Gothiques bokblogg

Grönland! Ja herregud, Grönland! Jag höll nästan på att glömma bort Grönland. En så pass stor ö och allt. Men det är ju, som ni säkert har märkt, inte helt lätt att hitta Grönländsk litteratur översatt till svenska. För att inte tala om författare som faktiskt bor och är verksamma på Grönland. Den enda roman jag kunde hitta som var tillgänglig på biblioteket var Ole Korneliussens Saltstoden och efter lite rekande på nätet insåg jag att jag nog inte ville läsa den. Så på vinst och förlust bad jag bibliotekariern att ta upp Ingamaj Becks Kärlekens benämningar från magasinet. Beck är i alla fall född på Grönland, även om hon inte bodde kvar där särskilt länge.

 

Upp kommer en bok med en helnaken kvinna utfläkt på en säng på omslaget och med tre manliga siluetter tornande i bakgrunden. Ungefär där började jag undra om jag inte gjort ett misstag ändå. Men det kändes lite taskigt att skicka ner den stackars bibliotekarien i magasinet igen, så jag höll god min, tackade för besväret och tog emot boken.

 

Nåja, nu var det inte fullt så illa. Men inte handlade det om Grönland i alla fall …

 

Boken är snarare en samling noveller eller ögonblicksbilder än en roman. Vi får titta in i flera olika kvinnors liv, en del befinner sig i någon form av kris, andra lever ganska lyckligt. Det genomgripande temat är hur man som kvinna lever, och överlever, i ett klimat som i huvudsak dikteras efter männens villkor. Alla kvinnorna anpassar sig i större eller mindre utsträckning efter männen som de förhåller sig till.

 

Boken kom 1983, men andas 70-tal. Det här är de klassiska kvinnofrågorna om hur man kan leva ihop med en man utan att ge upp sig själv, utan att ge efter helt och hållet för hans lust och önskemål. Och det håller förvånansvärt bra fortfarande. Boken känns ganska fräsch trots att den har nästan 30 år på nacken. Här finns plats för både det svarta allvarliga och det humoristiska, med små surrealistiska inslag här och var. Ingamaj Beck skriver väldigt bra och växlar nästan omärkligt mellan tredjeperson, jag-form och du-form. Särskilt det sista är jag väldigt förtjust i. Annars är boken väldigt lättläst (jag läste ut den på en eftermiddag).

 

Det här är väl ingen bok som jag skulle ha läst om det inte vore för utmaningen, men det är just det som gör det så häftigt. Att man ur biblioteksmagasinets mörker kan dra fram något som inte varit utlånat på åratal och få en riktigt trevlig lässtund utav det.

 

Och kom ihåg, döm inte boken efter omslaget!

 

Vad tar man sig till i Halland när det är sommar och semester? Själv gillar jag att ge mig ut på kulturella utflykter. Till exempel till Varbergs fästning för att kolla på museets utställning om vampyrer. Och det var för all del en snygg och stämningsfull utställning, men tyvärr levde den inte riktigt upp till mina förväntingar. Nu är ju jag en riktig vampyrnörd och det är väl lite det som är problemet. Utställningen visade ingenting som jag inte redan hört eller läst förr, och dessutom innehöll den flera faktafel. Jag hade önskat en utställning som mer reflekterade vampyrens roll i samtiden och gärna något som inte enbart handlar om Twilight och True Blood. Ironiskt nog sålde de både Anna Höglunds avhandling Vampyrer och Katarina Harrison Lindberghs Vampyrernas historia i shoppen utan att för den delen verkat ha läst dessa utmärkta böcker. Hade de gjort det skulle utställningen kanske ha blivit bättre och mer nyanserad. Plus för den vackra vampyrkonsten dock. Den gjorde det värt resan.

Efter utställningen tog vi en bokfika på fästningens café. Eftersom A Storm of Swords är lite för otymplig för att släpas runt fick det bli Caroline Fredrikssons Flod som fikasällskap.

Som tur var medgav vädret utesittande och då fick vi så här fin utsikt.

Jag försöker ha som vana att städa mina bokhyllor åtminstone två gånger per år. Då tar jag ut alla böcker, torkar av hyllorna och framför allt dammar av böckerna. Ni vet ju alla hur mycket damm böcker samlar ...

