vinna en ung (övernaturlig) mans kärlek, även om sexualitet och attraktion också spelar en roll i boken, utan att få rätten att bestämma över sitt eget öde och ta kontroll över sin egen tillvaro. Mest av allt strävar hon efter att förstå och behärska sin förmåga, även om den ibland kan vara skrämmande.

 

Men när man har magiska förmågor finns det alltid andra som vill använda dem i eget syfte, och många kämpar för att tvinga Gemma att gå just deras ärenden. Att hon som ung kvinna har så mycket makt provocerar och hennes rätt till kraften ifrågasätts ständigt. Fostrad som hon är till att behaga försöker Gemma till en början tillfredställa deras krav, men allt eftersom inser hon att hon först och främst måste lita till sitt eget omdöme och inte blint följa andras.

 

 

 

Här finns också ett klassperspektiv, gestaltat i Gemmas vän Ann, som är dubbelt begränsad, inte bara som kvinna utan som en kvinna utan familj och tillgångar. Eftersom hon inte har något arv är hon otänkbar som hustru och hennes enda möjlighet att försörja sig är att bli guvernant till andras barn. Trots magin har hon svårt att tro att någon förändring är möjlig i det fallet. Hennes öde tycks beseglat, men hon kan inte sluta drömma.

 

 

Gemma själv kämpar mot sin attraktion till den indiske pojken Kartik. Eftersom han är omöjlig som potentiell fästman vågar hon vara sig själv ihop med honom, medan hon tillsammans med de män som skulle kunna intressera sig för henne, ständigt måste låtsas vara någon hon egentligen inte är. Hon inser att en stor del av hennes tillvaro som vuxen kvinna kommer att gå ut på just detta. Att spela ett spel, att upprätthålla en fasad och foga sig i det andra väljer åt henne, medan hon själv längtar efter sanning och ärlighet, frihet och möjligheten att göra egna val och inte ständigt underkasta sig andras vilja. Hon inser också att det kommer att krävas mycket mer än bara magi för att ändra på det. Den magiska världen ger en tillfällig fristad, men kommer verkligheten någonsin att erbjuda henne samma självständighet? Eller är hon dömd till att leva ett ständigt dubbelliv?

 


att köpa eller inte köpa

Mitt i bokreans värsta kommers köper jag en bok som egentligen inte vill bli köpt. Köp inte den här boken! är nämligen en bok om köpstopp. Inspirerad av Judith Levines bok Not buying it: My year without shopping bestämmer sig Ann-Christin Gramming för att ha köpstopp under 2007. Hon får alltså inte skaffa något som inte är absolut nödvändigt, och då ska hon i första hand försöka få tag på sakerna begagnade, låna dem eller byta till sig dem. Hon bestämmer sig också för att blogga om sin utmaning, och det är denna blogg som ligger till grund för boken.

 

Först och främst, det märks verkligen att det här är en ”blogg-bok”. Här finns mycket som skulle kunna rensas bort, som egentligen är irrelevant för ämnet och som faktiskt blir ganska trist att läsa om efter ett tag. Jag hade också gärna sett en mer tematisk indelning av materialet och en mer ingående granskning av köpstoppets påverkan på livet, både materiellt och socialt.

 

Men…

 

Oj, vad många tankar som flugit genom skallen på mig under läsningen. Jag fick stanna upp nästan efter varje stycke för att fundera över hur jag själv agerar i olika situationer, hur min egen konsumtion ser ut och varför. Vad är egentligen nödvändigt för mig? Även om jag är långt ifrån en storshoppare så var det lite läskigt att inse hur ofta jag faktiskt okynnesshoppar saker som jag i strikt mening kan vara utan.

 

Och just som väckarklocka fungerar den här boken alldeles utmärkt. Den får mig att tänka ett varv till då jag står i butiken och ska välja, får mig att begrunda alternativen. Dessutom är den full av intressanta bok- och bloggtips för den som vill läsa på om konsumtionskritik och även få konkreta tips på hur man ska gå till väga för att undvika att dras med av konsumtionsvågen.

 

Dessutom behöver man ju faktiskt inte köpa boken. Det går lika bra att låna på biblioteket.


ljudbokstips

Förra månaden hann jag lyssna på ovanligt mycket ljudböcker. Som jag skrivit tidigare är mina krav på ljudböcker inte riktigt desamma som de jag har för vanliga pappersböcker. När jag läser själv är jag som regel väldigt tillåtande och gillar språkliga experiment och texter som tar ut svängarna både vad gäller form och innehåll. När det gäller ljudböcker däremot är jag mycket konventionell. Det ska vara enkla berättelser, ett rakt språk och inte för mycket utbroderande. Berättelsen ska gå direkt in i mitt huvud, det finns ju inget utrymme för att läsa om, ta pauser eller analysera. Samtidigt måste berättelsen vara så pass spännande och intressant att jag inte slutar lyssna och börjar tänka på annat. Det får alltså inte bli för enkelt heller, för då blir det tråkigt.

 

 

Det finns några författare som för mig funkar lika bra i både pappersboksformat och ljudboksformat. Marie Hermanson är en av dem. De flesta av hennes böcker har jag så att säga läst själv, två har jag lyssnat på. Nu senast var det hennes nya Himmelsdalen. Hermanson uppfyller alla mina krav på en bra ljudboksberättelse. Lättillgänglig och genomtänkt, men aldrig banal och förutsägbar. Boken var också väldigt bra uppläst av Magnus Roosmann.

