när läsning blir plikt

I går när jag satt och plöjde igenom en bokcirkelbok i sista minuten (som vanligt) frågade sambon om jag inte tyckte att jag hade lite mycket ”pliktläsning”, det vill säga böcker som av en eller annan anledning ”måste” läsas. Jag kom fram till att jo, det har jag nog, och att ja, det går ut över annat som jag kanske hellre hade velat läsa.

 

Hur blev det så? Till att börja med så är jag för närvarande aktiv i tre bokcirklar, varav två som ledare. Det betyder att det varje månad är minst tre böcker som ska läsas, och som jag inte nödvändigtvis själv är superintresserad av. Det blir så när man ska bestämma böcker i grupp. Även om jag som ledare gärna försöker få mina deltagare att läsa just böcker som jag är intresserad av så lyckas det långt ifrån alltid. Men jag tänker också att det är en del av poängen med bokcirklar, att man får läsa böcker som man kanske inte själv hade valt.

 

Sen är det recensionsböcker, som jag visserligen själv kan välja i stor utsträckning, men som fortfarande ”måste” läsas, och det snarast. Och eftersom jag faktiskt får betalt för att recensera dem så ligger det naturligtvis i mitt intresse att göra det. Att jag har nog av pliktläsning som det är är en av anledningarna till varför jag inte vill ha recensionsex till bloggen också. Jag recenserar helst inte på bloggen, och om jag gör det vill jag ha total frihet över vad jag ska skriva om.

 

Men hur ska jag undvika att allt det här påverkar läslusten? I förra veckan satt jag och slet med Hypnotisören som var erbarmligt oinspirerad och långtråkig. Men tjejerna i bokcirkeln var superpeppade på den och jag kunde inte säga nej. Jag har funderat på att lägga ner någon av bokcirklarna, men det är så svårt att välja. Det finns ju mycket bra med dem också.

 

Kanske borde jag vara lite mer olydig, och faktiskt ta en bok som jag verkligen längtat efter ibland, även om jag egentligen inte ”har tid”. Just nu har jag gett mig den på att läsa ut Caitlín R. Kiernans The Drowning Girl innan jag börjat med något annat. Kiernan är för tusan en av mina favoritförfattare, men ändå har jag hållit på med boken i gott och väl en månad nu eftersom jag aldrig riktigt hinner sjunka in i den. Det kommer alltid upp något annat som ”måste” läsas först.    

 

Någon som har en lösning på problemet?


vem kan läsa ungdomsböcker?

Det där med att läsa ungdomsböcker som vuxen, hur självklart är det egentligen? De flesta andra som jag känner i min egen ålder, som ägnar sig åt sådan läsning är bibliotekarier och lärare. Som bok- och skrivarcirkelledare för unga hamnar jag åtminstone delvis själv i den kategorin. Och så recenserar jag väldigt mycket ungdomslitteratur. Att det blev så är mest en slump. När jag började skriva för Hallandsposten 2007 var det tydligen en nisch som behövde fyllas, och eftersom jag faktiskt läst barn- och ungdomslitteratur som ämne på högskolan kändes det inte helt orimligt att jag skulle ta det. Dessutom skriver jag ju för tonåringar och har en egen ungdomsbok på gång.

 

Egentligen är det lite ironiskt att jag skulle välja att skriva och läsa om just tonåringar. Jag tyckte själv inte alls om att vara tonåring och vantrivdes både på högstadiet och gymnasiet. Men ändå, kanske är det just därför. På grund av alla spänningarna, att man lever i någon sorts mellanting mellan barn och vuxen. Inte riktigt någotdera, men samtidigt både och.

 

Det är en intressant period som jag märker att jag dras till. Jag har ibland tänkt på att jag skriver (och läser) som jag gör för att ge min inre tonåringen en andra chans (eller kanske snarare mina inre tonåringar, för de verkar vara flera). Eftersom mitt verkliga tonårsjag mest gick runt och var deprimerad hela gymnasiet igenom känns det oerhört skönt att få uppleva samma grej genom en annans ögon. Vare sig jag läser om det eller skriver det själv. Det gör att jag lättare får syn på de stunder av mina egna tonår som inte kändes jobbiga. Som kanske till och med var lite bra.

