Gothiques bokblogg

Nu är det inte många veckor kvar på tegelstensutmaningen, utlyst av ord och inga visor. Och även om jag inte riktigt hållit den takt jag först hoppats på tror jag att det här kommer att gå vägen ändå. Min ursprungsplan var att börja på tegelsten nummer två, Blonde, i början på november och att försöka hinna läsa ut den innan månaden var slut. Det gick förstås helt åt skogen. Först i början på förra veckan fick jag tillfälle att ta tag i Blonde, och mitt nya mål är att bli klar med den till lucia.

 

Än så länge har jag läst ungefär 300 sidor, vilket betyder att det är runt 550 sidor kvar. Den här boken har gått mycket snabbare framåt än Drood, vilket förmodligen beror på att jag nu slipper slamomläsa recensionsböcker samtidigt.

Just nu tycker jag mycket bra om Blonde, även om jag tyckte den var lite seg i början. Älskar Oates språk, lättheten med vilken hon beskriver också de allra obehagligaste händelserna, att hon är så lågmäld, på ett sätt som bara gör alltsammans ännu intensivare. Tror inte att det ska bli något problem med att bli klar med den här i tid

”Man måste ta sig tid. Ta i dag till exempel. Ni kommer att sitta utanför rådhuset och vänta på mig hela förmiddagen. Ni skulle kunna läsa då.”

 

Hon har så rätt, Alan Bennetts brittiska drottning i Drottningen vänder blad. Inte för att jag själv suttit utanför ett rådhus, men jag har haft ett par dagar fulla med tåg- och bussresor, inklusive ett antal förseningar på grund av vintervädret. Och vad gör man då? Jo, man tar fram sin bok förstås. Eftersom Blonde i inbundet format är något otymplig som reselektyr valde jag i stället att ta med Karolina Ramqvists Flickvännen, som jag har i pocket.

 

Allt som allt hann jag läsa 120 sidor på de här två dagarna, och ingen lässession var längre än tjugo minuter. Men jag hade alltså många av dem. Ramqvists bok har också ganska korta kapitel, vilket är en stor fördel i det här sammanhanget. Så, jag tror lika lite som drottningen att det är tidsbrist som gör att folk inte läser. Man tar sig tid, man hittar tid.

Bokfika på Espresso House.

 

 

I tisdags var det dags för bokcirkel igen och den här gången tog vi tag i marockanen Tahar Ben Jelloums Den tjugosjunde natten. Romanen handlar om Zarah, som på grund av ett bluff iscensatt av hennes far, levt de första tjugo åren av sitt liv som man. Först på sin dödsbädd erkänner fadern konspirationen och ger Zarah möjlighet att framträda som den kvinna hon är. Av en slump hamnar hon som gäst hos den barska Gumpan och hennes blinde bror. Med tiden utvecklas ett starkt band mellan Zarah och den blinde, något Gumpan har svårt att acceptera. Dessutom är Zarahs märkliga förflutna på väg att hinna i fatt henne.

 

När jag gick på folkhögskola för tio år sen hade jag en klasskamrat som var smått besatt av Tahar Ben Jelloum. Redan då blev jag nyfiken, men det dröjde alltså hela tio år innan jag verkligen kom mig för att läsa författaren i fråga. Och jag har definitivt inte blivit lika fängslad som min vän.

 

Reaktionerna på den här romanen var ganska ljumma i bokcirkeln. De flesta av oss hade förväntat oss något helt annat än det vi fick, nämligen en i det närmaste tidlös skröna med sagodrag, full med religiös mystik. En av damerna beskrev boken som ogripbar och svårt att placera, och de flesta hade svårt att komma in i den. Det var först mot mitten som handlingen verkligen började engagera, med ett triangeldrama som påtagligt höjer dramatiken. Däremot var vi några stycken, däribland jag själv, som verkligen tyckte om Tahar Ben Jelloums poetiska språk.

