Gothiques bokblogg

Hallandsposten publicerar min recension av Johanna Nilssons Landet med de tusen namnen i dag. Tyvärr finns inte recensionen på nätet. Det är min första recension som jag fått betalt för. Nu är jag nästan litteraturkritiker på riktigt. Till hösten blir det förhoppningsvis fler recensioner från mig i Hallandsposten.

Läser just nu: Sofi Oksanen - Stalins kossor

De senaste två veckorna har jag arbetat som tidningsbud. Upp klockan två på natten, leverera tidningar tills klockan sex. Sen hem och duscha, äta frukost och sova fram tills klockan ett på eftermiddagen. Fördelen är att jag har större delen av dagen över till att göra vad jag vill. Nackdelen är att större delen av dagen inte riktigt räcker till.
Jag har nog aldrig riktigt reflekterat över hur mycket tid jag egentligen ägnar åt skrivandet och annat arbete som är relaterat till det, skrivarcirklar, lektörsläsningar, bokrecensioner. Inte förrän nu.
Jag räknade ut att jag fick elva timmar kvar av dygnet, efter att jag räknat bort den tid då jag sov och arbetade som tidningsbud. Elva timmar över till att göra allt det som behövs göras.
Och jag upptäckte att det inte var tillräckligt.
En del tid försvann förstås åt vardagssysslor, som att laga mat, städa, tvätta, etc. Men det som blev kvar ägnade jag nästan uteslutande åt att arbeta med skrivandet. Och jag fick ändå ligga i som en myra för att hinna bli klar med saker i tid.
Som tidningsbud jobbade jag halvtid, tre och en halv timme per dag, sex dagar i veckan. Med skrivandet måste jag ha jobbat minst lika mycket.
Sammanlagt blir det mer än ett normalt heltidsarbete.

Som tidningsbud är det pengarna som driver mig. Jag jobbar för att jag vill ha betalt, inte för att jag tycker att jobbet i sig är särskilt givande. Visserligen är det helt okej att vara tidningsbud. Jag kan vara hur sunkig och morgonsur som helst, det är ingen som bryr sig, jag träffar knappt en människa ändå Man behöver inte tänka särskilt mycket. Men det är ett jobb som jag kan överge vilken sekund som helst och aldrig sakna.
Skrivandet däremot... Dåligt betalt, om man ens får betalt. Det tar tid, det kräver närvaro och koncentration.
Och skrivandet kan jag aldrig lämna. Inte utan att förlora en väsentlig del av mig själv. Även i de stunder då det är går som sämst då allt jag skriver känns som skit, är det ändå bättre än något annat jag har gjort.

Jag går och drömmer om den dag då jag kan betala räkningarna enbart med det jag tjänat på att skriva och arbeta med litteratur.
Då kanske jag äntligen kan få lite fritid också.

Läser just nu: Joyce Carol Oates - En författares övertygelse

Eskapix skriver ännu mer snälla saker om mig i sin blogg. Själv tycker jag att det är fantastiskt roligt att det finns en sån här tidskrift i lilla Sverige. Beställ nästa nummer vet jag!

Förra helgen (19 - 20 maj) tillbringade jag på en fritidsgård i Stenestad i västra Skåne, tillsammans med fyra av mina klasskamrater från Författarskolan. Två dagar fyllda av skrivande, inspirerande samtal och skogspromenader, för att inte tala om all god mat som vår värd Ingvar lagade. Mellan måltiderna knaprade vi cashewnötter som galningar. Jag vet inte vad det är, men jag gillar att ha något att tugga på när jag arbetar. Tydligen är jag inte ensam om det.
De här sammankomsterna har blivit ett sätt att ladda batterierna på. Jag skulle inte vilja vara utan dem nu, även om jag måste erkänna att jag var en smula skeptisk till en början. Jag är ingen social människa. Men alltsammans har blivit så över förväntan bra. Nu ska vi ha sommaruppehåll, men vi kör igång igen till hösten.

