bokrapport december

Av lite olika anledningar (de flesta realterade till en viss katts hälsa,  tack och lov mår han mycket bättre nu) blev december ingen riktigt bra läsmånad, men 2011 som helhet blev ett fantastiskt läsår.
De få böcker jag hann med i december är:

Charlanie Harris - Dead in the Family
Maria Turtschaninoff - Underfors
Tomas Tranströmer - Östersjöar
Sofia Trinh Johansson - Halvblod
Sjón - Dina ögon såg mig
Katja Timgren - Det jag inte säger

Bäst i december: Det var vä lite det som var problemet, att det inte fanns någon klockren läsfavorit. Fast Tranströmer är ju alltid bra.

Sämst i december: Samma problem som ovan. Jag hade problem med att komma in i både Underfors och Halvblod, men utan att de för den delen var direkt dåliga.

Totalt antal lästa böcker 2011: 121, varav 106 vanliga tryckta böcker och 15 ljudböcker.

cirkla i höst igen?

Sen jag med stor behållning följde Sveriges Radios Bokcirkel då de läste Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen i våras, har jag gått och väntat på att nästa bokcirkel ska presenteras. Och nu är den här! Cirkeln består i höst av Aino Trosell, Klas Östergren och Unni Drougge och boken de ska läsa är klassikern Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Visserligen har jag redan läst den, men det var en sådär tio år sen, så det kanske är dags för en omläsning.

Eftersom jag är hopplös på att hålla reda på sändningstider kommer jag precis som förra gången att följa cirkeln via podradio. Perfekt för att göra såna saker som städning lite mer intressant.

 

Läs mer på Bokcirkelns hemsida.


justering

Angående Man utan minne… Jag tror jag ändrar mig. Efter två timmars bokcirkelprat framstår den som en riktigt intressant bok med mycket djup. Så kan det gå.


bokcirkel i radion

 

 

I dag börjar Kulturradions Bokcirkeln i P1! Visserligen har jag bara hunnit till sidan 125 i Fågeln som vrider upp världen, men å andra sidan hinner jag ändå inte lyssna på programmet i dag. Det får bli podradio senare i veckan. Än så länge tycker jag mycket om boken, men så är jag ju redan ett Murakami-fan. Det här blir den fjärde boken av honom som jag läser.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


sant eller falskt?

När vi nyligen läste Anneli Jordahls bok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) i bokcirkeln för någon vecka sen stötte vi på ett problem som jag tänkt över mycket förr. Nämligen hur mycket i en bok som är sant respektive falskt, och om det har någon betydelse för själva läsupplevelsen.

 

Jordahls bok handlar som bekant om Ellen Key, en historisk person som faktiskt funnits och som det dessutom redan skrivit och forskats en hel del om. Frågan som nästan genast kom upp var hur mycket av Jordahls bok som var sann, och hur mycket som författaren själv hittat på. Det visade sig att en del hade svårt att skilja på den verkliga Ellen och Jordahls huvudperson, och helt enkelt såg allt i boken som verkliga händelser. Medan andra hakade upp sig på att Jordahl förmodligen hittat på alltsammans och fick svårt att komma in i boken på grund av det. Det gick så långt att rätten till att få skriva skönlitterärt om verkliga personer ifrågasattes. Samma diskussion uppstod förresten i min andra bokcirkel efter att vi hade läst Joyce Carol Oates Mörkt vatten som ju också bygger på en verklig händelse (läs mer om Chappaquiddick incidenten). Också där hade många av läsarna svårt att skilja på romanen och historiska fakta, och diskussionen kom att handla minst lika mycket om den verkliga olyckan som om den i boken.

 

Jag förstår problematiken. Det står visserligen roman på Jordahls bok, men samtidigt är så pass mycket av Ellen Keys faktiska liv återgett att det är omöjligt att säga var gränsen mellan den verkliga och den fiktiva Key går. Men den riktigt intressanta frågan är förstås huruvida detta spelar någon roll för själva läsupplevelsen. Måste jag veta någon om Ellen Key för att uppskatta boken, eller är det kanske rent av bäst att inte veta något alls?

 

Själv bryr jag mig sällan om vad som är sant eller falskt när jag läser. Huvudsaken är att jag känner något, att författaren når fram till mig. Och om det innebär att ljuga om verkliga personer för att det ska funka, så okej, låt gå för det. Dessutom är jag av den åsikten att något kan vara ”sant” utan att det för den delen är verkligt. Om författaren framkallat en verklig känsla hos mig, så är ju det som står i boken på sätt och viss sant. Kanske inte alla fakta är precis som de var i verkligheten, men om budskapet nått fram så bryr jag mig inte om sådana detaljer.