 

Det kom också fram att vi hade väldigt olika tolkningar av slutet, som en del av oss uppfattar som lyckligt och andra som djupt tragiskt. Detta lede också till att vi var tvungna att ta oss en närmare titt på inledningen, eftersom den kanske kunde ge någon ledtråd, men också där gick meningarna isär. Frågan fick förbli olöst eftersom biblioteket stängde och vi var tvungna att gå, och kanske var det lika bra det. Hur som helst var det roligt med en bok som tvingade oss att analysera mer än vad vi brukar. ”Jag gillade den inte, men jag är glad att jag läste den”, sammanfattade en av damerna, och menade att det var nyttigt att utmana sin egen bekvämlighetszon ibland. Och det håller jag förstås fullkomligt med om.

 

Vi bestämde oss också för att fortsätta med Afrikatemat resten av terminen och valde egyptiern Alaa al-Aswanis Yacoubians hus som nästa bok.

 

Nu är jag äntligen färdig med den första tegelstenen i tegelstensutmaningen! 958 sidor viktoriansk mysteriefrossa. Lika omfångsrik, spretig och dramatisk, som om den skrivits av Charles Dickens (eller för all del Wilike Collins) själv. Å andra sidan går den kanske alltför mycket i gråskalor för att passa den pryda viktorianska publiken, med en berättare som intar mer laudanum än vad som är brukligt och dessutom mer än gärna smädar en av den viktorianska erans största litterära idoler, Charles Dickens, så ofta han kommer åt. Tur att jag inte är en av dem då, för jag gillade verkligen det här. Jag pratar förstås om Drood av Dan Simmons. Det här är en berättelse som kommer att snurra i mitt huvud ett bra tag till, som trots sin tjocklek lämnar läsaren med mycket att fundera över. Dessutom är jag grymt imponerad över hur väl sammanhållen denna mastodontroman ändå är. Ännu mer imponerad blir jag över Simmons research, för det är förbaskat många detaljer som visat sig överensstämma med verkligheten. Simmons kombinerar fakta och fiktion på ett i det närmaste sömlöst sätt. Det går nästan inte att skilja det ena från det andra. Och det gör nästan boken ännu bättre. Nu när jag vet att den verklige Wilkie Collins (bokens berättare) faktiskt var en paranoid opiummissbrukare framstår han allt tydligare som en opålitlig berättare. Eller så var han egentligen inte paranoid alls…

 

Som sagt, den här kommer att snurra i skallen ett tag.

 

 

 

 

Nej, oktober har tyvärr inte varit någon vidare läsmånad, i alla fall inte vad gäller romaner. Där var det mest  recensionsex. som gällde. Däremot har jag satt i mig ett stort antal noveller, om än inte samlade i bokform.

Ingrid Olsson - Komma över
Chimamanda Ngozi Adichie - En halv gul sol
Mattias Johnsson - Speglarnas herre
Sara Kadefors - Nyckelbarnen
Sofia Nordin - Det händer nu
Haruki Murakami - Sputnikälskling
Annette Curtis Klause - Blod och choklad

Bäst i oktober: Murakami var underbar, som vanligt, men En halv gul sol var inte illa den heller.

Sämst i oktober: Blod och choklad. Jag gillar väldigt mycket med den boken, inte minst för att tjejen får lov att vara det stora stygga monstret. Men samtidigt är det så mycket jag inte gillar, till exempel att nämnda tjej måste straffas för att hon är just stor, stygg och stark.

November är som bekant numera lika med National Novel Writing Month (NaNoWriMo). Utmaningen går ut på att skriva en roman (eller delar av en) på 50000 ord på en månad. Och det är ganska mycket arbete, kan jag intyga.

 

Jag har själv aldrig varit med i det här, och jag tänker inte vara det den här gången heller. Men det innebär inte att november kommer att vara helt utan romanskrivande för min del. Jag har bestämt mig för att köra mitt eget race och ta itu med redigeringen och korrekturläsningen av ett av mina redan färdigskrivna romanmanus. För jag har några stycken liggande. För mig har utmaningen nämligen aldrig legat i att skriva de där romanerna, utan i att arbeta vidare med dem, skriva om och finputsa dem. Arbetstiteln på romanen är Livsviktigt och det är en ungdomsroman, och det är ungefär allt jag kommer att avslöja om den här. Tanken är att jag vid månadens slut ska ha ett manus som är så pass genomarbetat att jag med gott samvete kan skicka det till förlagen.