Den här helgen var jag ensam hemma, så när som på katten. Jag hade tänkt sätta mig ner och rensa bland mina dikter. Jag har nämligen en samling på runt sjuttio dikter som bara ligger. Ett tag funderade jag på att bara låta dem ligga, men nu börjar jag bli sugen på att arbeta med dem igen. Jag tänkte att en helg ensam hemma vore perfekt för det. Korka upp en flaska rödvin, sätta mig ner på golvet och bara bre ut alla dikterna, plocka med dem, läsa dem, klippa i dem, forma om dem. Lät hur roligt som helst.

Det som hände var att jag glömde bort alltsammans. Först i dag, vid frukost kom jag ihåg det: Visst fan, dikterna! Nu ligger de där fortfarande, och jag funderar på om jag inte kan köra iväg sambon på något nytt äventyr, så att jag får en ny helg för mig själv.

Inte för att helgen blev oproduktiv. Jag skrev klart en novell och filade på en kvartsfärdig roman som behöver arbetas om. Novellen skickade jag nyss iväg till Story. Få se om de vill ha den.

Och jag har blivit blixtförälskad i Rufus Wainwright.

Jag kommer att medverka i sommarens nummer av Eskapix , en mycket  intressant och snygg tidskrift för fantasy och skräck. Redan nu skriver de snälla saker om mig i sin blogg.

I lördags avslutade jag ännu en skrivarcirkel, den andra för den här terminen. Det har varit en bra kurs, som jag lagt ner mycket tid på att planera. Den har fokuserat nästan helt på självbiografiskt skrivande, och jag tycker att både jag och eleverna fått en hel del att tänka under kursens gång. Nu måste jag smälta det ett tag och se vad jag kan utveckla och ta med till nästa kurs.
Det var de bra sakerna.
För den här kursen har också dragits med en massa problem.
Till att börja med hade jag bara tre deltagare, vilket är knappt hälften av vad som vanligtvis krävs för att få genomföra en studiecirkel. Till en början var sju personer anmälda, men tre dök aldrig upp och den fjärde hoppade av efter första gången. Det visade sig att hon fått helt felaktig information om kursen från studieförbundet som anordnade den.
Vad gör man åt sånt?
Det stod klart och tydligt i kurskatalogen vad cirkeln skulle handla om. Jag har förklarat det för studieförbundet ett flertal gånger. Men ändå gick det inte in.
När jag pratade med de deltagare som faktiskt gick så visade det sig att även de fått felaktig information. Någon på studieförbundet hade tydligen sagt att det var en "vanlig" skrivarcirkel. Samma person hade också sagt att det var en fortsättningskurs för såna som tidigare gått skrivarcirkel. När jag snokade än mer i det verkade det dessutom som om personen i fråga anpassat sin information efter vem det var som frågat. Frågade man efter en fortsättningskurs så fick man svaret att det var en fortsättningskurs.
Allt för att värva deltagare.
Att sen deltagarna inte fick det de efterfrågat verkade vara ett mindre problem.
Problemet är att det blir mitt problem. Det är jag som håller kursen, det är jag som står för kursens innehåll.
Just nu har jag ingen större lust att hålla cirklar på detta studieförbund till hösten, och om jag skulle hålla någon så får det bli en helt "vanlig" skrivarcirkel. Det är tydligen det enda de klarar av.
Själv ser jag en poäng i att utveckla mina cirklar, att försöka med nya inriktningar, att gå vidare och inte bara harva i samma spår om och om igen.
Medan den första frågan från studieförbunden brukar vara hur många deltagare som vill fortsätta till nästa termin. De brukar nämligen ringa upp alla som gått cirklar och fråga om de vill gå igen. Hur utvecklande är det? Hur får man då in friskt blod?
Jag vet att det inte alltid är lätt för dem att få allt att gå ihop, att de måste ha ett visst antal deltagare för att över huvud taget kunna sätta igång en cirkel. Men får man det genom att hela tiden försöka värva gamla deltagare, eller bör man försöka marknadsföra sig mer? Nå ut till nya grupper genom nya kanaler. Jag vet vad jag håller på.
Gå vidare. Utvecklas.
Och det är just det jag planerar att göra. Det är därför jag spinner idéer kring att starta eget. Så att jag kan ha kontroll över mina egna skrivarkurser. Så att jag kan ge dem utan att behöva anpassa mig efter studieförbunden.


