Gothiques bokblogg

Britt Dahlströms Bara om böcker kan kanske kallas för en alfabetisk essäsamling. Från A (som i Anonym och Antologi) till Ö (som i Översättare) går hon igenom olika litterära fenomen, och inte alltid med den utgångspunkt man först skulle kunna tänka sig. I G som i Gravsten får vi till exempel veta vad som hände vid Sylvia Plaths grav, och under E som i Ensam berättas historien om hur Beatrix Potter gick från en tyst obemärkt flicka till att bli en av världens mest älskade barnboksförfattare. En del essäer är mer matnyttiga än andra, ren litteraturhistoria i vissa fall, vilket ju inte är så konstigt med tanke på att Britt Dahlström är just litteraturhistoriker. Men det är ändå en väldig bredd på essäerna, såväl forntida som modern litteratur får sin plats. Jag gillar den där öppna attityden, hon skriver aldrig ner någon litteratur. Snarare siktar hon på att väcka intresse för hela litteraturhistorien.

Tyvärr tycker jag att en del av essäerna bli lite väl långa och träiga, vilket gör det här till en ganska ojämn läsupplevelse, och då är jag ändå själv litteraturvetare. Men det finns också en del riktigt inspirerande essäer som till exempel den om Sigge Stark (under S förstås) och jag får många boktips som jag får lust att kolla upp. Nu läste jag den från pärm till pärm, men eftersom det är en essäsamling går det förstås alldeles utmärkt att hoppa mellan kapitlen som man vill och strunta i de man tycker är tråkiga.  

Det här skulle kunna funka som en trevlig presentbok till den litteraturintresserade. Då den kommer från En bok för alla är den dessutom billig. Köp den i stället för en blomma nästa gång du är bortbjuden till en annan boknörd.

Plötsligt kommer man på det. Visst är det något jag har glömt? Något som hade med förra året att göra och som så många tyckte att det var värt att göra lite extra väsen för. Men vad var det nu igen … hmmm … jamen just det. Strindberg!

Det är bara till att konstarera att herr Strindberg och jag inte kommit varandra särskilt mycket närmare under 2012, trots att jag försökt. Det blev bara två böcker till slut och därmed misslyckades jag med utmaningen att läsa fyra böcker av Strindberg under 2012. Fast jag är inte särskilt ledsen för det. Jag tänker att det inte var meningen att jag och Strindberg skulle bli vänner, vi är nog alldeles för olika. Det finns så många andra jag hellre umgås med.

Så adjö då, herr Strindberg. Kanske möts vi igen någon gång, man vet aldrig. Men för närvarande tror jag att det är bäst att vi går skilda vägar.

 

Den före detta vagabonden Ivan och den italienska arvtagerskan Francesca träffas av en slump och bestämmer sig för att öppna bokhandel som bara erbjuder bra romaner. De döper den till Au Bon Roman, det vill säga  ”En god roman”.  Romanerna i sortimentet väljs ut av en hemlig kommitté bestående av framstående franska författare. Till allas förvåning visar sig bokhandeln bli en succé. Men inta alla gläds åt Au Bon Romans framgångar. Både i dagstidningarna och på nätet pågår en intensiv hatkampanj som anklagar bokhandeln för snobberi och elitism. Ivan och Francesca låter sig inte nedslås, men när tre av de åtta medlemmarna i den hemliga kommittén blir attackerade, bestämmer de sig för att kontakta polisen.

Vem har inte fantiserat om en ”Drömbokhandel” när man stått upp till öronen omgiven av deckare, självhjälpsböcker, LCHF-kokböcker och högar av 50 Shades of Grey? Jag erkänner mig i alla fall skyldig. Ibland kan jag bli så innerligt trött på förlagens marknadsföringsmaskiner som strävar efter att få alla människor att läsa samma böcker, oavsett om de är värda att läsas eller inte. Jag älskar att Ivan och Francesca vågar göra uppror mot bästsäljarhysterin. Jag tycker att fler bokhandlare borde göra det.

Efter förra månadens bok och böcker, De besatta, trodde jag inte att jag skulle hitta något litteraturnördigare. Men den här boken lyckas. Det är en ständig namedropping och visst blir jag sugen på att läsa allt de rekommenderar, i slutet finns en användbar litteraturlista. Tyvärr visar sig få av de goda romanerna finnas på svenska. Det är tydligt att Cossé verkligen vill rikta sig till de sant litteraturintresserade. Vilka andra skulle stå ut med så många referenser till olika författare och böcker, och dessutom finna dem intressanta? Sen är det ju också så att jag bryr mig mer om bokhandeln än personerna som driver den. Det är inte karaktärerna som är det intressanta här.

Romanen kan också användas för att diskutera just det här med kvalité inom litteratur, och kultur över huvud taget. Är det verkligen så viktigt? Bokhandelns motståndare tycker inte det, dess anhängare anser att god välskriven litteratur är lika viktig som luften vi andas. I romanen blir det också tydligt att man inte sätter sig upp mot marknadskrafterna ostraffat. Men jag undrar om det egentligen skulle ha väckt så mycket ont blod att ta ställning för kvalitetslitteratur, å andra sidan har vi ju politiker på toppnivå i Sverige som på inte fattar meningen med smal kultur, så … 

Men det som Drömbokhandeln” mest av allt gör, och som jag älskar, är att den erkänner litteraturens betydelse för människan. Genom litteraturen kan vi känna och uppleva saker som vi aldrig kommer i närheten av i verkliga livet, och det gör oss större som människor.  

