Den kreativa klassen
Jag gillar att definiera saker, att försöka sätta en etikett på mig själv och saker i min omgivning. I vilket sammanhang existerar jag? Vilken grupp kan jag sägas tillhöra? Jag är inte säker på att jag alltid tror på mig själv när jag definierar en del av mig tycker fortfarande att det är onödigt begränsande, men samtidigt lite spännande. De flesta av oss vill nog trots allt ha en plats i ett större sammanhang. Det är en sorts trygghet.
Och efter att ha läst denna artikel i DN inser jag att jag fått en ny etikett att beteckna mig själv med. Jag tillhör den kreativa klassen.
Jag har aldrig identifierat mig själv utifrån de vanliga lönearbeten jag har haft. Jag kan bära ut tidningar i all evighet, jag kommer ändå aldrig att se på mig själv som tidningsbud. I stället är det kreativiteten som ger mig min identitet. Att jag själv är kreativ, uppmuntrar andra till att vara kreativa, och tar del av andras kreativa arbeten.
Då och då tjänar jag pengar på min kreativitet. Oftast är det riktigt dåligt betalt, men de pengarna känns ändå "riktigare" än de jag tjänar på mitt vanliga lönearbete. Jag har inte gjort arbetet främst för pengarna, jag har fått något annat också, en upplevelse, gödsel till mitt fortsatta kreativa skapande. Jag känner mig mycket mer nöjd med mitt arbete och mår bättre.
Som så många andra kreativa människor jag har träffat har jag mått som sämst under de perioder då jag tjänat som mest pengar, helt enkelt för att jag då inte hunnit vara kreativ i den utsträckning jag vill och behöver vara.
Och jag tror fortfarande inte att människor som mår dåligt av sitt jobb är till nytta för någon i längden.
Att kultur ökar tillväxten är för mig helt självklart. Det har jag, och många andra kreativa människor, förstått för länge sen. Men det är klart att det behövs en utredning och en rapport för att det ska bli synligt för andra. Nu hoppas jag att politiker och arbetsgivare tar till sig den här kunskapen och börjar satsa på kultur på allvar.
Och efter att ha läst denna artikel i DN inser jag att jag fått en ny etikett att beteckna mig själv med. Jag tillhör den kreativa klassen.
Jag har aldrig identifierat mig själv utifrån de vanliga lönearbeten jag har haft. Jag kan bära ut tidningar i all evighet, jag kommer ändå aldrig att se på mig själv som tidningsbud. I stället är det kreativiteten som ger mig min identitet. Att jag själv är kreativ, uppmuntrar andra till att vara kreativa, och tar del av andras kreativa arbeten.
Då och då tjänar jag pengar på min kreativitet. Oftast är det riktigt dåligt betalt, men de pengarna känns ändå "riktigare" än de jag tjänar på mitt vanliga lönearbete. Jag har inte gjort arbetet främst för pengarna, jag har fått något annat också, en upplevelse, gödsel till mitt fortsatta kreativa skapande. Jag känner mig mycket mer nöjd med mitt arbete och mår bättre.
Som så många andra kreativa människor jag har träffat har jag mått som sämst under de perioder då jag tjänat som mest pengar, helt enkelt för att jag då inte hunnit vara kreativ i den utsträckning jag vill och behöver vara.
Och jag tror fortfarande inte att människor som mår dåligt av sitt jobb är till nytta för någon i längden.
Att kultur ökar tillväxten är för mig helt självklart. Det har jag, och många andra kreativa människor, förstått för länge sen. Men det är klart att det behövs en utredning och en rapport för att det ska bli synligt för andra. Nu hoppas jag att politiker och arbetsgivare tar till sig den här kunskapen och börjar satsa på kultur på allvar.
I tid och otid
De senaste två veckorna har jag arbetat som tidningsbud. Upp klockan två på natten, leverera tidningar tills klockan sex. Sen hem och duscha, äta frukost och sova fram tills klockan ett på eftermiddagen. Fördelen är att jag har större delen av dagen över till att göra vad jag vill. Nackdelen är att större delen av dagen inte riktigt räcker till.
Jag har nog aldrig riktigt reflekterat över hur mycket tid jag egentligen ägnar åt skrivandet och annat arbete som är relaterat till det, skrivarcirklar, lektörsläsningar, bokrecensioner. Inte förrän nu.