Läser just nu: Sofia Rapp Johansson - Silverfisken

Författare skapar sina egna världar. Det är något vi måste göra. Den fiktiva världen kan ligga nära eller långt ifrån vår verkliga värld, men som författare måste man kunna gå in i den helt och hållet för att kunna skriva.
Just nu känner jag hur jag försvinner alltmer in i min egen värld.
Det började i går, när jag låg på soffan och vilade ett tag. Tankar började röra sig i mitt huvud och plötsligt kom jag att tänka på ett romanprojekt, eller egentligen flera romaner, som jag övergett för något år sen. Jag fick en oemotståndlig lust att läsa igenom det igen. Vilket jag gjorde. Fram tills klockan fyra på natten. Jag hällde upp ett glas rödvin, satte på Deine Lakaien och läste mig igenom nästan hundra sidor av mitt eget skrivande.
Och nu vill jag inte göra annat än att fortsätta skriva på det. Tankar dyker upp i huvudet igen. Jag vet vad som ska hända, att någon kommer att dö. Jag vet att hjärtan kommer att brista, att förtroenden kommer att svikas, att vänskap kommer att sättas på prov. Det känns så levande för mig att det lika gärna kunde ha hänt på riktigt.
Det kommer det naturligtvis inte att göra.
Alltsammans händer i min inre värld, den jag skapade för nästan tio år sen och som har följt mig sen dess.
Ibland tror jag att jag aldrig kommer att bli fri från dem, dessa varelser som jag har befolkat min fantasi med.
Och för det är jag tacksam, för jag är inte säker på att jag skulle kunna leva utan dem.

Jag hade planerat att göra saker i dag, men det får vänta. Lusten att tillbringa dagen (och natten, särskilt natten...) med mina fantasivänner är mycket starkare. Jag inser att jag har saknat dem.

Och som i går, när månen lyste nästan full på en klar himmel, då kändes det som om de inte var alltför långt borta. Och om jag hade stått kvar där, i balkongdörren och tittar ut över husen, så skulle jag ha sett honom, en kvick skugga i månljuset. En skymt av blodrött och smaragdgrönt.

Med mitt nyväckta intresse för modern konst har jag börjat frekventera gallerierna här i Halmstad. Jag gillar det. Att se på konst är nästan som att meditera; jag varvar ner och börjar fokusera på nuet. I dag var jag på en utställning på Galleri Norre Port där Eva Bengtsson ställde ut målningar och keramik. Jag fastnade särskilt för en grupp stora keramikskulpturer, fulla med små detaljer i glaseringen. Bland annat rosor och snäckor. Plötsligt inser jag att jag känner igen just de där rosorna och snäckorna. De var gjorda med schabloner. Hur vet jag det? Jo, jag råkar ha exakt samma schabloner hemma. Jag brukar använda dem till att dekorera krukor med, men jag använder hobbyfärg i stället för keramikfärg och glasyr.
För ett tag sen var jag och såg Hallands Konstförenings Vårsalong på Länsmuseet i Halmstad. Där fanns bland annat en rad väldigt detaljerade teckningar av vardagsmotiv. Temuggar, badrumshyllor, handkontroller till tevespel. En av dem föreställde en vit disktrasa med döskallar på, hängande över en kökskran. Jag bara log när jag såg den. På min kökskran hänger det också en vit disktrasa med exakt likadana döskallar på. Min vardag hade just stigit in i finkulturens rum.
 