 

Den andra författaren jag vill tipsa om är ny för mig, nämligen Mia Ajvide. Romanen heter Mannen som föll i glömska, och upplägget påminner faktiskt en del om Marie Hermansons romaner. Man vet liksom aldrig riktigt om det är något övernaturligt på gång eller inte, och inte får man något klart svar på det heller. Men det är hur som helst sjukt spännande. Kanske var Ajvides berättelse lite svårare att komma in i, men när jag väl kommit igång var den oerhört svår att släppa. Av någon anledning tycker jag att det är svårare att lyssna på manliga uppläsare jämfört med kvinnliga. De manliga rösterna försvinner på nåt sätt lättare in i bakgrundsljuden. Men Niklas Falk gör ändå ett riktigt bra jobb, och lyckas framför allt lyfta fram dramatiken i berättelsen.

 

Korta böcker funkar som regel väldigt bra som ljudböcker, och omtalade Felicia försvann av Felicia Feldt är bara drygt 4 timmar lång i ljudboksformat. Kapitlen är ibland extremt korta, bara ett par meningar, och handlingen hoppar ständigt fram och tillbaka i tiden. Till en början trodde jag att det skulle kännas jobbigt, men det gick fort att komma in i. Eftersom den inte är längre är det lätt att minnas hur avsnitten sitter ihop kronologiskt och uppläsaren Julia Dufvenius förtydligar skickligt med hjälp av tydliga pauser och övergångar.


ännu mer varulvar, parasoller och te

Jag vet att jag kanske borde sluta tjata om Alexia Tarabotti, men efter att ha läst fjärde, och näst sista, boken i serien, älskar jag den bara ännu mer. Därför finns det risk för en och annan spoiler här!


Men alltså, när så ni senast en höggravid hjältinna som svingar både parasoll och revolver utan att tveka? Som ger sig på såväl vampyrer som zombiepiggsvin utan att blinka och som aldrig skulle drömma om att låta sin otympliga kroppshydda hindra henne från att göra det som måste göras. Att vara storögd och hjälplös är knappast Alexias grej (Bella Swan, du är såååå utklassad!) Alexias själlösa cynism och pratiska handlag gör henne till en frisk fläkt bland hjältinnorna i paranormal romance-genren. Därmed inte sagt att hon är någon actionhjältinna a lá Buffy eller Anita Blake. Alexia har stil och håller på konventionerna, artighet och gott uppförande är A och O, även då man råkar vara i närkamp med en mordisk vampyr. Och om man ändå tvingas ge efter och av nödvändiga, för att inte säga livsviktiga skäl, måste tillåta sig att vara en liten smula skandalös, ja, då får man ju ta det. Även om det blir pinsamt. Men Alexia vet att bara man håller huvudet högt och ryggen rak så ordnar sig det mesta till slut.

 

Egentligen räknas väl serien i strikt mening inte alls till paranormal romance-genren, däremot får jag en känsla av att den parodierar nämnda genre ganska ofta. Ta Alexias käre make till exempel. Lord Maccon är visserligen både adlig, snygg, rik och övernaturlig och skulle platsa i vilket Harlequin-äventyr som helst. Om det inte vore för det faktum att han är ganska korkad. Och helt saknar stil. Och det där med gott uppförande och takt ska vi inte ens tala om. Alexia är förstås väl medveten om allt detta, hon är ju själlös gubevars, det går inte att slå rosa romantiska dunster i ögonen på henne. Hon idealiserar aldrig sin make, men hon älskar honom faktiskt. Bara en sån sak känns ju väldigt fräsch i genresammanhanget.

 

Alldeles nyligen kom den femte och avslutande delen ut. Den ska jag införskaffa på lördag. Sen blir det nog läskoma i några dagar.

 


mer varulvar, vampyrer och te

 

En våg av förmänskligande sveper över Londons vampyrer och varulvar, och varenda spöke verkar ha blivit fördrivet. Någonting verkar neutralisera allt övernaturligt, och trots sin själlöshet har Lady Alexia Maccon, före detta Tarabotti, ingenting med saken att göra. Men hon är fast besluten att ta reda på vad som pågår, även om det innebär att hon måste bege sig till civilisationens yttersta gräns, det vill säga Skottland, för att få svar.

 

Changeless, andra boken i The Parasol Protectorate, tar vid ungefär tre månader efter första bokens slut. Alexia och Lord Maccon lever i ett lyckligt, om än ovanligt, äktenskap, som på inget sätt tagit udden av Alexias nyfikenhet och lust att utforska övernaturliga mysterier. Den steampunkiga miljön blir mer framträdande då Aleixa blir bekant med en fransk kvinnlig uppfinnare, som bland annat konstruerat en ny förbättrad version av Alexias oumbärliga parasoll. Framför allt börjar handlingen nu peka mot ett större sammanhang, även om boken som sådan är hyfsat fristående. Både Alexia och läsaren får veta mer om Alexias mystiske far, nya spännande karaktärer introduceras, och frågor planteras inför kommande böcker. Dessutom kom det en högst oväntad cliffhanger på slutet som genast fick mig att famla efter bok tre. Om jag förstått det rätt ska det bli fem böcker allt som allt, vilket känns lagom, och om planteringarna lever upp till det de antyder kommer det att bli en sjutusan till final.


steampunk, varulvar och afternoon tea

Ibland undrar jag hur många helt fantastiska romaner som står och väntar på mig i min egen bokhylla utan att jag vet om det. Soulless av Gail Carriger köpte jag på Forbidden Planet i London då jag var där i september. Gick på personalens rekommendationer, och läste några sidor i den redan samma kväll, över en bägare med Ben & Jerrys. Vid det tillfället var jag inte jätteimponerad, fast jag medger att jag nog var mer fokuserad på glassen än på boken just då.

