jellicoe road – några funderingar
I gårkväll läste jag så äntligen ut Jellicoe Road. Jag ska ärligt erkänna att det tog sin lilla tid. Jag har läst om den här boken på hur många ställen som helst och alla verkade lika entusiastiska. Så jag lånade den, och försökte läsa den. Till en början fattade jag nästan ingenting. Var det min engelska som brast, eller något i berättelsen som jag missade? Varken sammanhang eller karaktärer ville ta form och jag var på god väg att lägga ifrån mig den. Men samtidigt, där fanns någonting som sög också. En mystik som krävde att jag följde upp den. Och sakta men säkert började saker och ting träda fram.
Nu är jag glad att jag tog mig tid att läsa klart den, för det är faktiskt en riktigt bra bok. Framför allt får jag lust att läsa om den från början, för att få syn på alla de där detaljerna och ledtrådarna som jag totalt missade. Det är också en bok om riktigt starka känslor, känslor som på gott och ont tar över och styr ditt liv utan att du kan göra så mycket åt det. Och jag har alltid varit lite svag för den typen av berättelser.
Det är också en bok som kräver en hel del av sin läsare, något som jag också gillar. Jag tycker om författare som vågar utmana och inte bara satsar på lättvunna poänger. Jag som läsare vill känna mig delaktig i berättandet, och det gör jag verkligen här. Jag vill kunna dra mina egna slutsatser innan jag får allting förklarat för mig, men där ska ändå finnas utrymme för överraskningar.
Jag misstänker att den här romanen kommer att dröja sig kvar i min hjärna ett bra tag till, även om jag måste rusa till biblioteket och lämna den i kväll.
