Gothiques bokblogg

När jag var liten tyckte jag om att måla och teckna. Jag gjorde det ofta, nästan jämt. Mamma brukar skämta om att vanliga ungar i förskoleåldern kommer hem en eller två teckningar i veckan för att visa föräldrarna, medan jag kom hem med fem teckningar om dagen. Jag minns att jag ville bli konstnär.
Men sen slutade jag att måla och mitt tecknande inskränkte sig till klotter i skolblockets marginaler.
När jag började på folkhögskola 1999 hade jag en period då den biten av mig fick komma fram igen, men så fort jag slutat där la den sig i dvala igen.
För ett tag sen hittade jag en teckning som jag gjort under den perioden. Den är ganska enkel, gjort i krita, och föreställer ett landskap i olika nyanser av rosa och lila. Jag tycker själv mycket om den och bestämde mig för att sätta upp den. Sagt och gjort, jag nålade fast den över skrivbordet.
I går såg jag att den hade lossnat från väggen. Det är väl för att den legat ihoprullad så länge, tänkte jag. Men när jag tittade närmare på den upptäckte jag att den var fransig i ena kanten. Någon hade tagit ett par bett på den.
Kattrackare!
Tydligen fann han mina konstnärliga ambitioner så anstötliga att han tyckte att det var bäst att slå dem ur mig med en gång.
Frågan är om jag ska lyssna på kattherren.
Jag brukar hävda att jag ska komma igång med tecknandet igen någon gång, men att skrivandet ju är mycket viktigare och måste få komma i första hand. Jag vet att det är en dålig ursäkt. Jag är inte på långa vägar lika bra på att teckna som jag är på att skriva, men det beror antagligen (förmodligen, eller ja, helt säkert) på att jag aldrig tar mig tid till att öva.
Egentligen är det ju samma sak, att måla och att skriva.
Man måste börja. Annars blir det aldrig något.