 

För ett par dagar sen tog jag upp den igen. Jag behövde lite distraktion från Bengt Ohlssons Kolka, något som inte var fullt så socialrealistiskt och laddat. Lite steampunk skulle kanske passa, tänkte jag, och började läsa Soulless. Och då jag väl börjat var det svårt att sluta. Fast med tanke på att den är full av vampyrer, varulvar, ångmaskiner, vetenskapsmän med storhetsvansinne och en hel del te, så var det väl inte helt otippat att det här skulle bli en favorit.

 

Miss Alexia Tarabotti visade sig dessutom vara en väldigt trevlig bekantskap, sin själlöshet till trots. Med mer skin på näsan (och vilken näsa sen…) än vad som är brukligt för viktorianska ogifta damer av god härkomst, har hon en tendens att hamna i de märkligaste situationer, varav en hel del inkluderar varulven Lord Maccon (”loud, messy, gorgeous”). Ibland är det nästan så att man sträcker sig efter skämskudden, men den formella brittiska tonen balanserar upp det hela. Just tonen i boken tycker jag är helt underbar, men jag är ju också förtjust i brittiska formaliteter á la Jane Austen. Behöver jag förresten nämna att humorn går i samma linje?

 

Soulless är första delen i serien The Parasol Protectorate, så nu hoppas jag få bok två och tre i födelsedagspresent, alternativt julklapp.


lite torterad skinka, någon?

Jag kan lika gärna börja med att erkänna att jag redan är vegetarian och har varit det ett tag. Med andra ord, jag äter inte djur. Så varför läsa den här boken i så fall? Delvis för att jag inte anser att det faktum att jag inte själv äter kött fritar mig från skyldigheten att ta reda på hur kött (och mat i allmänhet) produceras. Och delvis, förstås, för att det alltid är bra att ha några väl pålästa argument till hands när folk frågar varför jag är vegetarian. För den frågan dyker oundvikligen upp så fort man äter i ett nytt sällskap. Jag som ickeköttätare måste alltid förklara och försvara mitt val, vilket jag i och för sig gärna gör eftersom jag faktiskt gjort ett medvetet val i att avstå, medan köttätarna å andra sidan inte behöver förklara något alls. Köttätande är normen, och det räcker tydligen som argument.

 

Jonathan Safran Foer däremot vänder på frågeställningen och frågar varför man ska äta kött. Han går till botten med frågan, granskar den ur flera kulturella vinklar, undersöker djurhållningen på plats och intervjuar både småbönder och slakteriarbetare, analyserar statistik och ekonomiska beräkningar, och varvar dem med personliga erfarenheter och reflektioner. Han låter företrädare för båda sidor komma till tals argumenterar inte emot någon av dem. Och det är just det som gör den här boken trovärdig. Det är ingen stridsskrift, ingen propaganda. Bara ett långt svar på frågan: Varför äter vi djur?

 

Tyvärr hittar han inte särskilt många hållbara argument för en utbredd köttkonsumtion. Tvärtom blir det sorgligt uppenbart att det sätt på vilket vi massproducerar kött, både i USA och i Europa, inte bara är direkt uselt för djuren, utan också för oss själva. För det är köttindustrin som är den stora boven här, inte köttätandet i sig. Det är JSF noga med att påpeka. Att äta kött kanske inte automatiskt är fel (men att äta överdrivet mycket av det är det, oavsett vad), men att äta kött från djur som fötts upp under de omständigheter vi har i dag är det definitivt. Det är fel av såväl etiska, miljömässiga, ekonomiska och hälsomässiga skäl. Det finns i stort sett inga positiva aspekter alls. Förutom att vi får massor av billigt kött då. Men det låga priset är egentligen bara en illusion, visar JSF, det verkliga priset betalar vi genom ökade sjukvårdskostnader, miljöförstöring och utarmning av naturresurser.

 

Det är ironiskt att vi i dag lever i ett samhälle där vi lägger ner mer tid på att välja pensionsfonder, vårdcentral, bredband, mobilabonnemang, bank och tusen andra mer eller mindre oviktiga saker, än vi gör på att välja det allra mest basala, nämligen maten vi stoppar i oss. Och det är ju det som köttindustrin har lärt sig att utnyttja. För så länge vi köper falukorv och kotletter av gammal vana, utan att tänka på vad det innebär i ett större perspektiv, så kan de fortsätta med sina förkastliga system där djur i första hand betraktas som en produkt och inte som en levande varelse. Vi kan välja att fortsätta blunda för det, och köra på som vanligt. Eller så kan vi göra ett aktivt val. För det här problemet kommer inte att försvinna bara för att vi tycker att det är jobbigt att erkänna det. Vi kan inte smita från vårt ansvar här. Som Jonathan Safran Foer själv uttrycker det: ”Jag (kunde) mycket väl ha sett annorlunda på att äta djur om jag levat i en annan tid eller på en annan plats. Men i detta globaliserade nu finns det inga andra platser.”