Så nu undrar jag: är det konsten som har blivit vardagligare, eller har vardagen blivit konstigare?

För ett tag sen hittade jag till Cynthia Morris blogg. Hon är vad man på svenska skulle kunna kalla en kreativitetscoach. Hon har som arbete att inspirera, stödja och handleda människor i deras kreativa skapande. Låter som ett riktigt häftigt jobb, eller hur? Varför hittar jag aldrig såna på Platsbanken?
Inspirerad av ett av hennes blogginlägg bestämde jag mig för att jag, varje dag i april, ska utföra följande kreativa små handlingar:
Jag ska skriva en dikt.
Jag ska teckna en liten skiss.
Jag ska skriva en "början" (inspirerat av en uppgift i e-boken Kom igång & skriv! av Johanna Wistrand).
Sen har jag en uppgift till på min lista, men det är hemlig. Den har i alla fall att göra med att jag ska sluta vara så himla allvarlig och börja fatta att det är okej att leka också, fast man är tjugoåtta.
Jag får en guldstjärna i min kalender för varje dag som jag lyckas utföra alla fyra handlingarna.

Över huvud taget jobbar jag just nu rätt mycket på att bli av med prestationskraven jag dras med, och som i längden sinkar mig. Jag försöker skriva för att det är kul att skriva, och inte för att bli publicerad/tjäna pengar/ få evig ära och framgång. Jag försöker skriva för att må bra, för att orka hålla huvudet över ytan, och allt det där är bättre skäl än att bli rik och berömd.

Nu ska jag gå och utföra en eller annan kreativ handling.


Läser just nu:  Carina Rydberg - Den som vässar vargars tänder

I helgen rymde jag iväg till Övraby på Österlen ihop med mina skrivarvänner från Författarskolan. Vi satte upp vår bas hos Ylva och fyllde två dagar med spännande diskussioner, skrivande, mysiga promenader, god mat, för mycket chokladgodis, fikon och pepparmyntste. En vitamininjektion rakt in i själen med andra ord. Och precis vad jag och mitt jojo-humör behövde.

Jag hade under veckan haft starka tvivel på om jag verkligen borde åka eller inte. Ingenting kändes riktigt bra och jag dök alltför ofta ner i djupa avgrunder. Jag mådde skit helt enkelt. Men jag steg upp i ottan lördag morgon, satte mig på tåget, tog mig till Malmö för att möta upp med några andra, och plötsligt släppte alltsammans. Sen kände jag mig hur harmonisk som helst hela helgen.

Jag läste i Julia Camerons bok Konsten att vara kreativ att prestationskrav är det värsta som finns när man ska göra något kreativt. Det blockerar, stänger av, dödar. Det blir bara ångest av alltsammans i stället.

Där är jag nu. I prestationsångesten. Jag kan knappt skriva något utan att tänka på vad det skulle kunna användas till, om det går att publicera, och om inte, varför ska jag då skriva det? Jag borde koncentrera mig på att skriva i stället, och vara nöjd med det. Det är det jag jobbar med just nu, att bli fri från prestationsångesten, att få tillbaka lusten och glädjen i att skriva.

Läser just nu: Christopher Priest - Skenverk

 

När jag startade den här bloggen hade jag för avsikt att då och då lägga upp skrivtips och övningar, men så har det inte blivit. Dags för bättring alltså. Här får ni mina bästa tips för att komma igång med skrivandet.

- Sätt ett mål för ditt skrivande. Det behöver inte vara något stort, poängen är att du ska ha lätt att nå upp till det. Bestäm till exempel att du ska skriva två sidor i din anteckningsbok varje dag, eller 500 ord på din novell, eller en dikt i veckan. Skriv en halvtimme varje morgon. Det är viktigt att inte sikta för högt i början, då kommer det bara att kännas kravfyllt och besvärligt. Börja lågt och höj målet när du känner dig redo för det.