Eftersom jag har ganska många böcker vid det här laget har bokhyllestädningen blivit ett heldagsprojekt. Min snälla sambo brukar ställa upp och laga all mat under dagen, så jag kan koncentrera mig helt på böckerna. Det roliga med att ta ut allt man har är att man upptäcker så mycket bra böcker, och en hel del olästa som man nästan glömt att man hade.

Längre fram i kväll plockar jag fram rödvinet och då blir det antagligen också en hel del bläddrande och småläsande från bokhögarna, då jag träffar på gamla favoriter som jag inte umgåtts med på ett tag.

Trots småmulet och duggregn bestämde vi oss ändå för att fika på Kafé Rotundan. Problemet är att de bara har uteservering, om än under tak. Men turligt nog hade de också sköna filtar att låna ut, så insvepta i varsin sådan avnjöt vi våra våfflor och böcker. Det blev riktigt mysigt.

Förutom delikata våffor hade de också bokbytardag. Tyvärr var det få som visat intresse för det, men jag byte trots allt till mig två böcker, Peter Höegs  Den tysta flickan och Helen Humphreys Återsken. Som lässällskap hade jag även Curtis Sittenfelds I en klass för sig.

Sambon var djärv och tog med sig den inbundna upplagan av A Dance With Dragons.

Som sällskap hade vi också ett gäng riktigt kaxiga småfåglar som inte drog sig för att äta ur såväl handen som från bordet. Nästa gång jag går dit ska jag ha med lite solrosfrön åt dem.

Hur gick det då med min första lässemestervecka? Sådär faktiskt. Jag läste ut 3 böcker, Grandavägen 7, Jag väntar under mossan och Cannie Möllers Draksystrar. Den sista är egentligen en recensionsbok, så det vette sjutton om det räknas som semesterläsning. Efter att jag läst klart Vígdis struntade jag i högen på byrån och bestämde mig för att läsa om Jane Eyre i stället.


Jag har däremot höga förväntningar på den här veckan, som börjat fint med en författarkväll med Marie Hermanson på biblioteket, där hon pratade om sitt författarskap i allmänhet och boken Himmelsdalen i synnerhet. I morgon ska jag iväg till Kafé Rotundan för att byta böcker och på onsdag blir det bokhyllestädning. Något som numera är ett heldagsprojekt. Resor och bokhandelsbesök kommer också att ingå.

 

Här kommer nu äntligen del 8 Nordiska läsutmaningen.

 

Frida kallas den synska flickan med hunden, men det är hon inte själv medveten om. Däremot är hon väldigt medveten om de döda, som hela tiden vistas i hennes närhet och med vilka hon för ett ständigt samtal. Genom Fridas förmåga blandad nutid, dåtid och framtid, till en berättelse om alla de starka och udda människorna som bor och har bott på Grandavägen 7 I Reykjavik.

 

 

Vigdís Grímsdóttir är nog min favorit bland de isländska författarna och jag har läst flera böcker av henne tidigare, även om det var ett tag sen senast. Trots det tog det sin lilla tid att ta sig igenom Grandavägen 7. Boken är inte helt lätt att komma in i.

 

 

 

 

 

Egentligen utspelar sig alltsammans under en och samma dag, men genom Fridas förmåga rör sig berättelsen också genom dåtiden, där hon själv finns med som en osynlig observatör. Hon går också ut ur sig själv och berättar om sig själv i tredje person då handlingen kräver att hon avslöjar mer om sig själv än hon egentligen är bekväm med. Allt detta gör att det inte är alltid är klart var och när och hos vem vi befinner oss, scenerna kan växla ganska tvärt och jag fick flera gånger gå tillbaka och läsa om.

 

Men allt eftersom dras jag faktiskt in i berättelsen och får till slut klarhet i hur alla personer hänger samman. Grímsdóttir skriver som vanligt förbaskat bra, poetiskt och lekfullt och lätt, även då ämnena blir mörka och svåra. Som vanligt balanserar hennes berättelser på gränsen mellan det verkliga och det fantastiska. Det går inte att avgöra huruvida Frida verkligen är synsk eller om hon bara inbillar sig alltsammans, men det är också just den osäkerheten som gör romanen intressant. Kul också med en metaberättelse om diktaren som vill skriva en roman om Grandavägen 7 och därför har samlat på sig en massa information om dess innevånare, gamla såväl som nuvarande.

 

Att det blev just Grandavägen 7 i den här utmaningen beror helt enkelt på att den stått oläst alldeles för länge i min bokhylla, ett öde den inte varit förtjänt av. Nå, nu är det avhjälpt.