 


hur du blir en kvinna

På högskolan umgicks jag med några tjejer som ganska snart i vår bekantskap kom fram till att jag förmodligen inte var en riktig kvinna. Detta på grund av att:

1) jag avskyr alla sorters skaldjur.

2) jag hellre häver öl än dricker cider på puben.

3) jag avskyr att shoppa skor (eller shopping i allmänhet för den delen, med undantag för böcker då, men det räknas tydligen inte som "riktig" shopping).

 

Visserligen levererades det i en lättsam ton, men innebörden var bara halvt på skämt. Och de var inte de första. Mer än en gång har jag fått himlade ögon och överseende leenden till svar då jag vägrat begripa mig på sånt som anses vara universellt kvinnligt.

 

Jag önskar att jag hade haft Caitlin Morans How to be a Woman då. Jag funderar faktiskt på om det inte vore bra att ha den med mig överallt. Den har nämligen något att säga om det mesta som en modern kvinna möter i vardagen. Ta det här med shoppingen till exempel:

 

 

”Personally I find the idea that women are supposed to ’love’ shopping bizarre – nearly every woman I know wants to cry after 45 minutes of trawling the high street looking for a shirt, and hits the gin with alacrity upon the sad occasions where jeans have to be found.”

 

Där har ni mig i ett nötskal. Kan tillägga att det är åratal sen jag köpte ett par jeans. Jag hittar helt enkelt inga som passar längre, förmodligen för att min midja INTE är placerad halvvägs ner på rumpan… Vilket också är något som Moran reflekterat över och kommit fram till följande:

 

”Everything we see […] is made for wholly imaginary women – an idea in the designer’s head – and we buy it if we like it, say, 70 per cent. That’s about as good as it gets. […] And, of course, because it’s all made for an imaginary woman, often, none of it works for a real woman.”

 

Och jag är ju förstås ingen låtsaskvinna, jag är, trots allt, en riktig kvinna, som dessutom envisas med att kalla sig feminist. Men det är ju inte alltid så populärt. Det har till och med blivit så hotfullt att en del kvinnor själva blivit noga med att påpeka att även om de visst är för jämställdhet så är de absolut inte feminister (och ja, Nyamko Sabuni, jag pratar om dig). Moran har i alla fall sin syn på saken klar:

 

”What do you think feminism IS, ladies? What part of ’liberation for women’ is not for you? Is it freedom to vote? The right not to be owned by the man you marry? The campaign for equal pay? ’Vouge’ by Madonna? Jeans? Did all that good shit GET ON YOUR NERVES? Or were you just DRUNK AT THE TIME OF SURVEY?”

 

Det där med feminism är helt centralt när det gäller om rätten att bestämma över sitt eget liv. Vi skulle inte ha kommit så långt som vi gjort utan feministerna, men trots det är det fortfarande ett område där kvinnor förväntas vara totalt underkastade sin natur, nämligen när det gäller att skaffa barn. För kvinnor ska längta efter barn, eller hur? Nu är jag ju själv inte så där jätteintresserad av att föröka mig, så det känns bra att jag i alla fall har stöd från Caitlin (som för övrigt själv är tvåbarnsmor och ger några goda argument för ungar också, men ändå förmår se saken ur mer än en vinkel):

 

”Every woman who chooses – joyfully, thoughtfully, calmly, of their own free will and desire – not to have a child does womankind a massive favour in the long term. We need more women who are allowed to prove their worth as people; rather than being assessed merely for their potential to create new people.”

 

Som ni ser skulle jag kunna hålla på och citera den här boken hela dagen. Men det är faktiskt enklare om ni läser den själva. Så gör det. Läs den. Bara läs den.

 

Fler som har skrivit om boken: Bokbabbel, Läsdagboken, Dark Places.

 


london calling

I morgon drar jag och sambon till London för en långhelg i kulturens och nörderiets tecken Innan dess tänkte jag tipsa om några av mina litterära Londonfavoriter. För det är ju inte givet att det finns bara ett London…

 

 

En av klassikerna i genren urban fantasy är Neil Gaimans Neverwhere som utspelar sig just i London, eller snarare London Below. Neverwhere var ursprungligen en TV-serie som Gaiman skrev manus till och under själva inspelningen av serien föddes idén till en roman med samma tema. Allt börjar med att den måttligt framgångsrike affärsmannen Richard Mayhew hjälper en ung skadad flicka, med det något märkliga namnet Door. Han tag henne till sin lägenhet, vilket visar sig vara ett stort misstag. Door är nämligen inte bara skadad utan även förföljd av två, inte helt mänskliga, professionella mördare. Det tar inte lång tid för Richard att bli insyltad i alla konflikter som pågår i London Below, där monster och helgon, mördare och änglar, riddare i rustning och bleka kvinnor i svart sammet håller till.