- Pröva att skriva på andra platser än hemma. Miljöombyte är ofta väldigt bra för kreativiteten. Skriv på biblioteket och låt dig inspireras av alla böcker om omger dig. Känn hur du vistas i en miljö fylld av kreativitet. Eller skriv på ett café. Sorlet runtomkring kan faktiskt skärpa koncentrationen och få dig att fokusera inåt. Fördelen med att gå hemifrån är också att ingen kan störa dig. Det finns ingen disk som pockar på uppmärksamheten, ingen telefon som ringer (lämna mobiltelefonen hemma!), ingen katt som tjatar efter mat. När man går ut stannar man också kvar på ett ställe i en längre tid. Sitt kvar i minst tre kvart, gärna en hel timme, och bara skriv.

- Läs mycket och låt dig inspireras! Att läsa är den bästa skrivskola man kan tänka sig. Försök att genomskåda författaren, se hur hon/han bär sig åt för att fånga läsaren. Se hur hon/han använder språket. Anteckna gärna i marginalerna (om du vågar!). Läs brett, i alla genrer och kom ihåg att även dåliga böcker har något att lära. Då vet du ju hur du inte ska göra. Försök också imitera andra författare på lek. Försök efterlikna stil och språkbruk. Stjäl grunddragen i berättelsen, eller någon karaktär du tyckte om och som du kan tänka dig att själv skriva om. Sådant som börjar som imitation mynnar ofta ut i något eget efter ett tag.

- Vet du inte vad du ska skriva om? Strunt i det, bara skriv, rakt upp och ner. Börja var som helst och se vart det leder dig. Släpp alla krav på kvalité, bara skriv för skrivandets egen skull. När man väl kommit igång uppenbarar sig ofta både intressanta och spännande ämnen som man kan utveckla vidare.

- Gör korta tidsbundna övningar när du har en stund över. Ska pastan koka i tio minuter? Ja, sätt dig då ner och skriv under den tiden. Gör en lista över de ämnen som intresserar dig, så är det bara att plocka något när det är dags att skriva. Vill du överraska dig själv kan du skriva ner ord, tankar och ämnen på små lappar som du viker ihop och lägga i en burk. Sen är det bara att dra en lapp och börja skriva.

- Gör till vana att skriva dagbok varje dag. Där kan du skriva ner intressanta tankar du haft eller berätta om något speciellt som hänt, eller något som gjort intryck på dig. Allt är av intresse. Det kan vara skönt att ha en plats där man kan vara fullkomligt ärlig och okontrollerad. Dagboken blir en "referensbank" som man senare kan gå tillbaka och läsa i och hitta uppslag att utveckla eller bara små detaljer som kan ge liv åt en fiktiv berättelse.

- Om inget annat funkar: belöna eller muta dig själv. Det är ofta ett mycket effektivt sätt att komma igång. Lova dig själv en extra kaka om du skrivit duktigt och nått fram till ditt skrivmål. Eller unna dig en promenad efter skrivsessionen. Vad som helst som känns som en belöning till dig själv.

Lycka till!

Jag skrev inte mycket i går. Jag hade tid, jag satt framför datorn, men jag skrev inte. I stället satt jag och petade i en gammal novell, som jag själv tycker mycket om, men som jag ännu inte hittat något forum för, så att säga. Jag gillar den särskilt mycket eftersom den lyckas innefattar många av de saker jag vill skriva om, samtidigt som den är skriven på ett sätt som jag vill skriva på. Den känns som jag på toppen av min förmåga. Vad jag hela tiden frågar mig är varför jag inte skriver så oftare.

Det är det som är den stora frågan just nu. Vad ska jag skriva?Jag har drabbats av tvivel angående mitt nuvarande projektet. Är det verkligen den berättelse jag vill skriva? Känns den angelägen för mig? Är jag tillräckligt intresserad av den för att vilja lägga ner tid och energi på att skriva den?

