böcker om böcker

 
Eftersom jag inte riktigt har tid till att läsa något nytt i den här utmaningen den här månaden börjar jag genom att fuska och skriva om en gammal favorit, nämligen Den oändliga historien av Michael Ende.
 
Vi kan väl alla historien? Pojken Bastian flyr undan ett gäng mobbare och hamnar i en gammal bokhandel. Där hittar han boken Den oändliga historien, som han helt enkelt stjäl när ägaren verkar vara ovillig att sälja den till honom. Tillsammans med boken låser han in sig på skolans vind och tillbringar sen en både fantastisk och skrämmande natt där. Det visar sig nämligen att allt som händer i boken är sant och att Bastian har en avgörande roll att spela i landet Fantásien.
 
På något sätt är ju det här alla bokälskares önskedröm. Tänk att hitta en bok där man faktiskt kan påverka händerlserna, där huvudpersonerna hör när du hejar på dem, eller när du gråter med dem. Första gången jag läste boken var väl runt sjutton, arton år sen, och jag kände så himla väl igen mig i Bastian. Naturligtvis tokälskade jag den. Jag gick runt med ett fånigt leende och var allmänt salig. Jag minns det här jätteväl, och det var till stor del på grund av det minnet som jag bestämde mig för att läsa om den för ett par år sen.
 
Då det begav sig första gången läste jag boken väldigt snabbt. Den här gången tog det över en månad. Saken var att jag helt enkelt inte kom in i boken på samma sätt. Bitvis kändes den till och med ... jag skäms nästan för att säga det ... lite tråkig. Inte för att jag inte uppskattade den, men den där saliga pirrande känslan uteblev. Kan det ha med ålder att göra? Har jag blivit gammal och avtrubbad och utestängd från Fantásien för all framtid? Eller är det så att barndomsböcker helt enkelt är omgivna av ett nostalgiskt sken, att man minns den som bättre än de egentligen var eftersom ens krav var så mycket lägre?
 
Men till slut hände något. På de sista fem sidorna, när herr Koriander talar om Fantásien och alla sina resor där, kom det igen. Det där pirret, den där känslan av att vara nära något alldeles fantastiskt. Precis så som jag kom ihåg att det kändes första gången. Och när jag satte tillbaka boken i hyllan var det med samma smått saliga leende.

Jag tror att jag kommer att läsa boken igen, förr eller senare. Kanske kommer jag att tokälska den igen då, kanske inte. På ett sätt är ju berättelsen om Baltasar berättelsen om alla läsare överallt. När vi läser reser vi i Fantásien, och varje resa för med sig något nytt.
 
"'Det finns människor som aldrig kan finna vägen till Fantásien', sade herr Koreander, 'och det finns människor som kan göra det, men sedan blir kvar där för all framtid. Och sedan finns det också några som färdas till Fantásien och sedan återvänder till sin egen värld. Människor som du, Bastian. Och det är de som gör båda världarna friska'"

Kommentarer
Postat av: Västmanländskan

En av mina "all time favourites". Vågar nästan inte läsa om den nu ...

2012-11-04 @ 21:42:09
URL: http://vastmanbok.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0