 

 

 

 

Kate Griffin (pseudonym för Catherine Webb) utgår från en liknande idé i sin A Madness of Angels. Hon målar en suggestiv version av London där trollkarlar drar kraft från själva staden, från tunnelbanan till duvorna på Trafalgar Square, och där nästan vad som helst kan användas som vapen eller försvar. Deras magi är helt och hållet urban, född ur vår moderna tid, med alla dess attiraljer. Romanen kretsar kring trollkarlen Matthew Swift som återvänt från de döda, besatt av något som bosatt sig så djupt i honom att han inte längre kan skilja sig själv från det. För att överleva måste han ta reda på vad verkligen hände, men hans sökande för honom in i en konflikt som skakar hela Londons magiska värld

 

 

 

 

 

I steampunkromanen Whitechapel Gods av S.M Peters har stadsdelen Whitechapel blivit avgränsad med hjälp av en ogenomtränglig mur. Därinne härskar nu Mama Engine och Grandfather Clock, två mekaniska gudar. Deras anhängare har gett upp sin mänsklighet och förvandlats till näst intill odödliga varelser av både kött och metall, blod och olja, och Whitechapel har blivit ett mörkt mekaniskt helvete, där smog och rök från industrierna ständigt stänger ute solens stålar. Men det finns en liten grupp människor som vägrar foga sig i maskingudarnas herravälde, och de har fått höra om ett mäktigt vapen, kraftfullt nog att förgöra till och med en gudom. Nu måste de hitta och erövra det. Och framför allt lära sig att använda det.

 

 

 

 

Fast ärligt talat hoppas jag kunna undvika den här typen av situationer under resan. Men en plats som jag faktiskt kommer att besöka är Highgate Cemetary, som Audrey Niffenegger skriver om i Her Fearfull Symmetry. Hon låter sitt tvillingpar Julia och Valentina ärva en lägenhet som visar sig ligga granne med den berömda kyrkogården. Det dröjer förstås inte länge förrän tvillingarna upptäcker att något underligt pågår i den gamla lägenheten. Kan det vara deras moster Elspeth som spökar, och vad vill hon i så fall? Har något att göra med den konflikt som skiljde henne från hennes egen tvillingsyster Edwina för tjugo år sen? Julia och Valentina finner sig snart indragna i ett händelseförlopp som hotar att splittra dem för första gången i deras liv.


författarporträtt: china miéville

En av mina absoluta favoritförfattare just nu är brittiske China Miéville. Han skriver fantastiska böcker i gränslandet mellan fantasy, science fiction och skräck (han föredrar att helt enkelt kalla dem ”weird” vilket är en rätt träffande beskrivning). Perdido Street Station, Miévilles första Bas-Lag-roman, har till exempel lyckats bli nominerad till priser inom både fantasy och science fiction. Den vann The Arthur C. Clarke Award 2001, men fanns också bland nomineringsförslagen till The Bram Stoker Award, som tilldelas böcker inom skräckgenren. Att inget svenskt förlag ännu översatt Miéville är bara att betrakta som ett enda stort tjänstefel.

 

I Miévilles sekundära värld Bas-Lag, där hans flesta romaner utspelat sig, förekommer både magi och avancerad vetenskap, inte sällan i mer eller mindre oheliga allianser. Ofta kräver magin vetenskapliga hjälpmedel för att fungera, liksom vetenskapen ibland är förvillande lik magi. Miéville gillar också att utforska gränserna för det mänskliga. Hur mycket kan en människa förändras utan att förlora sin mänsklighet? Är värdighet detsamma som att hålla fast vid sin mänsklighet eller kan man finna värdighet i att överge sin mänsklighet?

 

Miévilles berättelser skiljer sig också en hel del från den traditionella episka fantasy eftersom det aldrig finns ett öde som måste uppfyllas och därmed inte heller några profetior. Därför finns det inte heller någon status quo som måste bevaras, förändringar är oundvikliga. Till skillnad från många andra fantasyförfattare lägger Miéville inte heller någon större vikt vid vem som är god och vem som är ond.

 

En del av hans böcker ligger närmare urban fantasy eller alternativ historia, som till exempel The City & The City, som handlar om två östeuropeiska städer Besźel och Ul Quoma, vilka har olika språk och valuta, liksom olika kulturer. Men de existerar på samma plats, överlappande varandra, men de kan aldrig mötas. Innevånarna i de respektive städerna måste ignorera varandra, ose varandra, för det som existerar i Besźel kan inte existera samtidigt i Ul Quoma, man måste vara fullt ut i antingen den ena eller den andra staden, aldrig i båda samtidigt.

 

Berättelser med klara moraliska ståndpunkter och ett rättvist slut är mer lik sagan till sin natur, och Miéville är inte intresserad av att berätta sagor. Bas-Lag är en hård och tuff värld att leva i och också hjältar kan råka riktigt illa ut. Där finns inte heller några glamorösa rättrådiga alver eller otäcka och av naturen onda orcher. Miévilles fiktiva värld är, tack och lov, betydligt mer nyanserad än så. Den som gillar innovativ genreöverskridande litteratur får för allt i världen inte missa China Miéville.


läsdagböcker

Sen drygt sjutton år tillbaka för jag läsdagbok över alla böcker jag läser. Jag har snöat in på de förtryckta varianterna (men har också använt vanliga anteckningsböcker vid behov), och försöker skaffa en ny sort varje gång. Nu har jag nyss fyllt Läsdagbok för bokälskare från Kabusa böcker.

 

Det här är en lite dyrare och mer påkostad variant, som utöver läsdagboksdelen innehåller utrymme för listor över favoritförfattare, böcker att läsa, gåvor och lån, möten (t.ex. bokcirkelträffar) och boktips. Den innehåller också utrymme där man kan sammanfatta bokåret, eller rättare sagt fyra bokår, vilket jag dock inte hade mycket nytta av eftersom läsdagboken inte räckte ens ett helt år för mig. Det är synd, för jag hade verkligen kunnat tänka mig att umgås lite mer intimt med den här, och använda den mer aktivt. Men den känns som sagt inte riktigt proportionerlig. Om själva läsdagboksdelen kunde ha varit mer omfattande, skulle till exempel mötesdelen kunnat bli kortare. Inte ens jag, som för närvarande bollar tre olika bokcirklar, lyckades fylla den.