 

Min poäng här är väl att fler vuxna borde läsa ungdomsböcker. Det är nyttigt att bli påmind om hur det är att vara femton ibland, även om man gjort sitt bästa för att förtränga det. Om inte annat kanske man uppskattar att vara vuxen mer.

 

 

 

En hög "ungdomsböcker" som alla går alldeles utmärkt att läsa även om man råkar vara "vuxen".


böcker som blir film (eller sherlock my love)

Precis som så många andra sitter jag just nu klistrad framför SVT1 halv tio på lördagskvällarna. Då är det ju Sherlock, den kanske smartaste, snyggaste och roligaste serie som går att se på TV just nu.

 

 

Jag måste erkänna att jag till en början var en smula skeptisk till upplägget. Sherlock Holmes i nutid, liksom, utan de viktorianska miljöerna, gatupojkarna, gaslamporna, hästdroskorna, kullerstenarna, pipan, kan det verkligen funka? Får man ens lov att göra så? Är det inte hädelse?

 

För det är ju så att jag är en inbiten Sherlock-fanatiker sedan späd ålder. I mina tidiga tonår läste jag så mycket Arthur Conan Doyle på en och samma gång att det fanns risk för överdosering och jag skäms inte för att erkänna att jag var mer än en smula förälskad i den store detektiven. När jag läst allt av Doyle gick jag vidare och letade upp några av alla de Sherlock-pastischer som skrivits. Bland favoriterna finns Laurie R. Kings romaner om Mary Russell och Mark Frosts De sju försvurna. Men Sherlock i nutid? Nja…

 

 

Jag hade fel! Sherlock i 2000-talet funkar fantastisk, mycket på grund av att serien trots allt håller sig tämligen nära ursprungsnovellerna, samtidigt som hänsyn har tagits till tidens förändringar. Bara en sådan sak att Watson har en blogg… det är ju fullständigt självklart! Serien är faktiskt mer trogen originalet än Guy Ritchies nya filmatiseringar med Robert Downey Jr. i huvudrollen, trots att de utspelar sig i ”rätt” tid. Jag älskar miljöerna i de nya filmerna, de har något lätt steampunkigt över sig som jag tilltalas av och som passar Sherlocks vetenskapsorienterade personlighet. Men oavsett hur svag jag är för Downey Jr. så är han inte Sherlock Holmes. Det är däremot Benedict Cumerbatch. Han är Sherlock i kubik, minst lika grinig, cynisk och rastlöst som han framställs i Conan Doyles noveller.

 

 

 

Men framför allt får jag samma känsla av att se Sherlock som jag som tonåring fick av att läsa novellerna. En nästan otålig uppslupenhet, att nästan inte kunna sitta still eftersom det verkligen är spännande, och en förundran över hur väl allting faller på plats i slutändan. Boken har blivit film med gott resultat.


augustprisnomineringar 2011

Nu vet vi vilka som är nominerade till Augustpriset i år. Själv har jag bara läst en enda bok av de 18 nominerade, nämligen Jessica Schiefauers Pojkarna. Den var å andra sidan en av höstens stora läsupplevelser för min del, så totalt annorlunda och djärvt utmanande. Läs min recension av den i Hallandsposten.

Cirkeln har stått i min bokhylla ett tag men får nu flytta upp några snäpp på läslistan.

 

De nominerade är:

 

Årets skönlitterära bok:

Korparna - Tomas Bannerhed

En kubikmeter jord - Sören Bondeson

Flod - Carolina Fredriksson

Lacrimosa - Eva-Marie Liffner

Välkommen till den här världen - Amanda Svensson

Rekviem för John Cummings - Bengt Ohlsson

 

Årets fackbok:

Skymningssång i Kalahari - Hur människan bytte tillvaro - Lasse Berg

Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea - Magnus Bärtås och Fredrik Ekman

Trädets tid - Christel Kvant

Ni har klockorna - vi har tiden' USA tio år efter 11 september - Lennart Pehrson

Spektrum: Den svenska drömmen - Johan Svedjedal

Och i Wienerwald står träden kvar - Elisabeth Åsbrink

 

Årets barn och ungdomsbok:

Vitas streck och Öjvind - Sara Lundberg

Konstiga djur - Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore

Pojkarna - Jessica Schiefauer

I den tysta minuten mellan - Viveka Sjögren

Cirkeln - Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

omläsningar

I vanliga fall är jag dålig på att läsa om böcker, också sådana som jag verkligen älskat. Jag har visserligen några lätt sönderlästa ex i min bokhylla, men eftersom det alltid kommer så himla mycket nytt och spännande finner jag att jag sällan tar mig tid för gamla favoriter.

