Gothiques bokblogg

Efter två hela dagar på bokmässan känner jag mig ändå förvånansvärt pigg och fräsch i dag. Kanske beror det på att jag tillbringade ovanligt lite tid på själva mässgolvet i år, men hängde desto mer vid scener och i seminarierum. Eftersom jag övernattade hos ett par kompisar i Göteborg hade jag absolut köpförbud under hela lördagen (om jag köpte något på lördagen skulle jag ju bli tvungen att släpa runt på det också på söndagen, och det orkar man bara inte).

Lördagens mest minnesvärda måste vara Martina Lowden och Monika Fagerholm. Härligt flummig men med stort allvar. Jag har bara läst Underbara kvinnor vid vatten av Fagerholm, men känner att det är hög tid att  ta tag i Diva och Den amerikanska flickan, vilka båda står och väntar på mig i bokhyllan.


Sen lyssnade jag lite på Ulrika Lidbo i Alfabetas monter. Hon debuterade tidigare i år med Decembergatans hungriga andar. En bok jag faktiskt läste långt innan den kommit ut (fundera på den, ni).

Hann med att lyssna på Ann Heberlein vars bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva står högt på min läslista.


På söndagen började jag med att handla böcker, då det kliade våldsamt mycket i fingrarna efter en hel dags återhållsamhet. BTJs monter var den som lockad mest där, med sina vrakpriser. Sju böcker för hundra kronor. Så det blev de här:

Joyce Carol Oates – Djur (Oates är en författare jag läst alldeles för lite av, men som jag gärna vill läsa mer av. Och Djur ska vi prata om i min bokcirkel nästa gång.)

Steinunn Sigurdardottir – Hundra dörrar i brisen (Spontanköp. Men när jag kom hem upptäckte jag att jag faktiskt har en annan bok av samma författare, Tidstjuven. Och den gillade jag mycket.)

Katarina Kieri – Majas morsas kompis sambo (För att jag alltid behöver fler novellsamlingar)

Katja Timgren – Det jag inte säger (Läste Timgrens andra bok Ingenting har hänt tidigare i år och tyckte mycket om den. Så det fick bli en till.)

Necronomicon i Sverige (antologi) (Ganska självförklarande titel, eller hur? Bara måste ha den!)

Joan Didion – Lagt kort (En bok jag petat på till och från och som jag hört mycket gott om)

Cilla Naumann – Vad ser du nu (se ovan)

Mässfynden

 

Under söndagen lyssnade jag på rätt många seminarier och scenaktiviteter. Intressantast var helt klart seminariet om hästböcker ur ett genusperspektiv, med Pia Hagmar, Petra Andersson och Ingrid P. Bosseldal. Som barn- och ungdomsboksrecensent fick jag skämmas lite när de konstaterade att hästböcker knappt förekommer på kultursidorna. Jag har ju inte heller recenserat några, trots att jag själv är gammal hästtjej. Så nu lovar jag bättring.

Roligaste (och boknördigaste) seminariet på söndagen var förstås Bokhora. De var så bra att jag var tvungen att köpa deras Album, trots att jag tyckte det var i dyraste laget (90 spänn för en tidning). Men jag fick i alla fall en t-shirt på köpet.


Roligast på mässan: Leif GW Persson-dockorna!



Sämst på mässan: Maten. Har levt på bananer, naturgodis och vego-hamburgare i två dagar. Enformigt? Ja.
Och gratissakerna! Min kompis Emma gick på mässan i knappt fem timmar och fick hur mycket roliga gratisprylar som helst. Jag går där i två dagar och får som bäst en reflex och ett nummer av ViLÄSER (vilket i och för sig var mycket trevligt).

Sammanfattningsvis: Bokmässa är jättekul, men bara en gång om året.