Litteraturforskaren Roland Mitchell hittar ett utkast till ett intimt brev i en gammal volym som tillhört den store viktorianske poeten Randolph Henry Ash. Han vet inte vem brevet är ställt till, eller om det någonsin skickats, men han bestämmer sig för att försöka ta reda på det. Spåret leder honom till Maud Bailey, också litteraturforskare och expert på poetissan Christabel LaMotte, den möjliga mottagaren till brevet. Tillsammans börjar de avslöja en potentiell romans mellan de två poeterna, som kanske går mycket längre än någon kunnat ana. Men de är inte ensamma på sin jakt. Flera hungriga akademiker följer dem tätt i hälarna, samtidigt som Maud och Roland själva kommer allt närmare varandra.

De besatta av A.S. Byatt är en riktigt litteraturvetarnördig roman, och jag är ju själv littvetare så det är klart att jag faller. Det är lite detektivhistoria, lite skattjakt och massor med dammiga gamla böcker. Det mest imponerande är kanske romanens bredd. Eftersom varken Ash eller LaMotte finns i verkligheten har Byatt inte bara skrivit om Roland och Maud i nutid, hon har dessutom skrivit Randolph och Christabels dikter, dagböcker, brev, sagor och så vidare. Hon har också skrivit utdragen ur de andra forskarnas böcker, med fotnoter och allt, samt lite till. Det är med andra ord många röster kom kommer till tal här, vilka och alla bär på små ledtrådar som leder fram till sanningen om de två författarna. Det här är en varierande och minst sagt omfångsrik roman som för övrigt vann Man Booker Prize 1990.

Fast inte helt lättläst. Jag höll på med den i två veckor. Översättningen lämnar också en del att önska och jag undrar om inte den är skyldig till att det ibland gick riktigt trögt att läsa. Jag har fortfarande inte klurat ut vad "lök- och gräddtårta" är, men det står så. Låter ganska äckligt tycker jag. Någon som läst den på originalspråk?

De kunskapstörstande litteraturforskarna kommer ganska långt i sin jakt, men hela sanningen avslöjas först på slutet. Kanske en vink om att vi aldrig helt kan veta vad som inspirerade de författare som inte längre själva kan berätta om sina liv.  

Att det kryllar av dystopier just nu har väl knappast gått någon förbi. Särskilt bland ungdomsböckerna har det formligen exploderat. Jag måste säga att jag är väldigt förtjust i genren. Kanske beror det på att jag själv är något av en pessimist. Jag tror faktiskt inte att vi kommer att fixa att hålla liv i den här ekonomin och det här samhället så värst mycket längre till, inte om vi inte är beredda att göra en hel del radikala förändringar. Tyvärr  verkar intresset för det vara minst sagt lågt.

En av mina favoritdystopier just nu är Matchad av Ally Condie. I en inte alltför avlägsen framtid lever människorna i till synes perfekta samhällen där alla har tak över huvudet och mat för dagen. Samfundet ser till att alla får precis vad de behöver, vare sig det är perfekt näringsbalanserad mat eller den idealiska partnern. Och det är det titeln syftar på. Matchningen som alla som vill bilda familj måste genomgå.

Du blir helt enkelt tilldelad en partner som både genetiskt och personlighetsmässigt matchar dig perfekt. Huvudpersonen Cassia blir dessutom matchad med sin barndomsvän och borde alltså vara hur lycklig som helst. Men naturligtvis går något fel, och naturligtvis finns där en annan som hon dras till. Någon som hon absolut inte kan matchas med.

Det jag gillar med Condies dystopi är att den är så subtil. Det är ingen uppenbar förtryckarregim som i Hungerspelen, de flesta människorna har det faktiskt bra, åtminstone materiellt sett. Våld existerar i stort sett inte och sjukdomarna blir färre och färre. Samtidigt saknas nästan alla valmöjligheter. Den fria viljan är ingenting värd i ett samhälle som hela tiden har den stora massans väl för ögonen. Mångfald är något negativt eftersom det är svårt att kontrollera. Begränsningarna finns där hela tiden, men man märker dem inte förrän man stöter emot dem. Här finns många likheter med klassiska verk som 1984 och Du sköna nya värld. Jag gillar också Cassias sätt att göra revolt genom förbjuden litteratur och kreativt skapande. För i en värld som är så fullständigt inrutad blir förstås den fria fantasin en hotfull fiende.

Samtidigt tror jag att det är precis det vi behöver mer av i vår egen värld. Kreativitet. Inom alla områden. Vi kan inte bara harva på i samma gamla spår, det behövs något nytt, något annorlunda. Annars är vi kanske på väg rakt in i Ally Condies dystopiska värld. 

I oktober förra året läste jag 13 böcker. I år blev det bara tio. Känns som att jag måste lägga på ett kol nu.

Lars Kepler – Hypnotisören

Gabriel García Márquez – Krönika om ett förebådat dödsfall

Mark Haddon – The Curious Incident of the Dog in the Night-time

Nene Ormes – Särskild

Caitlin R. Kiernan – The Drowning Girl

Ransom Riggs – Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Lee Carroll – Black Swan Rising

Laurel Oliver – Delirium

Sara Beischer – Jag ska egentligen inte jobba här (ljudbok)

Pia Hagman – Millan

Bäst i oktober: Himla bra månad för urban fantasy. Kiernan är ju alltid fantastisk och Lee Carroll visade sig vara en trevlig ny bekantskap som jag gärna läser mer av.

Sämst i oktober: Jag visste ju redan att deckare inte är något för mig, men skit vad dålig Hypnotisören var! Jag trodde aldrig att fanskapet skulle ta slut! Nej, inte mer Kepler för mig, tack.