fransk september del 5

 

Härmed avrundar jag min franska ”september” med ännu en roman av Nina Bouraoui (läs om Innan männen här), nämligen Kärlekens geografi.

 

En författare träffar en sexton år yngre konstnär, som läst hennes böcker och inspirerats av hennes verk. Det blir upptakten till ett intensivt förhållande dem emellan, sexuellt men också intellektuellt. För henne blir det i det närmaste en besatthet och hon har honom i sina tankar jämt och ständigt.

 

På många sätt liknar den här romanen Innan männen, det är en ström av tankar och känslor snarare än en rak handling och det ges i stort sett inga andningspauser i texten. Att läsa den är lite som att fastna i ett hypnotiskt tillstånd där allt glider in i vartannat. Men medan Innan männen kändes som en tydligt fiktiv roman, verkar Kärlekens geografi mer självbiografisk. Författaren i romanen skriver till och med på en berättelse som tycks vara exakt densamma som i Innan männen. Men båda är berättelser om besatthet, och jag tycker att stilen framhäver detta.

 

Eftersom jag själv skriver tycker jag att det är spännande med författare som huvudpersoner i böcker, och jag gillar när Nina Bouraoui skriver om skapande och kreativitet. Jag känner också igen mig i besattheten av att följa människor via nätet. Numera går det att hitta nästan vem som helst bara genom en sökning på Google.

 

Det är väl just igenkänningen som gör att jag fastnar mer för Kärlekens geografi än för Innan männen. Och jag kommer definitivt att läsa mer av Nina Bouraoui.


fransk september del 4

 

På Bokmässan står jag i kö vid entrén tillsammans med några andra kvinnor, både äldre och yngre. Den jämnåriga kvinnan som står framför mig har ett femmånaders barn i en sele på magen, och det drar förstås till sig mycket uppmärksamhet och ojanden från de andra kvinnorna i kön. En av de äldre vänder sig mot mig och frågar ”Längtar du inte?” Jag mumlar något undvikande till svar. När jag väl kommer in på mässan går jag till Sekwas monter och köper Ingen riktig kvinna av Virginie Mouzat och undrar stilla varför det fortfarande anses så självklart att alla kvinnor ska längta efter barn.

 

Ingen riktig kvinna är skriven som ett långt brev, en bekännelse från en kvinna som aldrig känt någon tillhörighet med andra av samma kön. Brevskriverskan föddes nämligen utan äggstockar och fram till arton års ålder var hennes kropp ett neutrum, en androgyn perfektion. Med hjälp av hormoner går det att tvinga fram något som kan kallas menstruation, och få små ömma bröst att växa. Men det kan inte skapa en känsla av tillhörighet.

 

Virginie Mouzat ställer en rad intressanta frågor kring vad som definierar och skapar en kvinna. Är det bara mannens blick som är avgörande? Eller krävs det något djupare, en naturgiven identitet? Och hur passar hon i så fall in i det sammanhanget? Det är inte bara så att hon inte kan få barn, hon önskar sig inga. Hennes högsta mål i livet är inte att gifta sig och bilda familj. Avsaknaden av äggstockar blir nästan bara ett fantasiskt argument mot det hela, något som slår spiken i kistan om diskussionen. Men det finns också en sorg, en vilja att utplåna sig själv, som skulle kunna tolkas som raka motsatsen till det hon själv hävdar.


Ingen riktig kvinna var ganska olik mot vad jag hade väntat mig. Den är välskriven, vacker och gripande, men jag vill veta mer. Jag vill ha svar på frågorna som berättaren antyder. Om det faktiskt finns ett alternativ till den traditionella kvinnorollen som inte innefattar skuld, skam och tomhet.


fransk september del 3

Franska är som bekant ett världsspråk som inte enbart talas inom Frankrikes gränser, så jag valde att ta med följande bok i mitt tema kring franska romaner, trots att det är skriven av en kanadensisk författare med vietnamesiskt ursprung.

 

Romanen är skriven av Kim Thuý och heter Ru, vilket har en dubbel betydelse. På franska betyder det flöde och på vietnamesiska vaggvisa. Båda orden kan användas för att sammanfatta och beskriva romanen.