Under en varm eftermiddagspromenad passade jag på att lyssna på Biblioteket, P1 fenomenala litteraturprogram. Just det här avsnittet ("På spaning efter den läsare jag är") handlade om läsare. Hur vi läser, varför vi läser, var vi läser.

 

När jag erkänner hur många böcker jag läser på ett år (minst 100) antar de flesta att jag måste vara en väldigt snabb läsare. Och visst, jag läser säkert snabbare än genomsnittet, men jag skulle knappast kvalificeras som en riktig snabbläsare. Däremot lägger jag rätt mycket tid på att läsa. Hur mycket jag hinner läsa på den tiden varierar förstås. En ungdomsbok brukar jag hinna läsa ut på en dag eller två, medan en tegelsten ofta tar ett par tre veckor. När jag läser längre böcker blir jag också oftare distraherad av annat och låter en eller flera kortare böcker komma emellan. Jag har aldrig riktigt lockats av tanken på att lära mig snabbläsa på riktigt, jag trivs rätt bra med min lästakt som den är. Men letar ständigt efter mer lästid och blir ofta lite arg på mig själv då jag förspiller tid som jag skulle ha kunnat använda till att läsa.

 

Jag är också en väldigt disciplinerad läsare. Har jag börjat läsa en bok läser jag i de allra flesta fall ut den också, även om jag inte är jätteförtjust i den. Något som kommer till nytta när jag läser recensionsböcker. Mina kära bokcirkeltanter skrattar lite åt detta och hävdar att det går över när jag blir äldre. Faktum är att jag nästan hoppas att det gör det. Jag skulle gärna vilja läsa mer förbehållslöst och låta lust och impulser styra mer.

 

Trots allt detta tycker jag sällan att jag hinner läsa så mycket som jag skulle vilja. Jag har insett att en livstid helt enkelt inte räcker till för att hinna läsa allt som jag skulle vilja läsa.

Bokfrukost på balkongen med gröt och katt. Läser just nu Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan eftersom jag behövde en liten paus från Vigdís.

Jag har inte bara varit en seg bokbloggare, jag har varit en seg läsare också. Bara 10 böcker den här månaden, varav 4 var riktiga tunnisar och bara en rejäl tegelsten.

Lena Einhorn - Siri (ljudbok)
Kristian Lundberg - Och allt skall vara kärlek (omläsning)
Aase Berg - Liknöjd fauna
Jessica Hardiman - Valentin - Den magiska drycken
Amanda Hellberg - Tistelblomman
Helena von Zweibergk - Sånt man bara säger (ljudbok)
Gillian Flynn - Dark Places
Linda Boström Knausgård - Grand Mal
David Nicholls - En dag (ljudbok)
Libba Bray - The Sweet Far Thing

Månadens bästa: Tistelblomman kanske? Eller Dark Places? Eller kanske Libba Bray igen? Nej, jag kan inte bestämma mig ...

Månadens sämsta: Pass ...

Månadens överraskning: Helt klart började jag med fel Knausgård. Karl-Ove imponerade inte särskilt mycket på mig, men Linda Boström Knausgård visade sig vara en riktigt intressant bekantskap. Suggestiv, klaustrofobisk och poetiskt.

I juni har jag garanterat tagit priset som månadens sämsta bokbloggare. Energin och lusten har helt enkelt inte funnits där, men nu hoppas jag att det ska bli ändring på det eftersom jag har ... semester!

 

(Paus för applåder och glada tillrop)

 

Min plan för den här veckan går ut på att äta nyttigt och läsa mycket böcker. Hur det går med det första är tveksamt men vad gäller det andra är jag helt övertygad om att det kommer att lyckas. Jag tänkte också försöka föra lite läsdagbok här på bloggen.

 

Till att börja med måste jag läsa ut Vigdis Grimsdottirs Grandavägen 7, förra månadens bok i den Nordiska utmaningen, som jag alltså ligger hopplöst efter i. Hoppas på att hinna igenom den inom de närmaste dagarna.

 

Sen har jag samlat ihop en hög med böcker på byrån vid sängen, böcker som jag verkligen längtat efter att få läsa. För närvarande innehåller den typ tio böcker och de flesta är av den tjockare typen. Tanken är att jag ska hinna med alla under semestern, men vi får se hur det går.

 

 

Semesterläsningen