Vad är det med mig som gör att jag blir helt pirrig i kroppen så fort någon säger ordet "bokmässa"? I dag invigs den och det bloggas och twittras hej vilt från mässgolvet. Och själv sitter jag fortfarande här hemma och stampar lite otåligt i golvet. Först på lördag bär det av mot Göteborg. Den här gången får jag bilskjuts hel vägen fram till Svenska mässan, vilket känns väldigt lyxigt för en evig tågresenär som jag. Det negativa är att bilar är ett av de få fordon som jag inte klarar av att läsa i.
Jag har förstås redan börjat förbereda mig för två intensiva dagar. Mitt schema är färdigt och det är med viss irritation jag inser att jag kommer att missa Isabel Allende. Tyvärr har jag inte råd med något seminariekort, men det löser sig ju ändå på söndagen då allt ingår i entrébiljetten. Alltså ser jag fram emot att få lyssna på bland annat Sara Kadefors, Anna Jörgensdotter och Anneli Jordahl. Och Monika Fagerholm i samtal med Martina Lowden, det kan ju bli hur bra som helst!
Strax ska jag sticka iväg och köpa en rejäl påse naturgodis med mycket nötter (ett måste på mässan), några chokladkakor och en stor klase bananer (också ett måste).

Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter uppfyllde verkligen alla mina förväntningar. Läs den!

Det här är jag, enligt Kulturradions personlighetstest:

Grattis! Du är en bussig kulturälskare.
Du är en välvillig och nyfiken allätare som önskar dygnet hade fler timmar eftersom det är så många filmer som ska ses och diskuteras. Och sen utställningarna på det. Och böckerna. Du åker kollektivt, gillar te och barn och djur och var den i kompiskretsen som tog initiativet till bokcirkeln.
Dina program: Biblioteket, Kulturnytt

Ganska träffande, må jag säga. Jag gllar ju djur, te, åker kollektivt och lyssnar på Biblioteket. Visserligen var det inte jag som tog initiativet till den bokcirkel jag är med i, men det är jag som kommer med alla förslag på böcker att läsa. Men jag är rätt dålig på att se film...

Som jag skrev för ett tag sen har jag sen 1994 skrivit upp alla böcker jag har läst. Eftersom Den oändliga historien inte finns med i den listan betyder det att jag läste den innan jag började skriva upp, vilket betyder för över femton år sen. Förmodligen är det runt sjutton, arton år sen.
Med andra ord, det har hänt en hel del sen dess.
När jag läste boken första gången tokälskade jag den. Jag gick runt med ett fånigt leende och var allmänt salig. Jag minns det här jätteväl, och det var till stor del på grund av det minnet som jag bestämde mig för att läsa om den.
Då det begav sig första gången läste jag boken väldigt snabbt. Den här gången tog det över en månad. Och under den tiden hann jag läsa flera andra böcker som helt enkelt verkade locka mer. Saken är att jag helt enkelt inte kom in i boken på samma sätt nu. Bitvis kändes den till och med... jag skäms för att säga det...lite tråkig. Inte för att jag inte uppskattade den, men den där saliga pirrande känslan uteblev. Kan det ha med ålder att göra? Har jag blivit gammal och avtrubbad och utestängd från Fantásien för all framtid? Eller är det så att barndomsböcker helt enkelt är omgivna av ett nostalgiskt sken, att man minns den som bättre än de egentligen var eftersom ens krav var så mycket lägre?
I går läste jag i alla fall till slut klart Den oändliga historien. Och precis där, på de sista fem sidorna, när herr Koriander talar om Fantásien och alla sina resor där, kom det igen. Det där pirret, den där känslan av att vara nära något alldeles fantastiskt. Precis så som jag kom ihåg att det kändes första gången. Och när jag satte tillbaka boken i hyllan var det med samma smått saliga leende.
Nu funderar jag på om jag vågar läsa om Narnia-böckerna också, eller om jag ska låta dem förbli inpackade i sitt nostalgiska skimmer.

Efter det andra avsnittet av Skräckministeriet höll jag min sambo uppe i flera timmar med mina nördiga monologer. Och nu när jag ser reprisen kan jag fortfarande inte hålla käften. Det hävdas att vi upplever en vampyrvåg i litteratur och film. Och som exempel nämns Låt den rätte komma in, Stephenie Meyer och True Blood. Varje gång! Om det nu verkligen fanns en vampyrvåg, borde det inte vara lätt att hitta några fler exempel då?
Och hela det där snacket om att vampyren förmänskligats på senare år, att de oftare är hjälten än skurken... Hallå! Det hände ju redan på sjuttiotalet genom Anne Rices böcker! Efter henne har majoriteten av vampyrerna i litteraturen varit av den "mänskliga" sorten. Jag borde veta, jag har läst vampyrböcker i halva mitt liv, långt innan den så kallade vågen började. Och jag har aldrig haft brist på böcker att läsa heller, det har funnits en stadig ström med nya vampyrromaner hela tiden. Fast det är klart, de flesta av dem kom ju aldrig på svenska... Och de som ändå blev översatta fick noll uppmärksamhet i media. Slutsats: vampyrvågen är en illusion. Det finns inte fler vampyrer nu än förr, de bara syns mer.