Jag räknade ut att jag fick elva timmar kvar av dygnet, efter att jag räknat bort den tid då jag sov och arbetade som tidningsbud. Elva timmar över till att göra allt det som behövs göras.
Och jag upptäckte att det inte var tillräckligt.
En del tid försvann förstås åt vardagssysslor, som att laga mat, städa, tvätta, etc. Men det som blev kvar ägnade jag nästan uteslutande åt att arbeta med skrivandet. Och jag fick ändå ligga i som en myra för att hinna bli klar med saker i tid.
Som tidningsbud jobbade jag halvtid, tre och en halv timme per dag, sex dagar i veckan. Med skrivandet måste jag ha jobbat minst lika mycket.
Sammanlagt blir det mer än ett normalt heltidsarbete.
Som tidningsbud är det pengarna som driver mig. Jag jobbar för att jag vill ha betalt, inte för att jag tycker att jobbet i sig är särskilt givande. Visserligen är det helt okej att vara tidningsbud. Jag kan vara hur sunkig och morgonsur som helst, det är ingen som bryr sig, jag träffar knappt en människa ändå Man behöver inte tänka särskilt mycket. Men det är ett jobb som jag kan överge vilken sekund som helst och aldrig sakna.
Skrivandet däremot... Dåligt betalt, om man ens får betalt. Det tar tid, det kräver närvaro och koncentration.
Och skrivandet kan jag aldrig lämna. Inte utan att förlora en väsentlig del av mig själv. Även i de stunder då det är går som sämst då allt jag skriver känns som skit, är det ändå bättre än något annat jag har gjort.
Jag går och drömmer om den dag då jag kan betala räkningarna enbart med det jag tjänat på att skriva och arbeta med litteratur.
Då kanske jag äntligen kan få lite fritid också.
Läser just nu: Joyce Carol Oates - En författares övertygelse
Jag har nog aldrig riktigt reflekterat över hur mycket tid jag egentligen ägnar åt skrivandet och annat arbete som är relaterat till det, skrivarcirklar, lektörsläsningar, bokrecensioner. Inte förrän nu.
Jag räknade ut att jag fick elva timmar kvar av dygnet, efter att jag räknat bort den tid då jag sov och arbetade som tidningsbud. Elva timmar över till att göra allt det som behövs göras.
Och jag upptäckte att det inte var tillräckligt.
En del tid försvann förstås åt vardagssysslor, som att laga mat, städa, tvätta, etc. Men det som blev kvar ägnade jag nästan uteslutande åt att arbeta med skrivandet. Och jag fick ändå ligga i som en myra för att hinna bli klar med saker i tid.
Som tidningsbud jobbade jag halvtid, tre och en halv timme per dag, sex dagar i veckan. Med skrivandet måste jag ha jobbat minst lika mycket.
Sammanlagt blir det mer än ett normalt heltidsarbete.
Som tidningsbud är det pengarna som driver mig. Jag jobbar för att jag vill ha betalt, inte för att jag tycker att jobbet i sig är särskilt givande. Visserligen är det helt okej att vara tidningsbud. Jag kan vara hur sunkig och morgonsur som helst, det är ingen som bryr sig, jag träffar knappt en människa ändå Man behöver inte tänka särskilt mycket. Men det är ett jobb som jag kan överge vilken sekund som helst och aldrig sakna.
Skrivandet däremot... Dåligt betalt, om man ens får betalt. Det tar tid, det kräver närvaro och koncentration.
Och skrivandet kan jag aldrig lämna. Inte utan att förlora en väsentlig del av mig själv. Även i de stunder då det är går som sämst då allt jag skriver känns som skit, är det ändå bättre än något annat jag har gjort.
Jag går och drömmer om den dag då jag kan betala räkningarna enbart med det jag tjänat på att skriva och arbeta med litteratur.
Då kanske jag äntligen kan få lite fritid också.
Läser just nu: Joyce Carol Oates - En författares övertygelse
Mer Eskapix
Eskapix skriver ännu mer snälla saker om mig i sin blogg. Själv tycker jag att det är fantastiskt roligt att det finns en sån här tidskrift i lilla Sverige. Beställ nästa nummer vet jag!