 

 

I Läsdagbok för bokälskare kan man, förutom att notera författare och titel, sätta betyg på boken med hjälp av olika smileys, utifrån hur du kände dig när du läste boken. Märkligt nog var de flesta av dessa negativa omdömen, eller väldigt abstrakta. Vad innebär det till exempel att känna sig ”utomjordisk”? Förmodligen är den här läsdagboken förstås tänkt att användas av lite yngre personer.

 

Alltså gav jag mig på jakt efter läsdagböcker för vuxna, och beställde hem två stycken av bara farten, Brombergs Jag läser – alltså finns jag samt en engelskspråkig variant betitlad Reading Journal for book lovers.

 

 

 

Rent spontant gillade jag den engelska varianten bäst. Den är lagom stor, snygg och med lagom mycket ”extramaterial” utöver själva läsdagboksdelen. Här får varje bok ett helt uppslag, det finns med andra ord gott om plats för egna kommentarer och tankar. Den innehåller också boktips, möjlighet att göra egna listor och samla citat. Den verkar helt enkelt kul att använda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Brombergs läsdagbok är också väldigt snygg, men lite tråkig. Här finns det ingen förtryckt information att fylla i alls, den liknar mest en vanlig anteckningsbok. Visserligen öppnar det för ett fritt användande. Antingen kan man bara skriva ner titel och författare rakt av, eller använda en hel sida åt kommentarer om boken. Själv är jag som sagt lite förtjust i de förtryckta varianterna och blev således smått besviken på den här.


te + böcker = teböcker!

En passion som jag (och min sambo) verkar dela med många andra bokbloggare är den för te. Te tycks helt enkelt höra ihop med böcker. Är det taskigt väder ute? Gör inget, det är bara till att krypa upp i soffan/sängen/favoritfåtöljen med en bra bok en varm kopp…just det, te.

 

Hos oss dricks det te åtminstone tre gånger om dagen, till frukost, eftermiddag och kväll, och det är lösbladste som gäller. Tepåsar brukas bara i undantagsfall. Särskilt till kvällskoppen är det i stort sett obligatoriskt med en bok. På helgerna brygger vi gärna en extra stor kanna med te och sitter kvar i sängen i minst en timme, medan vi läser och smuttar på våra koppar med te.

 

När man då har en passion för både böcker och te är det inte så konstigt om man börjar intressera sig för böcker om te. De är inte så rysligt väl förekommande, men de finns och jag tänkte här presentera några av mina favoriter.

 

Med smak av te är en bok som innehåller lite av varje, recept, tefakta och stämningsfulla essäer. Dessutom full av fina bilder. Recepten i fråga handlar mest om mat, där te i olika smaker och former utgör en av ingredienserna. Men eftersom mycket av det är kötträtter och jag är vegetarian har jag inte lagat särskilt många av dem. Potatismoset med topping kryddad med rött te är dock en favorit. Men det är essäerna av Jan Sigurd som är den stora behållningen. Sigurd berättar skrönor och anekdoter från världens alla hörn, ofta självupplevda och alla med te som gemensamt tema.


Afternoon Tea innehåller inga essäer och mycket lite fakta. Däremot är den proppfull med härliga recept, alla på mumsiga tillbehör till just te, och massor av bilder att dregla över. Som det kakmonster jag är har jag förstås testat de flesta av de här recepten och alla har varit supergoda. Personliga favoriter är sconsen (med mycket smör och grädde i), Chocolate Tea Bread och Lemon Cake. Dessutom känns hela boken så väldigt brittisk, trots att författarna är svenska.

 


Te – Från Sencha till Lapsang är, enligt min sambo, den ultimata teboken. Fullproppad med fakta är den en tenörds våta dröm. Här snackar vi inte bara svart, grönt eller rött te. Nej, den här boken går in på djupet. Vi snackar sencha, oolong, assam och darjeeling, bladkvalité och grad av oxidering, tekannans och koppens betydelse för ett lyckat te. Det som inte går att läsa om te i den här boken är antagligen ändå inte värt att veta. Här finns också beskrivningar av olika sociala sammanhang där te spelar en central roll, som den japanska teceremonin och, förstås, afternoon tea. Har man inte varit tesnobb innan finns det risk att man blir det efter att ha läst den här boken.

 

 


ljudbokstips

Ljudboken fortsätter att vinna mark hos mig och numera lyssnar jag på runt 20 böcker om året. Här är några av mina favoriter från det här året.

 

Jonas Karlsson – Det andra målet

Jonas Karlsson gör en mycket lyckad inläsning av sina egna noveller. Bitvis är det till och med mer dramatisering än läsning. Det är spännande och fascinerande, inte minst då man allteftersom upptäcker att flera av novellerna hänger samman.

 

Frans G. Bengtsson – Röde Orm

Den här gamla klassikern vinner verkligen på ljudboksformatet, mycket tack vare Stephan Karlséns uppläsning, där han lyckas gjuta liv i alla karaktärerna och ge dem en egen omisskännlig röst (och ja, jag menar det bokstavligen). Karlsén är lite som en enmansteater. Att det sen är en rysligt rolig och spännande berättelse till att börja med gör ju inte det hela sämre.

