Gothiques bokblogg

Att jag är världens boknörd är ju knappast obekant för någon. Jag läser böcker, skriver böcker, lever böcker helt enkelt. Och som nörd försöker jag hela tiden få min omgivning att bli lika förtjust i böcker som jag själv är. Än så länge har jag bara lyckats riktigt väl med min mamma. Numera lånar hon och jag ständigt böcker av varandra och vi ger varandra minst en bok i julklapp varje år. (Min pappa är däremot ett nästan hopplöst fall. Det bästa i bokväg jag lyckats köpa åt honom är trädgårdsboken Vackrare trädgård. Den blev han å andra sidan väldigt glad över.) Jag brukar förstås se till att min sambo får något läsbart han också, något annat vore otänkbart. Och visst läser han. Man knappast så mycket som han borde med tanke på att han bor ihop med mig. Det finns nämligen en hake. Han är också nörd. En spelnörd. Då jag fyller mina hyllor med böcker fyller han sina med brädspel, och han lägger nästan lika mycket tid på att spela och pyssla med spelrelaterade saker som jag lägger på att läsa.
Och precis som jag försöker integrera honom i mitt läsande försöker han integrera mig i sitt spelande. Problemet är att jag är rätt svårflörtad när det gäller spel. Alltså försöker han smyga dem på mig.
I dag fick han ett nytt spel och ägnade således ett bra tag åt att läsa regler, stoppa kort i plastfickor och annat som spelnördar gör. Själv satte jag mig framför datorn för att försöka få lite skrivet. Framåt tiotiden kom sambon och undrade om jag ville ha te. Visst, sa jag och stängde av datorn. När jag kommer in i vardagsrummet, fullt inställd på att få sjunka ner i soffan med min Vígdis Grímsdottir, noterar jag att det nya spelet är snyggt upplagt på bordet och att sambon sitter och blandar kort med ett lurigt leende. Han lägger upp korten i två högar och pekar på den ena.
"Det där är dina kort."
Sen börjar han tålmodigt att förklara reglerna.
Och jag har fortfarande inte kommit till min Vígdis.