Gothiques bokblogg

”Jag vill framhålla att vi är vuxna människor. Vi har till exempel accepterat att man inte kan få allt här i livet. Att man får vara glad bara det blir hälften. Eller en tredjedel. Somliga kallar det mognad. Jag kallar det en katastrof.”

Första boken i den nordiska utmaningen är avklarad. Temalandet är Finland och mitt val föll på romanen Nej tack av Anna-Leena Härkönen.

Det här relationsromanen fick mig genast att tänka på Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Det är lite av samma hopplösa dömda stämning över den. I centrum står fyrtiotvååriga Heli, till synes lyckligt gift med Matti sen fjorton år, och tillsammans har de en tonårig dotter. Fast naturligtvis är ingenting som det ser ut. Matti vill nämligen inte ha sex. Matti vill faktiskt inte mycket alls, förutom att bli lämnad ifred med sin dator, medan den allt mer frustrerade Heli kämpar för att få någon sorts kontakt. Det går inget vidare, och konflikterna kommer allt tätare. Så när Heli träffar en fjorton år yngre man, som mer än gärna demonstrerar exakt hur mycket han tänder på henne, är frestelsen för stor för att motstå.

Upplägget är till synes ganska klassiskt. Går det att rädda förhållandet? Eller är det bara att ge upp och se sig om efter något annat? Är en separation ett misslyckande eller ett steg framåt? Och framför allt, vad har vi rätt att kräva av varandra i en relation? Just den sista frågan är kanske den viktigaste i den här romanen. Hur mycket bör man egentligen arbeta på att få en relation att fungera? Eller är det faktum att man alls måste anstränga sig ett tecken på att något är fel?

Anna-Leena Härkönen skriver på ett väldigt osentimentalt och lite cyniskt sätt som jag gillar. Relationsromaner är i vanliga fall kanske inte min kopp te, men den här funkar, just för att hon vågar ta ut svängarna så mycket mer. Dessutom genomsyras hela romanen av en ganska svart och bitsk humor. Heli sätter sig demonstrativt upp mot alla gamla normer och vägrar nöja sig med bara en liten bit av kakan, vägrar vara den som ensam tar ansvar för att familjelivet ska fungera. På så sätt är det här en ganska upplyftande roman. Heli är sina brister till trots ingen dum förebild.