Spelar det ens någon roll vad jag vill skriva? Är det inte viktigare att skriva? Det är det jag går och säger till alla mina elever. Och visst, jag är rätt bra på att bara skriva, utan något särskilt mål. Just nu har jag morgonsidorna och min dagbok. Men ändå. Allt det där känns som ett  "i stället för"-skrivande. Något jag pysslar med i stället för det jag borde skriva.

Så vad vill jag skriva?

Jag vill skriva vackert och poetiskt om det främmande och groteska.

Jag vill skriva underliga berättelser, märkliga berättelser.

Och jag vill skriva om det vanliga, det vardagliga, det som ibland känns större och livsviktigare än det egentligen är.

Men mest av allt vill jag skriva.

Den här veckan har jag roat mig med att föra "skrivardagbok" på Skrivarkalendern.se. Om ni är nyfikna på den så finns den här.
Jag finns där tills söndag.
Men i dag drar jag till Göteborg och firar internationella kvinnodagen samt bränner för mycket pengar på böcker.

Den där förbannade förkylningen hann i fatt mig till slut och har nu slagit till med full kraft. Kanske var det allt det där flängandet i måndags som gjorde det. Räknade ut att jag cyklat två och en halv mil sammanlagt, i snöslask och kyla.
Så i dag ska jag ligga i sängen och inte röra mig mer än nödvändigt, vara tyst som en mus (haha!) och spara rösten så att jag förhoppningsvis kan säga något vettigt till mina elever. För jag har ju Inspirationskursen i kväll. Som tur är har jag laddat upp med långa skrivövningar, så jag kan sitta tyst och sörpla på te medan de skriver.

Fast det är inte så dumt att ligga på sängen heller. Jag har ju ett dussin nya böcker att roa mig med. Är det bokrea så är det. Mest romaner blev det, som vanligt, ett par kokböcker av den onyttigare sorten samt två böcker om te. Och så hittade jag en bok av Julia Cameron, Konsten att vara kreativ, den är jag mycket nyfiken på.
Läste ut en annan bok om kreativitet i går, Bengt Renanders En bra idé. MYCKET bra bok! Rekomenderas till alla som sysslar med kreativa arbeten.

Och så har jag fått mitt första uppdrag som lektör.
Och nej, jag tror faktiskt inte alls att jag skämtade när jag sa att jag skulle sluta som egen företagare.

Now, back to bed...

Läser just nu:  Emma Granholm - Simon & Sophie

I dag var det start för kursen i självbiografiskt skrivande. Och det gick väl bra, förutom att vädret ställt till det så att hälften av deltagarna inte kunde komma. Fast de fyra som tagit sig upp och dit verkade ha roligt. Det känns alltid riktigt bra när man kunnat ge ett råd som någon visar sig ha mycket glädje av. Det är ju därför jag håller på med det här, för att alla de erfarenheter jag samlat på mig ska komma andra till nytta.

Katten och jag är ensamma hemma i dag, och för min del så betyder det att jag ska göra klart redigeringen av min roman. Jag har bara lite, lite finputsning kvar, sen är det färdigt. För den här gången. Jag vågar inte ens drömma om att det ska vara den sista genomläsningen, för det vet jag att det inte är. Men jag har ändrat på mycket färre saker den här gången, mest bara småpet med ord och skiljetecken, och det måste betyda att jag kommit någonstans med den.

Jag brukar skämta om att jag kommer att sluta som egen företagare.
Nu börjar jag undra om det verkligen är ett skämt...


Kort efter att jag skrivit ovanstående inlägg somnade jag och drömde att jag hittade en ny trappa på biblioteket som fungerade som en sorts genväg, samt att jag hade textdiskussion med mina nya elever, i  min säng.
 Jag kan nog med säkerhet säga att chansen att jag hittar en hemlig trappa på biblioteket är avsevärt större än att jag skulle börja hålla textdiskussioner i sängen.