 

En sak som ändrat på detta är bokcirklarna. Jag vet inte hur det kommer sig, men påfallande många av de böcker som cirklarna valt har varit sådana som jag själv redan läst. I vissa fall har läsningen inte legat så långt tillbaka i tiden och då har jag nöjt mig med att skumma igenom boken innan bokcirkelträffen. Med andra ligger läsupplevelsen kanske flera år bakåt i tiden och då har jag varit tvungen att läsa om. Och jag måste erkänna att det faktiskt varit riktigt givande.

 

För närvarande håller jag på att läsa om Markus Zusaks Boktjuven som nu inte är så värst gammal. Jag läste och recenserade den då den var helt ny, och tokälskade den nästan från första kapitlet. Nu när jag läser om den upptäcker jag betydligt fler detaljer, förundras över berättartekniken och språket.

 

Grejen med bokcirklar är också att jag kanske tvingas läsa om böcker som jag inte själv i första hand skulle välja att ta upp igen. En del visar sig vara bättre än jag minns dem, andra sämre, men det är ändå intressant att se hur läsupplevelsen faktiskt skiljer sig rätt mycket åt beroende på när och under vilka omständigheter man läste boken första gången.

 

Vad gäller för er andra? Hör omläsningar till vardagen eller är det något ni inte vill slösa tid på?


boksortering

För ett par veckor sen flyttade det in två par stora fina Billysar i vår lägenhet, något som var mycket välbehövligt eftersom de hyllor som redan finns är proppfulla. Dock har jag inte haft tid att sortera in böckerna i de nya hyllorna, inte förrän i dag det vill säga. Så det är alltså så jag tillbringar den här lördagen, med bokhyllor, böcker och rödvin.

 

Jag har mina böcker sorterade i kategorier; svensk skönlitteratur, utländsk skönlitteratur (översatt och på originalspråk), fantasy, skräck, science fiction, ungdomsböcker, poesi samt facklitteratur. Fantasy- och ungdomskategorin är de snabbast växande (eftersom min sambo också bidrar till tillväxten på fantasysidan och för att jag får många ungdomsböcker att recensera), men när jag höll på och sortera fann jag att det fanns en hel del böcker som föll inom båda kategorierna. Så nu funderar jag på om jag ska starta en ny kategori med ungdomsfantasy.

 

Det finns hyllutrymme till det, men frågan är om det inte skulle bli för mycket hårklyveri i en del fall. Eller kanske bara en fråga om hur jag själv uppfattar dem. Cornelia Funkes Bläck-trilogi är till exempel ungdomsböcker, men jag tycker att de funkar precis lika bra för vuxna, alltså vill jag gärna ha dem på den vanliga fantasyhyllan. Däremot tycker jag att författare som Melissa Marr och Maggie Striefvater skriver mer utpräglade tonårsböcker, som visserligen delvis har övernaturligt innehåll men också innehåller vanlig tonårsproblematik (läs kärlek). Ergo ungdomsfantasy. Jag tror att jag helt enkelt får fundera några varv till på det här…

 


var är brudarna?

Att läsa medeltidsinspiread high fantasy skriven av en manlig författare förenar sig inte särskilt väl med läsning av en feministisk realistisk roman skriven av en kvinna. Trots det var jag var tvungen att läsa om Bitterfittan just nu eftersom jag ska leda en bokcirkel om den på tisdag. Men den fick mig onekligen att rynka lite extra på näsan åt George R.R. Martins patriarkala värld. Varför är det så att majoriteten av alla fantasyförfattare tar för givet att våra så kallade traditionella könsroller (riktigheten i det begreppet kan diskuteras…) måste råda också i en helt uppdiktad värld. Jag upprepar: i en helt uppdiktad värld. Detta var en av orsakerna till att jag tröttnade på high fantasy till att börja med. Skulle det döda dem att hitta på lite originellare kvinnoroller, då de ändå höll på liksom? För hur svårt kan det vara? Jag menar, ni har ju redan hittat på en hel värld. Är det på något sätt lättare än att komma på att kvinnor kan göra andra saker än att gifta sig och föda barn?