 

Ru består av en samling korta fragment, minnesbilder, från huvudpersonens liv. Här blandas flykten från Vietnam med kärleken till den autistiske sonen, den vietnamesiska familjen med den nya obegripliga tillvaron i Kanada, krigets fasor med det kvinnornas vackra kläder. Och det är verkligen ett flöde av bilder med fokus på de små detaljerna, utan någon tydlig kronologi, på ett poetiskt och perfekt avvägt språk. Det är en uppgörelse med det förflutna men också en påminnelse om det som aldrig får glömmas bort, ett sökande efter en identitet i ett nytt land vars kultur ofta krockar med ens egen.


fransk september del 2

Okej, jag vet att det rent tekniskt inte är september längre, men jag tänker ändå låtsas att det är det tills jag kommit igenom min hög med franska romaner. Den senast lästa heter Tre starka kvinnor av Marie NDiaye.

 

Jag hörde talas om Marie NDiaye första gången efter att hon hade mottagit Prix Goncourt, Frankrikes mest prestigefyllda litterära pris, 2009 för just Tre starta kvinnor och därefter skapade stor uppståndelse då hon öppet kritiserade Sarkozy. Sen 2007 lever hon i Berlin, eftersom hon anser att Sarkozy förvandlat Frankrike till en polisstat där människor med avvikande hudfärg, som NDiaye själv, ständigt misstänkliggörs, trots att de är franska medborgare. För var hör man hemma då hudfärgen säger en sak men själen en annan?

 

Just detta med identitet är ett centralt tema i Tre starka kvinnor, en roman i tre löst sammanhängande delar som alla handlar om kvinnor med afrikanskt ursprung. I första delen heter kvinnan Norah och är född i Frankrike men har en afrikansk far. Nu återvänder hon till Dakar för att besöka sin far, som aldrig tidigare visat sig ha något större intresse för henne. Naturligtvis har han en baktanke med besöket och Norah tvingas bli delaktig i ett skeende hon helst hade velat undvika.

 

Andra delen kretsar kring Fanta, en afrikansk kvinna som invandrat till Frankrike med sin europeiske man, och därigenom gett upp alla sina egna mål och självständighet. Vi får dock bara se Fanta genom hennes mans ögon, där hon allt mer tar formen av ett väsen med magiska förmågor.

 

Del tre handlar om Khady som lämnas i händerna på människosmugglare då hennes döde mans familj inte längre vill veta av henne. In i det sista håller hon fast vid sitt människovärde, fast övertygad om att hon är unik och har en viktig roll att spela i världens gång.

 

Marie NDiaye skriver påfallande väl med långa Proustlika meningar och stämningar som balanserar mellan det hyperrealistiska och det magiska. Det är inte alltid lättläst och många gånger fick jag läsa om hela meningar för att hänga med. Men det är något med rytmen i språket som griper tag i en och håller en fast. Det pågår en hel del under ytan och gradvis får vi som läser veta mer om bakgrunden till händelserna, men utan att någonsin få veta allt. Särskilt del ett och tre fängslade mig, berättelsen om Khady är nog det mest tragiska jag läst på mycket länge.


fransk september

Med så många författarskap och böcker som jag vill läsa och utforska känner jag att jag måste ha någon sorts plan, något sätt att organisera min läsning. I vanliga fall är jag rätt dålig på att hålla mig till läslistor, men om jag gör dem kortare och ger dem ett gemensamt tema kanske det skulle kunna funka. Alltså börjar jag med:

Fransk september!

 

Första boken:

Innan männen av Nina Bouraoui

 

Jag har varit intresserad av Nina Bouraoui ett tag nu, dels efter att ha hört en intervju med henne och några andra franska författare i radio, dels efter ett reportage om henne i Vi Läser. Att det blev just Innan männen som jag börjat med beror mest på att den var kort och fanns inne på biblioteket. Jag tänker även läsa Kärlekens geografi av samma författare.

 

Innan männen är kort, men intensiv, poetisk, laddad, märklig och sensuell. Jag läste den i mer eller mindre ett sträck, eftersom texten inbjuder till just det. Det är en tätt liten bok, både innehållsmässigt och textmässigt, med få pauser. Ibland kanske lite för intensiv, men jag gillar böcker som kräver koncentration av läsaren. Det är en vindlande inre monolog som kretsar en hel del kring brass, sex och ensamhet. Det kanske inte är det bästa att börja med av Nina Bouraoui men gör mig absolut sugen på mer av samma författare.


RSS 2.0