Det blev ingen ledig dag i fredags. Det blev en ledig dag i går i stället. Jag är inget om inte flexibel...

Om en vecka börjar min kurs i självbiografiskt skrivande. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite ironiskt att just jag skulle ge mig på att undervisa på en sån kurs. Under en stor del av mitt skrivande liv har jag tyckt att det där med självbiografi nästan är lite fusk. Som om man inte orkar hitta på något nytt, som om man inte orkar använda sig av skrivandets alla möjligheter fullt ut.
Jag tycker inte så längre. Jag kan mycket väl förstå varför man väljer att skriva självbiografiskt. Och varför andra människor väljer att läsa det. Det handlar om att få lov att gå in i en annan människas verklighet, och lära sig något av det. Att vinna förståelse för de som inte lever samma sorts liv som jag. Så är det i och för sig med allt skrivande. Det är väl mest så jag ser det självbiografiska numera, som en del av helheten. Varken mer eller mindre.
När jag läser bekymrar jag mig inte om det som författaren berättar är verkligt eller ej. Jag vill bara läsa en bra bok, med en historia som drabbar mig.
Min examensbok från Författarskolan började med någon sorts självterapeutisk avsikt, men ju mer jag skrev desto längre bort från verkligheten kom jag (bokstavligt talat...). Men om jag inte hade tillåtit mig själv att börja där jag började kanske boken aldrig hade blivit skriven. Det fanns saker som hänt mig som jag behövde skriva om, i en eller annan form.  
Och det kändes inte som fusk. Det kändes (och känns) som en hel jävla massa arbete.

Jag känner hur en förkylning är på väg att slå till. Den smyger sig på, sakta men säkert. Och jag dricker baljor med te för att hålla den på avstånd.
Hur som helst...
Egentligen hade jag tänkt ta en ledig dag i dag. Alltså helt utan skrivande, elevtextläsande korrekturläsande, jobbsökande och allt annat man kan sysselsätta sig med när man är författare/skrivarkursledare på jakt efter jobb. Men jag vet inte... Helgen är rätt fullbokad med aktiviteter, så om jag inte jobbar i dag kommer det att bli mycket att göra i nästa vecka.
Fast en helt ledig dag vore trevligt. Jag vet inte när jag sist hade en helt ledig dag, jag minns det i alla fall inte..

I måndags var jag och lyssnade på författaren Lene Kaaberböl på stadsbiblioteket. Titeln på hennes föredrag var "Vad ska vi med fantasy till?" och hon hade massor med bra svar på den frågan. Jag vet inte hur många människor jag möt som inte har en aning om vad fantasy är, men som ändå anser sig kvalificerade att kritisera genren. De människorna stör mig. Om jag får chansen så skäller jag ut dem. Kaaberböl gav också det bästa skrivtips jag har hört på länge:
Se till att dina karaktärer har motivation!
De ska ha en anledning till att göra som de gör.
Så det försöker jag ha i åtanke nu när jag sitter och filar på min roman. Motivation, motivation.

Och den andra lektionen med Inspirationskursen gick jättebra. Jag börjar tro att det är en kursform som funkar.