 

Faktum är att det inte alls är särskilt svårt, i alla fall inte om man heter Lene Kaaberböl. I sin serie om Katriona Teresadotter skapar hon ett matriarkat där kvinnorna äger land och männen är beroende av dem för att få tak över huvudet. Visst finns det problem även i Kaaberböls värld, men hon bevisar i alla fall att det faktiskt går att skriva fantasy utifrån andra mallar än de vedertagna.

 

 


Tyvärr har jag inget av Kaaberböl hemma, så i stället ger jag mig på Suzanne Bröggers klassiker Fräls oss ifrån kärleken, och hoppas på så sätt skapa lite balans i tillvaron. Lite kritik av kärnfamilj och äktenskap är precis vad jag behöver just nu.

problemet med poesi

När jag leder skrivarcirklar försöker jag alltid ägna en hel träff åt poesi. Åt att läsa poesi, prata om poesi och förstås skriva poesi. Varje gång börjar jag med att fråga hur många som brukar läsa dikter. Har jag tur brukar det vara en i varje grupp, men för det mesta är det ingen alls. Jag frågar varför de inte gör det och får ofta svaret att de tycker det verkar för svårt. Och om de ändå läser poesi är det mest klassiska svenska diktare som Nils Ferlin, Karin Boye och Dan Andersson. Inget fel i det, men vi har ju faktiskt ett stort garde med samtida svenska poeter också, varvid jag visar fram och ber dem läsa några dikter av till exempel Johannes Anyuru, Bruno K. Öijer och Anna Jörgensdotter och frågar om de tycker de är svåra.

 

Nej, inte särskilt, blir svaret. Sen brukar jag ge dem några dikter av mer postmodernistisk och språkmaterialistisk karaktär, vilket naturligtvis betraktas som svårare, men det brukar alltid finnas en och annan som gillar det med. Sen diskuterar och analyserar vi dikter i en halvtimme och alla har något att säga om det.

 

Min poäng är förstås att avdramatisera poesin. För det finns verkligen ingenting att vara rädd för. Men ändå, vad är det som gör att också relativt lätt dikt uppfattas som svår?

 

I en av mina bokcirklar diskuterade vi nyligen Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, och det blev tydligt att också denna raka och okomplicerade diktform försvårade läsningen för en del. De visste helt enkelt inte hur de skulle närma sig texten. Det blev också tydligt att det finns en massa förutfattade meningar om poesi. Som att den inte går att sträckläsa till exempel (själv sträckläser jag ofta diktsamlingar) och att den ska ta minst lika lång tid att skriva som prosan.

 

När jag framlade teorin att Märta Tikkanen valt diktformen för just den här boken på grund av att det koncentrerade formatet gav henne möjlighet att få ner mycket innehåll på kort tid, då tid var något som hon just enligt samma bok hade ont om, rynkades det en del ögonbryn. För dikt ska ju ta lång tid att skriva, med mycket eftertanke och funderande. Men samtidigt skar sig bilden av den eftertänksamma författarinnan som väger varje ord på guldvåg våldsamt mot bilden av en halvt utbränd alkoholisthustru med tre barn.

 

Det finns helt klart en vördnad för poesin som litterär form, men en vördnad som snarare stjälper än hjälper den. Och det är synd, väldigt synd. För, precis som mina skrivarcirkeldeltagare upptäcker, har dikten många olika ansikten, och om du bara vågar pröva hittar du säkert något som tilltalar just dig.


problemet med noveller

Om de första veckornas läsning kan tänkas säga något om vad jag ska ägna mig åt under det här året, så är det helt klart noveller som gäller. Under de här första två veckorna har jag läst tre novellsamlingar och håller just nu på med den fjärde (även om John Ajvide Lindqvists Låt de gamla drömmarna dö inte är en renodlad novellsamling, utan snarare en textsamling). Två av samlingarna, Alice Munros Nära hem och Petina Gappahs Sorgesång för Easterly lästes med mina bokcirklar. Och det var där jag insåg att det här med noveller inte är en helt okomplicerad genre.