 

Jag har hört människor säga att de bara läser självbiografier och böcker baserade på verkliga händelser, eftersom de upplever de berättelserna som mer ”äkta” än ren skönlitteratur. Jag tror inte alls att det är så. För det första finns det ingen text som är 100% sann, eftersom minnet alltid är opålitligt. För att få ett sammanhang krävs fiktion och efterkonstruktioner. Utan det blir det ingen läsvärd text. Under min tid som lektör läste jag tillräckligt många självbiografiska manus för att inse detta, eftersom de flesta hade stora brister just där. Det går inte bara att skriva ner det man varit med om, så som man själv ser det, det krävs att man ger texten liv och sammanhang så att den når fram till läsaren också. Lika lite funkar det att bara skriva det man med historisk korrekthet vet om en person, man måste fylla ut luckorna med känslor och tankar också, för att bilden ska bli komplett. Även om man inte med exakthet vet vad en person tänkte i ett visst ögonblick. Man måste helt enkelt hitta på den biten.

 

I fallet Ellen Key enades vi om att Jordahls tolkning trots allt kändes rimlig, även om inte alla gillade just den tolkningen. Därmed inte sagt att det är den definitiva tolkningen av Keys liv och gärningar. Men den funkar, den säger oss något. Den är, i någon mening av ordet, sann.

 


mer cirklar? ja, varför inte!





Visserligen är jag redan med i två bokcirklar, men när jag såg att Kulturradion i P1 ska ha bokcirkel kring Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen bestämde jag mig för att jag nog har tid med en till. Förresten tänkte jag ändå läsa Murakami i vår, och det här verkar vara ett utmärkt sätt att få ännu en tegelsten ur samlingen läst. Första programmet sänds 21 mars.

 


bokcirkelrapport november

I tisdags var det dags för bokcirkel igen och den här gången tog vi tag i marockanen Tahar Ben Jelloums Den tjugosjunde natten. Romanen handlar om Zarah, som på grund av ett bluff iscensatt av hennes far, levt de första tjugo åren av sitt liv som man. Först på sin dödsbädd erkänner fadern konspirationen och ger Zarah möjlighet att framträda som den kvinna hon är. Av en slump hamnar hon som gäst hos den barska Gumpan och hennes blinde bror. Med tiden utvecklas ett starkt band mellan Zarah och den blinde, något Gumpan har svårt att acceptera. Dessutom är Zarahs märkliga förflutna på väg att hinna i fatt henne.

 

När jag gick på folkhögskola för tio år sen hade jag en klasskamrat som var smått besatt av Tahar Ben Jelloum. Redan då blev jag nyfiken, men det dröjde alltså hela tio år innan jag verkligen kom mig för att läsa författaren i fråga. Och jag har definitivt inte blivit lika fängslad som min vän.

 

Reaktionerna på den här romanen var ganska ljumma i bokcirkeln. De flesta av oss hade förväntat oss något helt annat än det vi fick, nämligen en i det närmaste tidlös skröna med sagodrag, full med religiös mystik. En av damerna beskrev boken som ogripbar och svårt att placera, och de flesta hade svårt att komma in i den. Det var först mot mitten som handlingen verkligen började engagera, med ett triangeldrama som påtagligt höjer dramatiken. Däremot var vi några stycken, däribland jag själv, som verkligen tyckte om Tahar Ben Jelloums poetiska språk.

 

Det kom också fram att vi hade väldigt olika tolkningar av slutet, som en del av oss uppfattar som lyckligt och andra som djupt tragiskt. Detta lede också till att vi var tvungna att ta oss en närmare titt på inledningen, eftersom den kanske kunde ge någon ledtråd, men också där gick meningarna isär. Frågan fick förbli olöst eftersom biblioteket stängde och vi var tvungna att gå, och kanske var det lika bra det. Hur som helst var det roligt med en bok som tvingade oss att analysera mer än vad vi brukar. ”Jag gillade den inte, men jag är glad att jag läste den”, sammanfattade en av damerna, och menade att det var nyttigt att utmana sin egen bekvämlighetszon ibland. Och det håller jag förstås fullkomligt med om.

 

Vi bestämde oss också för att fortsätta med Afrikatemat resten av terminen och valde egyptiern Alaa al-Aswanis Yacoubians hus som nästa bok.

bokcirkelrapport oktober del 2

 

Jag måste erkänna att jag var lite osäker på hur min nya bokcirkel skulle ta emot Haruki Murakamis Sputnikälskling. Det hade jag inte behövt vara. Boken gick verkligen hem hos de flesta, och även de som inte gillat storyn tyckte ändå att de hade en hel del att säga om den och medgav att det här nog var en roman de skulle minnas länge. Ingen av deltagarna hade hört talas om Murakami förut, men det verkade som om ett par av dem var sugna på mer. Jag kan med andra ord inte vara annat än nöjd med min debut som bokcirkelledare.

 

Till nästa gång valde de att läsa Alam Bennetts Drottningen vänder blad. Passar mig fin, den har jag ju redan läst.


alla sätt är bra...

Ett sätt att faktiskt få sina hyllvärmare lästa: att på ett subtilt sätt övertyga sin nya bokcirkel om att de kanske skulle vara intresserade av att läsa just de böcker som av en händelse står på min första "Projekt hyllvärmare"-lista.

Det funkade. Nu får de läsa Murakamis Sputnikälskling allesammans. Och jag kan snart stryka ännu en bok från listan.

RSS 2.0