Och när vi ändå håller på... är inte hela det där tjafset om vampyrbettet som metafor för sex lite väl uttjatad vid det här laget? Jag menar, dagens vampyrer kan tydligen knulla alldeles utmärkt med det de har mellan benen. Så vad behöver de då en metafor till? Det är klart att den metaforen blir väldigt talande i tidig vampyrlitteratur, som Dracula och Carmilla, eftersom de inte innerhåller några "riktiga" sexskildringar. Metaforen blev laddad eftersom den antydde något förbjudet. Men i och med att samhället, och vampyren, förändrats har den metaforen förlorat sin kraft. Vad är meningen med att göra omskrivningar för sex när man i nästa stund beskriver själva sexet?

Borde vi inte försöka ge vampyren en ny och modernare tolkning som passar bättre ihop med det samhälle vi lever i i dag, i stället för att slumma runt i 1800-talets kvarlämnade rester? Det vore en diskussion jag skulle följa med intresse.

För den som vill ha lite matigare vampyrinformation än vad som gavs i Skräckministeriet rekommenderas dokumentärerna A new type och Vampire legends som finns på SVTs True Blood-sida.

P.S Tro nu inte att jag avskyr Skräckmininsteriet, jag tycker faktiskt att det är en väldigt intressant och spännande serie. De kan bara inte särskilt mycket om vampyrlitteratur...

 

"Hon såg ut som en utsketet äpplamos."
Ja, det står precis så. På sidan 65 av Död tills mörkret faller. Och jag kan inte för mitt liv tro at det är meningen att det ska stå så. Liksom jag inte kan tro att det är meningen att det ska stå "Jason såg;tittade på oss båda och såg att var var överraskade och rörda." (sidan 23). Eller "Det var;blev ett ganska tydligt byte av samtalsämne." (sidan 24). Är Charlaine Harris verkligen så förtjust i semikolon?
Jag blev åtminstone varnad. Översättningen av Dead Until Dark är verkligen inget vidare. Den känns halvfärdig, som om de fått för sig att publicera översättarnas utkast. Och korrekturläsaren borde verkligen få sparken... Det kryllar ju av alla möjliga stavfel, grammatiska fel, knasiga formuleringar och felöversatt engelska! Så varför i herrans namn ge ut en bok i det här skicket? Ärligt talat lyckades jag bara läsa runt trettio sidor. Det gick inte att uppskatta berättelsen när jag hela tiden störde mig på språket. Jag skummade igenom ungefär halva boken, sen bestämde jag mig för att den inte var värd att lägga tid på.
Nej, jag håller mig nog till True Blood ett tag framöver, och om jag skulle få för mig att läsa Charlaine Harris igen så får det bli på engelska.

Jag läser alldeles för lite. Det bara är så. Bokhögarna blir ju aldrig mindre. Augusti hotade att bli en katastrofmånad, men tog sig då jag hann läsa ut två böcker i sista sekund. Resultatet är således:

Cornelia Funke - Bläckdöd
Ian McEwan - Lördag
Sara Kadefors - Borta bäst
Liw Enqvist - Svenska flicka
Anna Jörgensdotter - Bergets döttrar
Linnea Lundborg - Inte ännu förlorade (från Demoteket)

Ljudböcker
Stieg Larsson - Luftslottet som sprängdes
Muriel Barbery - Igelkottens elegans


Bäst i augusti: Alltså det blir nästan orättvist, men... Bläckdöd förstås. Jag är ju helt frälst. Men jag gillade Igelkottens elegans (än så länge har jag gillat allt jag har läst från Sekwa förlag) och Bergets döttrar också.

Sämst i augusti: Svenska flicka. Det här en sån där bok som jag undrar varför jag över huvud taget envisas med att läsa klart (förmodligen för att jag är helt oförmögen att bara sluta läsa i en bok när jag väl har börjat). Visst är det spännande och exotiska miljöer (strippklubbar i Italien), men den är så förbannat rörig att det aldrig blir någon riktig handling i den. Och språket är trist. Och dessutom är den riktigt dåligt korrekturläst. Nej, det här hade jag kunnat vara utan