 

 

Själv har jag alltid gillat noveller, kanske först och främst för att jag skrivit så många själv. Som författare av skönlitteratur är det ju gärna där man börjar, med novellen, eftersom den är lättöverskådlig och inte kräver någon större tidsinvestering, varken för att skrivas eller läsas. När jag var yngre läste jag en hel del noveller helt enkelt för att se hur man gjorde, hur man konstruerade dem. Det var en nyttig övning. Fördelen med noveller är ju just att man inte behöver berätta allt. Det är okej, till och med nödvändigt, att utelämna vissa saker. Novellen är ett utdrag, ett koncentrat.

 

Så döm min förvåning när jag upptäcker att i stort sett alla mina bokcirkelkamrater tycker att noveller är knepiga att läsa. Varför då? undrar jag. För att man får veta så lite, blir svaret. Men det är ju inte meningen heller, försöker jag förklara. Är det meningen att man själv ska fylla i resten då? undrar de. Ja. Det tycker jag. Använd fantasin, det är det den är till för. Särskilt Alice Munro gav upphov till de här kommentarerna. Munro är dessutom väldigt förtjust i öppna slut, något som också är vanligt inom novellgenren, vilket inte heller uppskattades riktigt. Det uppfattades nästan som provocerande att författaren valde att inte avslöja allt för läsaren. Varför ska vi läsa det här om vi inte får veta hur det slutar?

 

 

Nu är det ju trots allt så att det finns noveller med en tydlig början, mitt och slut också. Men i mitt tycke är de lite tråkiga. Jag tycker om noveller som lämnar lite att fundera över. Formen tillåter det, så varför inte göra något av det. När jag läste Munro var det just det jag imponerades av, hur extremt väl hon behärskar novellformen, hur hon verkligen använder sig av den. Kanske är måste man lära sig att uppskatta den typen av berättande. Jag hoppas i alla fall att jag kan få mina bokcirklar att läsa fler novellsamlingar i framtiden.


bokbloggare vs. litteraturkritiker?

Just nu pågår det på bokbloggar runt om på nätet en diskussion om bokbloggarnas roll i relation till dagspressens litteraturkritiker, eftersom kritikerna verkar allmänt misstänksamma mot bokbloggarnas okritiska läsglädje. Som om det skulle vara något negativt.

 

Jag tycker att det här är intressant eftersom jag själv är både och. Jag har en blogg som handlar om böcker, samtidigt som jag skriver bokrecensioner i en dagstidning. Och för mig är det här så väldigt olika roller.

 

Jag arbetar som litteraturkritiker för att det är det jag är utbildad för. Jag är litteraturvetare och skribent, så vad skulle jag annars syssla med? Men jag har en bokblogg för att jag älskar böcker, och för att böcker är mer än bara ett arbete för mig, det är en livsstil som innefattar så mycket mer än bara vad jag tycker om en specifik bok.

 

Precis som många andra bokbloggare påpekat så har inte heller jag särskilt många läsare av min egen kaliber i bekantskapskretsen, vilket betyder att jag måste hitta dem på andra ställen. Och på nätet fullkomligt kryllar det av dem. För mig är bloggen ett sätt att kommunicera med alla dessa boktokiga människor. Medan litteraturkritiken för det allra mesta är en envägskommunikation. Det händer mycket sällan att någon kommer fram och vill prata med mig om någon bok jag recenserat (vilket ju förstås beror på att ingen vet att det är jag som skrivit recensionen).

 

Att bokbloggare skulle vara mindre kunniga än litteraturkritikerna är väl både sant och falskt. Naturligtvis har inte alla bokbloggare examen i litteraturvetenskap, men precis som alla andra nördar tenderar vi att vara påläsa inom vårt ämne, helt enkelt för att det ligger i vårt intresse att vara det. Jag har läst många riktigt bra bokrecensioner på bloggar, och också många riktigt dåliga bokrecensioner i dagspressen. Jag tror inte att det automatiskt blir en bättre text bara för att det råkar vara tryckt på papper.