 

Stephanie Meyer – Bree Tanners andra liv

Till skillnad från de flesta andra av Meyers romaner är den här alldeles lagom lång (eller snarare kort) för att funka som ljudbok. Fint och stämningsfullt uppläst av Mirja Turestedt. Jag har inte läst Meyer på svenska tidigare, men översättningen känns helt okej.

 

Muriel Barbery – Smaken

Matporr, kallade min sambo den här, och det ligger en hel del i det. Kanske lite för mycket beskrivningar för att funka som ljudbok, men å andra sidan är det mycket inlevelsefullt inläst och precis som Igelkottens elegans av samma författare är det en berättelse som är lätt att följa med i och som gör en glad. Uppläst av Kerstin Andersson.

 

Herta Müller – Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Förra årets nobelpristagare i litteratur gör sig förvånansvärt bra som ljudbok, även om det i början är lite svårt att hänga med i alla scenskiftningar och tidshopp. Irene Lindh läser romanen och lyckas förmedla både den absurda humorn och allvaret i berättelsen.


the strain

Min sommarkurs må vara över men jag har fortfarande inte släppt vampyrerna. Den senaste romanen i raden är The Strain av Guillermo del Toro och Chuck Hogan. Allt börjar med ett flygplan som oförklarligt stannar direkt efter landningen. Det är omöjligt att få kontakt med piloterna och också passagerarna är onormalt tysta. När räddningsaktionen sätter igång visar det sig att alla ombord på planet är döda, utan någon synbar orsak. Men ett par nätter efter landningen händer något som kommer att ändra historiens gång. Passagerarna har återuppstått som vampyrer.

 

Det här är en rätt skitig och brutal historia med riktigt monstruösa vampyrer, mer lika zombies än glittriga fotomodeller. Egentligen är zombies inte min kopp te, de är alldeles för osofistikerade monster för min smak, men trots det gillade jag verkligen den här romanen. Inte minst för att den faktiskt skrämmer mig. Det här är nämligen riktigt läskigt. Kanske är det för att allting känns så väldigt genomtänkt. Idén om att vampyrism orsakas av ett virus är inte ny, Richard Matheson använde den redan 1954 i I am Legend. Men del Toro och Hogan beskriver det på ett så övertygande sätt att jag faktiskt börjar tro på det. Framför allt har författarna lyckas skapa en riktigt krypande otäck stämning som verkligen drar in mig och håller mig fast. Tempot är egentligen ganska makligt i den första halvan av boken, samtidigt som man verkligen känner hur katastrofen onekligen närmar sig. Jag gillar också de flesta av karaktärerna, även om det är lite väl könsstereotypt. Varför är det bara de stora grabbarna som får sparka vampyrrumpa? Men utöver det så är det här en riktig sträckläsarbok. Den är dessutom tänkt som den första boken i en trilogi, så det är mer att vänta.


nostalgiläsning del 1

När jag var åtta år började jag rida. Ungefär samtidigt upptäckte jag (förstås) hästböcker, och under minst fem år framöver var det nästan det enda jag läste. Och jag läste urskillningslöst. Paket från Pollux hästboksklubb blandades med Wahlströms ungdomsböcker (ni vet de där med gröna och röda ryggar). De hästböckerna var nästan alltid delar i långa serier vars titlar började med ett egennamn (Petra och…, Pirkko och…, Lotte och…). Handlingen i de där böckerna har jag nästan helt glömt bort, vilket ärligt talat inte känns som någon större förlust. Men då och då snubblade jag över en hästbok som faktiskt stannade i minnet. En av dem är Nan Inger Östmans Rosettjakten från 1985. I sommars fick jag för mig att läsa om den, och jag blev förvånad över hur bra den stått sig.

Rosettjakten handlar om Nettan som vid bokens början just hamnat på sjukhus efter en trafikolycka. Nettan är vad man skulle kalla en riktig hästtjej. I stort sett hela hennes tillvaro kretsar kring hästar och i synnerhet tävlingar, ett intresse som ivrigt påhejas av hennes pappa. Boken är uppbyggd av en rad tillbakablickar, väckta till liv genom ett fotoalbum som Nettans pappa lämnat till henne på sjukhuset. Relationen mellan dem är milt sagt spänd och allt eftersom börjar man förstå vad som lett fram till att Nettan hamnat där hon är.

Det är naturligtvis mycket hästar i den, men intressant nog är det inte de som är den drivande handlingen. I stället är det just relationen mellan Nettan och hennes far, och till viss del också hennes syster som allt kretsar kring. Pappan visar sig vara en ”ponnyförälder” av värsta sort, och allt eftersom blir det tydligt att det är han som är den drivande kraften bakom flickornas tävlingsdeltagande. Deras prestationer på hoppbanan överskuggar allt annat.

Utöver att ha en riktigt bra handling som intresserar på flera nivåer så är Rosettjakten också väldigt välskriven. Både dialoger och gestaltning funkar utmärkt och språket flyter bra. Jag tror att jag var ungefär tolv när jag läste den första gången, och jag minns inte att jag upplevde den som varken för svår eller för lätt. Den var lagom helt enkelt. Min pocketutgåva av boken kom från En bok för alla, men i dag tror jag tyvärr inte att den går att få tag på någon annanstans än på bibliotek.

