Gothiques bokblogg

Precis som så många andra sitter jag just nu klistrad framför SVT1 halv tio på lördagskvällarna. Då är det ju Sherlock, den kanske smartaste, snyggaste och roligaste serie som går att se på TV just nu.

Jag måste erkänna att jag till en början var en smula skeptisk till upplägget. Sherlock Holmes i nutid, liksom, utan de viktorianska miljöerna, gatupojkarna, gaslamporna, hästdroskorna, kullerstenarna, pipan, kan det verkligen funka? Får man ens lov att göra så? Är det inte hädelse?

För det är ju så att jag är en inbiten Sherlock-fanatiker sedan späd ålder. I mina tidiga tonår läste jag så mycket Arthur Conan Doyle på en och samma gång att det fanns risk för överdosering och jag skäms inte för att erkänna att jag var mer än en smula förälskad i den store detektiven. När jag läst allt av Doyle gick jag vidare och letade upp några av alla de Sherlock-pastischer som skrivits. Bland favoriterna finns Laurie R. Kings romaner om Mary Russell och Mark Frosts De sju försvurna. Men Sherlock i nutid? Nja…

Jag hade fel! Sherlock i 2000-talet funkar fantastisk, mycket på grund av att serien trots allt håller sig tämligen nära ursprungsnovellerna, samtidigt som hänsyn har tagits till tidens förändringar. Bara en sådan sak att Watson har en blogg… det är ju fullständigt självklart! Serien är faktiskt mer trogen originalet än Guy Ritchies nya filmatiseringar med Robert Downey Jr. i huvudrollen, trots att de utspelar sig i ”rätt” tid. Jag älskar miljöerna i de nya filmerna, de har något lätt steampunkigt över sig som jag tilltalas av och som passar Sherlocks vetenskapsorienterade personlighet. Men oavsett hur svag jag är för Downey Jr. så är han inte Sherlock Holmes. Det är däremot Benedict Cumerbatch. Han är Sherlock i kubik, minst lika grinig, cynisk och rastlöst som han framställs i Conan Doyles noveller.

Men framför allt får jag samma känsla av att se Sherlock som jag som tonåring fick av att läsa novellerna. En nästan otålig uppslupenhet, att nästan inte kunna sitta still eftersom det verkligen är så spännande, och en förundran över hur väl allting faller på plats i slutändan. Boken har blivit film med gott resultat.