Gothiques bokblogg

Huvudpersonen går runt i Christiania (Oslo alltså, inte i Köpenhamn) och svälter, skriver och får mer eller mindre underliga infall. Ungefär så kan man sammanfatta handlingen i Knut Hamsuns Svält. Och fastän jag vet att det här är en klassiker får jag lite samma känsla som när jag läser Strindberg, nämligen att det kanske är en liten aning överskattat. Men jag kommer tillbaka till det.

Hamsun är knappast svårläst. Språkligt och stilistiskt känns han hyfsat modern och lättillgänglig även för en nutida läsare, trots att romanen publicerades 1890. Min svenska översättning är visserligen från 1959, men går utmärkt att läsa.

Innehållet däremot. Jag växlar mellan fascination och irritation. Här finns en viss bohemromantik, fantasin om att leva på konsten och skriva nätterna igenom, att inte bry sig om det materiella utan i stället leva enbart för andliga värden. Nåja, det är ju en fin tanke men, som huvudpersonen märker, funkar den dåligt i verkligheten. Men måste man därför bli en sån egocentrerad gnällspik! Naturligtvis är huvudpersonen inte helt klar i skallen, vem skulle vara det under de omständigheter som han lever under, men ändå. För det mesta är han bara rent elak och verkar roas av att jävlas med folk. Pengar rinner som vatten mellan fingrarna på honom. Hela tiden hoppas han på att nästa artikel/avhandling/pjäs ska rädda honom från ruinens brant, men när han väl lyckas komma över några slantar försvinner de lika kvickt igen, ofta på något helt irrationellt eller onödigt. Men naturligtvis är det aldrig hans eget fel, det är gud och världen som vänt sig mot honom. Och inte blir jag mer förtjust i huvudpersonen när han börjar sura över att han inte får utnyttja kvinnan som mot förmodan låtit honom följa med henne hem sexuellt.

Nu låter det kanske som att jag inte alls gillade boken. Det är inte sant. Svält tilltalar mig på många sätt, särskilt genom bohemromantiken. Men, precis som med Strindberg, har kanske tiden gått förbi Hamsun, vilket gör det svårt att relatera till personerna. Jag vet inte hur Hamsuns ”hjälte” uppfattades när boken kom 1890, men jag tror att vi kan vara eniga om att han i dag inte ses som en direkt sympatisk person.