För övrigt så sysslar jag fortfarande med hästar, om än bara som lektionsryttare numera.

vampyrserier (favoriter just nu)

Jag har som sagt ägnat större delen av sommaren åt kursen Vampyrer och skräck, vilket resulterar i att jag läst ovanligt mycket vampyrlitteratur, både inom kursens ramar och utanför den. Trots att jag är en inbiten (ha!) vampyrfantast sen lång tid tillbaka var det ett tag sen jag verkligen frossade i litteratur om mitt favoritmonster. Just nu är jag särskilt förtjust i två olika vampyrserier: Charlaine Harris Sookie Stackhouse-böcker och Richelle Meads Vampire Academy.

 

Den senare upptäckte jag tack vare ett gäng unga vampyrfantaster som jag träffade på en Twilightnight i Halmstad för några månader sen och som varmt rekommenderade den. Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till en början, men när jag hittade första delen på stadsbiblioteket bestämde jag mig för att ändå ge den en chans. Och jag blev väldigt positivt överraskad.


I Vampire Academy heter huvudpersonen Rose och hon är dhampir, det vill säga halvvampyr, vilket innebär att hon saknar de flesta traditionella vampyregenskaperna. Hennes jobb är i stället att skydda fullblodsvampyrerna, kallade moroi, från de onda odöda vampyrena, strigoi (moroi och strigoi är förresten gamla rumänska ord för vampyr). Och mest av allt vill hon skydda bästa vännen Lissa, en vampyrprinsessa som är den sista av sin släkt. Att det här är skrivet för tonåringar råder det inget större tvivel om, och ibland tycker jag att det blir lite väl klyschigt. Men samtidigt gillar jag Rose väldigt mycket. Hon är en kaxig tjej, som inte är rädd för att säga vad hon tycker och tänker och som knackar ner killar lika ofta som hon flirtar med dem. Hon är på kant med det mesta i tillvaron, och är ofta på väldigt dåligt humör, samtidigt som hon är extremt lojal mot Lissa. Jag gillar också att serien innehåller mer action och blod än vad till exempel Twilight-böckerna erbjuder. Naturligtvis finns det en del romantik med också, men en oväntad twist i tredje boken gör alltsammans betydligt mer komplicerat.

Jag började inte läsa Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse förrän efter första säsongen av True Blood, och var rätt länge skeptisk till den. Nu tycker jag att bokserien är bättre än TV-serien. En av mina främsta invändningar mot att börja läsa serien var att jag tyckte den påminde alltför mycket om Laurell K. Hamiltons Anita Blake-serie. Upplägget är ju nästan detsamma. Skillnaden är väl att i Hamiltons värld har vampyrer och andra övernaturliga varelser alltid varit kända för mänskligheten, men det är först i modern tid som vampyrerna fått rättigheter. Och den fjärde Sookie Stackhouse-romanen var verkligen väldigt Hamilton-lik, särskilt när varulvarna också börjat lägga sig i. Men medan Hamilton skenat i väg och förvandlat sina romaner till långa harranger av explicita sexscener och obegripliga metafysiska diskussioner, håller sig Harris på en mer jordnära nivå. Sookie är ingen superkvinna som Anita Blake (som jag gillade bättre på den tiden då hon slog ihjäl monster i stället för att ligga med dem), även om hon också har sina speciella förmågor. Jag gillar att Sookie gör vanliga saker ibland, att hon har vanliga problem också (som om det inte räckte med vampyrerna…). Jag hoppas att hon fortsätter med det, trots att hennes tillvaro blir allt mer invecklad.

Ingen av serierna kan egentligen klassificeras som skräcklitteratur, om man med skräck menar litteratur vars främsta syfte är just att inge läsaren med denna känsla. Jag tror inte att någon blir särskilt skrämd varken av Vampire Academy eller Sookie Stackhouse-böckerna. I stället använder författarna vampyrer (och andra övernaturliga varelser) för att uttrycka annat än skräck. Och jag undrar om det inte är just därför de blivit så populära. Trots de senaste årens vampyrboom är vi fortfarande förhållandevis få som gillar riktig skräck, som i saker som verkligen skräms. Vampyrer blev var mans monster först när de förlorat mycket av det som gjort dem just monstruösa, men behöll tillräckligt mycket av sitt främmande skimmer för att förbli lite småfarliga. Jag skulle nog inte ha intresserat mig för någon av de här serierna om de inte innehållit just vampyrer, men jag inser också att vampyrerna som presenteras brås mer på oss människor än på säg Dracula. Och på sätt och vis tycker jag att det är lite synd. Samtidigt så blir det förbannat underhållande litteratur.

bokrecension

Jag är som bekant väldigt förtjust i urban fantasy och just nu är jag mest av allt förtjust i Nene Ormes debutroman Udda verklighet. Läs min recension av boken här.


bokrecension

Många har redan älskat och hyllat den, Audrey Niffeneggers nya roman Själens osaliga längtan (Her Fearful Symmetry). Själv utnämnde jag den till förra månadens bästa läsning. Här får ni veta varför.




bokrecension

Trots att Jacqueline Wilson är en mycket omtalad barn- och ungdomsromanförfattare hade jag aldrig läst något av henne förrän Tvillingsjälar landade på min hallmatta. Det gulliga omslaget visade sig ha ett tungt innehåll och jag blev positivt överraskad. Läs min recension här.


Tidigare inlägg
RSS 2.0