Nu har jag valt att inte ha särskilt många recensioner på min blogg, just på grund av att jag skriver dem i andra sammanhang. Men en bokblogg kan ju vara så mycket mer än så. Vi kan ju fylla dem med allt möjligt som har med böcker att göra, medan litteraturkritiken är strikt fokuserad på litteraturens innehåll. Som litteraturkritiker har man ju också ett väldigt snävt urval av böcker att skriva om. Det ska vara aktuellt och gärna lite mer än bara den senaste svenska deckarsuccén. Detta beror ju förstås till viss del på att utrymmet är begränsat. Det finns ingen praktisk möjlighet för tidningarna att recensera all nyutkommen svensk litteratur. Man är tvungen att gallra. Men det behöver ju förstås inte bloggarna, vilket jag tycker är deras stora fördel. Här finns plats för all litteratur, hög som låg, aktuell som gammal. Med tanke på hur kort livslängd en bok har i media i dag är det väl fantastiskt att den kan få leva vidare på nätet, tack vare alla entusiastiska bokbloggare.

 

Jag måste också påpeka att jag i min roll som litteraturkritiker visst kan påverka vilka böcker jag vill recensera, vilket förstås innebär att jag i första hand väljer sådana som jag tror att jag är intresserad av att läsa, vilket i sin tur ofta resulterar i en positiv recension. Jag har under de tre år jag arbetat som litteraturkritiker bara sågat en handfull böcker, och då har det varit för att jag uppriktigt tyckt att de var dåliga. Jag ser inget självändamål i att såga i stället för att hylla. Och när det gäller debutanter och böcker från små förlag väljer jag nästan alltid att skriva upp i stället för att skriva ner, om det är så att boken har både bra och dåliga sidor. Man kan faktiskt välja hur man vill se på det, utan att för den delen gör avkall på professionaliteten.  


Läs mer hos: Lyrans Noblesser, Bokmania, enligt O och enbokcirkelföralla.

jag, en pappersbokskramare

I lördags satt jag och kollade på reprisen av Babel där de diskuterade bokens framtid. Alltså den rena formen, inte själva litteraturen. Kommer det att finnas pappersböcker kvar om en sådär trettio, fyrtio år eller kommer alla att ha en läsplatta? Detta är en diskussion som jag och min sambo fört många gånger över frukostbordet. Han är ganska för teknik, medan jag är ganska anti. Jag kan liksom inte se hur en läsplatta skulle kunna påverka själva läsintresset, vilket väldigt många verkar tro att det ska. Antingen läser man, eller så läser man inte, själva mediet har väl ingen större betydelse. Och de flesta människor läser måttligt, vilket gör att en läsplatta, enkom ämnad för böcker, blir en rätt olönsam investering. Ironiskt nog inser jag att jag nog hör till gruppen som faktiskt skulle tjäna på en läsplatta. Jag tar mig trots allt igenom runt hundra böcker varje år, och även om jag inte köper varenda bok jag läser blir det ändå en försvarlig mängd papper. Men ingen av de rena läsplattor som finns på marknaden just nu tilltalar mig det minsta. Däremot blir jag lite halv intresserad av en Ipad, kanske mest för att man kan göra andra saker på den än att läsa. Att lägga 2000 spänn på en apparat med bara en funktion känns ganska onödigt. Att betala lite mer och få en apparat som gör flera saker, inklusive att vara en läsplatta, känns vettigare. Fast det lär dröja innan jag skaffar en. Just nu duger de vanliga pappersböckerna alldeles utmärkt. De är förhållandevis billiga och om man tröttnar på den är det lätt att skänka dem vidare. De behöver inte laddas och om man råkar tappa dem i badet går de att torka hjälpligt med hårtork. De är rent allmänt ganska stryktåliga, de där pappersböckerna, vilket är bra när man som jag släpar med sig dem i stort sett överallt. Mina stackars böcker får utstå allt från våta sandiga handdukar till pastasåsfläckar. Och de överlever. Vilket jag inte är helt säker på att en läsplatta skulle göra.

RSS 2.0