Kursen i Göteborg var över förväntan bra. Jag fick med mig en massa intressanta tankar och idéer att pröva, både på mig själv och på mina elever. I fortsättningen kommer jag att försöka arbeta ännu mer med skrivandet och språket som en väg till  personlig utveckling. Jag har alltid varit så fixerad vid att skrivandet ska resultera i något, gärna pengar och framgång. Men nu börjar jag inse att skivandet kan vara bra till andra saker också.
I Göteborg hade jag också ett kort möte med en person som fick de sista bitarna i mitt senaste romanprojekt att falla på plats.
När jag kom hem igen på kvällen var jag helt fylld av energi, trots att jag varit vaken sen kvart i sex på morgonen och arbetat hela dagen. Jag gick från stationen och hem i ett rasande tempo, samtidigt som jag mumlade för mig själv och  tänkte på allt jag upplevt och hur små saker får stora effekter.
Om ni skulle stöta på en person som går runt i Halmstad om kvällarna och mumlar för sig själv så kan det möjligen vara jag...
De senaste veckorna har jag mest arbetat med att finslipa mitt examensarbete från Författarskolan (en skräck/fantasy-roman för ungdomar), men eftersom jag inte kan låta bli att skriva så påbörjade jag en ny grej, mest på skoj, mest som ett experiment. Det utgår från en novell som jag skrev inför kursen på Ivö, och kretsar kring två karaktärers relation. Jag skriver en liten bit varje dag, scener utan någon särskild ordning. Jag börjar var som helst och skriver ungefär två sidor. Sen byter jag scen och skriver någon annastans. Jag har aldrig jobbat på det här sättet förr, utan har alltid skrivit väldigt kronologiskt. Jag försöker att inte ha några höga ambitioner på det här projektet (om det ens går att kalla ett projekt...), jag får se vad det blir helt enkelt.

I går var det start för Skrivarcirkel - Inspirationskurs. Det gick rätt bra, tyckte jag själv. De såg i alla fall inte alltför avskräckta ut efteråt. Jag lånade hem ytterligare en skrivhandbok för några dagar sen, Annika Burholms Den åttonde dvärgen, och fann i den några skrivövningar som jag passade på att prova. En del funkade bra, andra mindre bra. Jag hade hoppats på att vara helt färdig med planeringen av den här kursen vid det här laget, men sanningen är att man aldrig blir färdig. Jag kommer att hålla på att byta ut övningar och lägga till nya hela tiden.

Det rör på sig på andra håll också...
Jag fick ett mail från en elev vid Nordiska Visskolan i Kungälv.
Han skrev och berättade att han tonsatt min vampyrsonett, och att han och några av hans klasskamrater skulle ut på turné, och fick de lov att spela den?
Klar som fan att de får!
Jag har inte skrivit många låttexter i min skribentkarriär. Det finns en himla bra anledning till det. Jag är just nu helt förbluffad över att jag, helt oavsiktligt, skrivit något som passar till musik...

Och så vill Skrivare i Halland göra ett reportage om Demoteket.
Och där finns ju jag med...
De vill gärna publicera utdrag ur "I spindelns nät och andra noveller".
Klart som fan att de får!

Och så drar jag till Göteborg på lördag, för att fortbilda mig i cirkelledarpedagogik. Tyvärr är det bara en endagskurs, så jag får ingen frukostbuffé... Däremot en maffig lunchbuffé.
Mmmm, buffé...

Har fått bekräftelse på att min skrivarkurs om självbiografiskt skrivande också kommer att bli av. Fick deltagarlistan i dag och upptäckte (till min förskräckelse?) att det bara var kvinnor som var anmälda.
På Inspirationskursen är det bara en man anmäld.
Visst är det så att det är fler kvinnor än män som går skrivarkurser, det vet jag ju redan. Det har varit så på varenda kurs jag själv har gått och på nästan varenda kurs jag har hållit.
Men varför ser det ut så?
Jag kan inte fatta det...
Män har, i min erfarenhet, lika stor nytta av de här kurserna som kvinnor. Att få respons på sina texter är värdefullt för alla som skriver. Punkt.
Jag ser inte heller någon skillnad i graden av engagemang.
Jag har haft otroligt engagerade och flitiga elever, som har varit kvinnor.
Jag har också haft otroligt engagerade och flitiga elever, som har varit män.
Jag har haft totalt ointresserade och lata elever. Kvinnor och män.

Eller är det helt enkelt så att det är fler kvinnor som skriver?
Eller är det så att män tror att de inte behöver skrivarkurser?
Eller är kvinnor mer benägna att vilja göra saker i grupp?

Jag fattar det bara inte...

Jag antar att dagens fråga är hur man bär sig åt för att locka fler män till skrivarkurser.